The Voodoo Baron – Screamin’ Jay Hawkins

picture-41

Innan legendariska skräckrockare som Alice Cooper och KISS tog sina första steg mot ikonstatus som rockens bad guys, långt innan Norska tonåringar var i full gång med kyrkbränning och pysslade ihop halsband av varandras skallben samt decennier innan Papa Emeritus och hans Namnlösa Gastar satte indie-popen åt sidan och skrev kontrakt med Hin Håle så hade rocken redan under sina tidiga år en alldeles egen skräckrockare, nämligen en herre som gick under namnet Screamin’ Jay Hawkins.

Jalacy Jay Hawkins föddes över gränsen till Cleveland, Ohio den 18 juli 1929 där hans mor övergav honom då han var resultatet av en utomäktenskaplig fling. Han lämnades på ett barnhem där han tillbringade ett och ett halvt år innan han slutligen adopterades av Blackfoot-indianer som uppfostrade honom i huset på 2268, East 49th Street som en av sina egna. Han visade redan tidigt prov på musikalisk talang och studerade piano flitigt som sexåring. Gitarren och saxofonen bemästrade han under tonåren. Ursprungligen så ville han bli operasångare med legender som Caruso och Paul Robeson som förebilder men när detta visade sig vara svårt, särskilt som afroamerikan, ledde det honom till att börja sjunga mer konventionell blues istället.

Som sextonåring gjorde vad de flesta andra ynglingarna vid tiden gjorde, han tog värvning i armén för att delta i striderna under andra världskriget. Han tillfångatogs av Japanerna och spenderade ett tag i ett Japanskt fångläger där han utsattes för diverse former av tortyr. Enligt honom själv så tröttnade fånghavarna till slut och lät honom vara eftersom de ändå inte lyckades få honom att avslöja något av betydelse. Hans resonemang gentemot sina fångvaktare lär ha varit att det var bortkastad tid att låta tortera honom då han inte visste någonting, helt enkelt av den enkla anledningen att han var svart. Hemma efter kriget så etablerade sig den unge Hawkins som amatörboxare vilket ledde honom till att bli delstatsmästare i Alaska 1949. I en av sina senare (och enligt mitt tycke bästa) låtar ”Brujo” så skryter han om hur han knockat Michael Tyson som aldrig riktigt blev sig lik.

Hans första jobb i musikbranschen sägs ha varit som både livvakt och backup-vokalist åt gitarristen Tony Grimes 1951 innan han slutligen lyckades gå med i Fats Dominos berömda band. Enligt egen utsago så fick han sparken eftersom han insisterade på att få använda leopardmönstrad kostym, turban och en sjuhelvetes massa bling när de uppträdde vilket jag antar inte lär ha varit särskilt populärt hos Fats som med ett törnat ego gav honom kicken. Namnet Screamin’ Jay Hawkins lär han enligt egen utsago ha tagit sig an efter ett krogbesök nånstans nere i West Virginia där en berusad fet kvinna gav honom blickar och skrek ”Scream, Baby, Scream”. Namnet passade utmärkt för han var faktiskt en jävel på att skrika.

Efter att ha blivit dumpad av sin dåvarande flickvän i Philadelphia så ska hans kanske mest kända låt ”I Put A Spell on You” ha kommit till världen under en lång period av ihärdigt krökande. Detta skulle komma att bli hans signaturmelodi som alla skulle komma att känna igen honom för. Genom decennierna så har otaliga artister världen över gjort covers av låten. Mest kända är Nina Simone, The Who och Marilyn Manson för att näma ett fåtal. Den ursprungliga versionen redigerades ganska kraftigt för att ta bort element som skulle kunna uppfattas som stötande för radiostationer med känsliga lyssnare (och Djs). Vi får ju ha i åtanke att detta var 1956 och att Rock n Roll fortfarande inte riktigt hade fått fotfäste. Dessutom så var fortfarande rasmotsättningarna fortfarande starka i USA.

