Ibland vill jag dö.

Ibland vill jag dö. Det bara blir så.

Övergrepp. Fysisk och mental misshandel. Utanförskap och ensamhet. Ojämna maktbalanser. Ovisshet.

I skrivande stund så är jag i mitt allra lägsta. Igen. Jag försöker se ljust på tillvaron då jag rationellt sett har mycket att vara glad över. Jag försöker stärka andra som liksom jag själv är ärrade för livet av sin överlevnad.

Det handlar om att sluta ta skit från allehanda praktarslen omkring oss. Det är dock svårt när man är ärrad, skör och trött. Jag är ofta bara ett fåtal steg från att gå in i väggen.

Jag är trött. Så jävla trött. Trött på mig själv. Trött på att vara trött.

Varför ska jag behöva fortsätta (över)leva på detta sättet? Varför ska jag vara den som accepterar allt skit? När ska jag släppa saknaden och sorgen över det kärleksfulla och trygga livet jag aldrig ens haft?

Varför ska jag vara tacksam gentemot eller förlåta mina föräldrar för att de gav mig ett ”liv”? De knullade, jag blev till åtta månader senare. So fucking what? Att vara förälder är långt mycket mer än att sätta ett barn till världen.

Den söta artiga lilla grabben från Woodbridge dog redan under sina mest formativa år. Han som antastades i fosterhemmet. Han som gavs stryk med mattpiskan. Han som längtade efter att få ha två vuxna som älskade honom villkorslöst. Han som mobbades. Han som var vittne till så mycket våld. Han vars lilla växande hjärta fylldes av sorg, hat och förtvivlan.

Jag sörjer den oskyldiga lilla grabben som drunknade i besvikelse efter besvikele alltmedan vuxenvärlden passivt såg på.

Allt det jag gör som är positivt för andra genom mitt arbete och i mitt privatliv gör jag till minnet av den grabben i ett skjul någonstans i Texas på åttiotalet.

”Hey you, little kid! Don’t you ever take shit from nobody, ya’hear! You’re unique and you’ll always be remembered, especially by your future self!”

Men ibland behöver jag också tas om hand om. Det behöver vi alla.

Just nu är jag bara trött och matt. Dödens kalla hand på min axel- en lockande befriare. Dock så är det inte dags för mig att lämna världen ännu, oavsett hur än gärna jag vill. Jag måste försöka hitta styrkan igen. På något sätt.

Goda konsumenter

arne_anka_52dfe3d92a6b227eec57e77f

Ibland blir man så matt när man påminns om människans enfaldighet som ras. Ärligt talat, vad fan är det vi håller på med? Vilka saker är egentligen viktiga i vårt liv och vad är det vi ämnar att lämna efter till kommande generationer?

Jag undviker nyheter och media i största möjliga mån. Tittar aldrig ens på television. Varför? För att det gör mig stressad, upprörd och påverkar allt som oftast min tilltro till mänskligheten. Krig, finanskriser, politiskt dravel, hungersnöd, fattigdom och ständigt ökade klassklyftor. Även i vårt avlånga välfärdsland. Och snart verkar Putin invadera Gotland av den enkla anledningen att han kan.

Ingenting av detta är någonting jag som individ kan påverka på egen hand. Men jag hade velat tro att vi som är någorlunda fredliga hade kunnat göra en påverkan om vi stått enade. För krig handlar om maktutövande. Något som nästan uteslutet är skapat av män för att etablera sina positioner som dominanta ”alfa-hannar”. Själv så har jag aldrig varit intresserad av att försöka hävda min manlighet genom menlöst, och i många fall destruktivt, primat-beteende. Tusentals år av evolution och detta är det bästa vi har att komma med? I rest my case.

Om vi går tillbaka till Sverige så är det helt uppenbart att vi är på väg mot att bli som Amerika. Välfärdssamhället är snart ett minne blott och pubertala uttryck som ”klasskamp” tycks åter vara på sin plats. Jag som brukade tycka att det var märkligt att många av mina bekanta i Malmö som var snabba med att ropa ”klasskamp” faktiskt själva tillhörde den övre medelklassen. Rebels without a cause brukade jag tycka. Numera så lyfter jag på hatten för dem för att de iallafall reagerade över att saker är åt helvete.

