Självömkan på en söndag…

Det var så länge sedan jag kunde förmå mig att skriva något. Allt tar tid. Mer tid än jag har tålamod till nu. De senaste månaderna har varit eländiga, dock lärorika. Har stängt ner antisociala medier för att försöka hålla nere på alla intryck. I skrivande stund så känns allt, precis allt, så jävla jobbigt. Varje dag så dyker tankarna upp i huvudet om varför jag ens ska försöka. Befinner mig i en sorts känslomässig limbo. Dagarna går och ändå känner jag inte att jag får gjort något. Inget är riktigt kul. Jag skrattar och skämtar när jag umgås med vänner men inombords känner jag mig helt förtappad. Vill bort från allting. Flytta någon annanstans, börja om på nytt. Långt, långt härifrån. Kämpar med att inte utsätta mig för stress av något slag, att hålla mig upptagen för att inte tänka på sakerna som gör ont. Sover knappt på nätterna. Kan inte somna. Grubblar och känner att jag borde göra något. Har samtalsstöd kommunalt för att få råd och bekräftelse på att jag gör rätt och/eller går i rätt riktning. Försöker att vara en vänlig och bra person men känner att jag misslyckas. Och jag har fortfarande extremt svårt att säga nej til saker och personer vilket resulterar i att jag alltför ofta gör saker och är med i sammanhang jag egentligen inte vill. Detta har varit ett bekymmer för mig under hela livet. Att försöka vara till lags. Jag vet inget mellanting mellan att vara någon till lags för sakens skull eller att bara dra mig undan från saker för att slippa. Och herrejävlar vilka skuldkänslor det medför. Känner ofta skuld och skam inför personer jag tycker om.

Jag hade ett förhållande med en underbart och vacker kvinna men jag kunde inte hantera skuldkänslorna och skammen av att inte vara, orka eller vilja mer. Hon gav mig världen men jag ville bara fortsätta att bygga min egen väg. Jag älskade henne mer än livet självt men jag visste att jag bara skulle fortsätta att göra henne besviken, irriterad och att inte känna sig älskad. Så istället för att låta det bli en ond cirkel som till slut skulle slita ner oss så bestämde jag mig att göra slut på bådas smärta och rädslor. Och nu sitter jag här. Den elaka personen. Den som inte bryr sig. Den som ignorerar. Men det känns, smärtan sliter mig mitt itu varenda dag.

Jag försöker träffa människor och även om jag har det trevligt så är jag inte lycklig. Jag har varit periodvis eller stundtals lycklig genom åren som gått sen jag flyttade själv men stunderna av lycka kommer alltid med ett pris. Och det är priser jag är oförmögen att betala tills den dagen (om någonsin) som jag är helt bekväm och tillfreds med mig själv och livet jag har utan en partner.

Nu har jag tyckt synd om mig själv en stund. Dags att fortsätta. På med masken, the show must go on…