Om vikten av att förändra negativa attityder gentemot personer med psykisk ohälsa

Det har hänt mycket under de senaste åren när det gäller psykisk ohälsa. Inte minst så har media blivit bättre på att belysa ämnet och allt fler celebriteter går ut och berättar öppet om sin psykiska ohälsa. Och trenden ser inte ut att vända. Men det är också viktigt att vi tar dessa frågor på allvar och att vi inte tar denna relativt nyfunna öppenhet för givet. Det finns tyvärr fortfarande människor med en skev bild av hur personer med någon form av psykisk ohälsa är. De kanske inte alltid talar öppet om det men oftast finns det en underliggande tendens till att, på ett sätt eller annat, se ner på de drabbade.

För min egen del så är det ingen hemlighet att jag lider av och behandlas för depression, ångestproblematik (GAD) och självskadebeteende. Självklart har jag råkat ut för att vissa personer i min omgivning varit oförstående och att gamla vänner och bekanta från tiden i Malmö en efter en avlägsnade sig. Det var fortfarande tabu på den tiden att ha besökt psykakut. Oavsett anledning.

Bland vissa människor råder det fortfarande fördomar om att personer med någon form av psykisk ohälsa är farliga för sin omgivning eller att man inte klarar av att exempelvis sköta ett arbete. Den vanligaste fördomen är dock fortfarande när man inte tar psykisk ohälsa och lidandet det medför på allvar utan istället ser det som tecken på svaghet eller lathet.

Under mina två år inom Trelleborgsvuxenpsykiatri, Projekt Värdefullt och nu Samordningsförbundet så har jag själv gjort en spännande resa där varenda etapp slagit hål på myter och fördomar om personer med psykisk ohälsa och inte minst om psykiatrin i stort. Jag har exempelvis slutat att förknippa ECT med nidbilden som ges i Gökboet. Jag har mött och lärt känna personer med alla möjliga diagnoser och bokstavskombinationer och det enda jag sett med få undantag är en stor grupp helt fantastiska personer som alla, efter egen förmåga, bidrar till samhället, framtiden och som lever ett gott liv.

Under min tid i Projekt Värdefullt, både som deltagare och redaktör, så har jag fått privilegiet att lära känna personer som på olika sätt inspirerat, och fortsätter att inspirera, mig till att bli en bättre person. Deras öppenhet och engagemang har påverkat inte bara psykiatrin som det var tänkt utan även allmänheten. De har dessutom fortsatt att inspirera andra med psykisk ohälsa och deras anhöriga.

Igår var jag med vid avslutningen av RSMH Trelleborgs arrangemang Psykisk Hälsa Trelleborg som pågått under tre veckor och som är resultatet av en driven eldsjäl, Loes Vollenbroek och de likväl drivna och engagerade  styrelsemedlemmarna i RSMH Trelleborg. Allihop med egen erfarenhet av psykisk ohälsa, antingen personligen, som anhörig eller genom sitt arbete.

Precis som deltagarna i Projekt Värdefullt så handlar det i mångt och mycket om personer som mer eller mindre är borträknade av samhället och vars individuella styrkor och förmågor ständigt ifrågasätts. Men av erfarenhet och vad jag sett så frågar jag mig; Vad fan är det för fel på människor som inte ser eller kan förstå potentialen hos denna ständigt växande målgruppen? Och varför ser inte potentiella arbetsgivare talang och färdigheter när den finns framför näsan på dem?

Går det att förändra de negativa attityderna, de rena fördomarna, den fortsatta diskrimineringen och det till synes eviga socioekonomiska utanförskapet som dessa personer tvingas att stå ut med? Jag vill gärna tro att det går. Men precis som med all annan förändring så sker det gradvis och det kan bara ske om vi alla funderar över vart vi själva står, hur vi mår och huruvida (troligen, rent statistiskt) vi har någon i vår närhet eller i vår umgängeskrets som lider av någon form av dåligt mående.

Jag tror på framtidens generationer, de vet eller kommer att veta bättre än oss. Om vi ser till att bereda ett öppnare, mer demokratiskt, sekulärt och liberalt samhälle så kommer vi att generera goda förutsättningar för dem att kunna bygga en ännu bättre framtid.

Och en sak jag lärt mig genom åren när det gäller personer som fortfarande ser ner på en för vem man är, hur man är, hur man mår, vart man kommer ifrån, vad man tycker eller vad man vill göra med sitt eget liv är att inte slösa tid på de människorna. Be dem dra åt helvete, de är helt enkelt inte värda energin.