Varje dag möter jag personer som blivit offer för omständigheter rörande klass. Någon form av psykisk ohälsa är dominerande bland dessa personer som jag lärt mig i de flesta fall är bra människor som haft en rad svårigheter på vägen. I vissa fall beror svårigheterna nästan uteslutande av vilken klass och/eller bakgrund man kommer från.

Än så länge så ser det ut som att Sverige kommer att klara av att hålla skenet uppe ytterligare en tid, men förr eller senare så kommer saker att bli ännu tuffare och de som befinner sig längst ner på stegen; unga vuxna, ensamstående föräldrar, pensionärer, anställningslösa, invandrare och personer med någon form av ”funktionsnedsättningar”. De kommer att drabbas hårdast.

Jag är absolut inte emot faktumet att vissa tjänar mer än andra, inom rimliga gränser, men jag ser också en stundande finansiell depression inom de närmsta decennierna om inte fler börjar tänka om. För även i Sverige så är det klasskillnader som är boven i dramat. Precis som övriga världen. Men behöver det verkligen vara så?

För att göra det hela enklare så ska jag förklara ekvationen med enkel matematik;

Bra familjeförhållanden med goda ekonomiska förutsättningar = Större sannolikhet att ”lyckas” i samhället.

Bra familjeförhållanden med något sämre ekonomiska förutsättningar = Moderat sannolikhet att ”lyckas” i samhället.

Sämre familjeförhållanden med dåliga ekonomiska förutsättningar = Större sannolikhet att ”misslyckas” i samhället.

I västvärlden så premierar vi den gode konsumenten över alla andra. Ju mer du spenderar, desto mer lyckad anses du vara. Oavsett om du har de faktiska pengarna eller inte. Bostadspriserna (och därmed också den akuta bostadsbristen) är ett direkt resultat över de goda konsumenternas köphets som triggar priserna till vansinniga höjder.

Många människor väljer idag att köpa sig fria från ett samhälle de inte längre vill vara del av. Ett samhälle där segregation, anställningslöshet och klasskillnader förtär bostadsområdena och urholkar människorna som bor där. Det är bara en tidsfråga innan vi ser s.k. ”Gated Communities” även i Sverige. Det har redan börjat hända.

Man väljer ofta att köpa sig fri från de faktiska problemen i samhället genom att omge sig med lyxartiklar och bo i flashiga bostadsrätter och/eller hus som bara de riktigt rika hade råd med förr. Egentligen så har saker inte ändrats nämnvärt, skillnaden idag är snarare att människor med god ekonomi istället för att bara leva gott hellre tar stora lån för att kunna leva över sina tillgångar. Bankernas ekvation är skrattretande (men lukrativ);

Låginkomsttagare som behöver mindre lån = Ingen kredit och inga lån.

Höginkomsttagare som har råd att använda sina egna pengar = Tonvis med krediter och lån.

De flesta kör idag bilar de inte har råd med, tecknar dyra mobilavtal för att kunna ha telefoner (eller fickdatorer) som de inte har råd med, lån för att köpa sig en större tv än vad de faktiskt behöver, köpa avancerade datorer som de egentligen inte ens är kunniga att använda till sin fulla potential.

Har jag något emot att man köper fina saker eller att man vill ha ett bra hem? Absolut inte, jag är ju trots allt en individualist som värnar om var och ens rätt att förverkliga sina drömmar och mål. Jag brukar säga att jag står för total individuell frihet under ansvar. Ja, just det, ”Under ansvar”. Det är nämligen dags att åtminstone börja fundera på sitt ansvar gentemot övriga samhället och, viktigast av allt, de framtida generationerna som garanterat kommer att få ta konsekvenserna av den rådande köphetsen, som åtminstone för en tid, i nuläget driver västvärlden framåt.

Behöver vi verkligen den där stora 75″ ultra-mega-super-HD tvn? Eller Apples senaste iPhone? Systemkameran för 12.000 för att fotografera sin lunch? Kanske inte. Särskilt om de val vi gör idag påverkar framtiden för våra efterkommande.