Hans scenshow var helt fantastisk och byggde helt på hans personlighet. Han bars ut på scenen i en likkista som ibland dessutom kunde vara brinnande, för effektens skull. Med sig på scenen hade han sin trogna vapendragare ”Henry” som var en dödskalle fastmonterad på en käpp som Screamin’ Jay dekorerade med allt möjligt från smycken och cigaretter till joints och beundrarinnors trosor. Han uppträdde ofta i en lång svart satin-cape och scenen fylldes med rök från en rökmaskin byggd av en elektriker på Apollo Theatre. Men med alla gimmicks och rekvisita åt sidan så var det sångaren blick och intensiva närvaro som gjorde honom så unik som artist. Titta på gamla videoklipp på YouTube så vet du vad jag snackar om. Få artister har den sortens närvaro och teknik att trollbinda sin publik på.

Under 60-talet så samarbetade Hawkins med en annan kontroversiell sångare, Shoutin’ Pat Newborn. Tillsammans så spelade de in ett gäng väldigt introverta och ibland provokativa låtar. Samarbetet skulle dock gå i graven efter ett knivslagsmål där en svartsjuk Newborn skadat Hawkins över en tjej som nobbat honom till fördel för Screamin’ Jay. Det här med fysiskt våld var tydligen ingenting ovanligt i Hawkins liv. I dokumentären ”I Put A Spell on Me” som spelades in precis innan hans död så berättar sångaren om när han var tillsammans med en bisexuell kvinna som, turligt nog för honom, frekvent anordnade trekanter med en extra tjej. Hursomhelst, en gång så ville hans tjej behålla den andra tjejen för sig själv och när Screamin’ Jay försökte sätta på henne så blev flickvännen vansinnig och överföll honom med en kniv och skar honom tvärs över magen varpå han jagade henne naken ut på stan och skrek glåpord efter henne.

Screamin’ Jay medverkade i en rad filmer också, oftast som sig själv. Han medverkade i tv-program  men det egentliga genombrottet på vita duken kom, om jag inte minns helt jävla fel, i kultfilmmakaren Jim Jarmuschs rulle Mystery Train efter att först ha haft en kortare biroll som sångare på en bluesklubb i Zalman Kings ”Two Moon Junction”. Hans musik har däremot varit långt mycket mer framgångsrik på vita duken än sångaren själv. Hiten ”I Put A Spell on You” har bland annat varit med i högkvalitativa filmer som ”Natural Born Killers”, ”Elvira – Mistress of The Dark”, ”Lost Highway” och nu senast introduktionsfilmen för BDSM ”Fifty Shades of Grey”.

Det råder inga tvivel om att Screamin’ Jay Hawkins influerat en lång rad av mer eller mindre framgångsrika skräckrockare. England hade sin alldeles egna budgetvariant av Hawkins, nämligen den den klart underskattade Screaming Lord Sutch (Senare bara Lord Sutch) som förutom att imitera Hawkins scenshow och gimmicks i mångt och mycket faktiskt lyckats göra ett par bra låtar innan han hängde sig 1999. En annan britt som inspirerades kraftigt av Hawkins är Arthur Brown som förutom sina spacade scenkläder är mest känd för hiten ”Fire” från 1968. Alice Cooper och Nick Cave tillhör också skaran rockare som listar Hawkins bland sina främsta förebilder.

Hawkins turnerade flitigt under sina glansdagar och delade plakett med dåtidens giganter som Little Richard, Bo Diddley, Elvis, Bill Haley och Sammy Davies Jr. Han fortsatte att spela in album under 70-talet men trots andra hits som ”Frenzy”, ”Little Demon” och ”Alligator Wine” så lyckades han aldrig med att nå samma framgång som han gjort med ”I Put A Spell on You”. Under 80-talet så var Screamin’ Jay Hawkins mer eller mindre bortglömd av massan och han tjänade pengar genom att göra klubbspelningar där han tolkade andra artisters låtar. Det var just under en sån spelning som han startade ett samarbete med rockbandet The Fuzztones som han släppte ett livealbum med 1985.

Han släppte albumet ”Black Music For White People” 1991. jeansmärket Levi’s använde ett av spåren, en cover på Tom Waits ”Heart Attack And Vine”, i en av sina reklamfilmer i Europa vilket resulterade i att Waits stämde dem. Hawkins lär ha gillat eccentriske Tom Waits ganska skarpt. Han medverkade även på Dread Zeppelins album ”It’s Not Unusual” 1992.

Screamin’ Jay Hawkins dog i Paris den 12 februari 2000 efter en infektion han dragit på sig efter en operation. Han blev 70 år gammal. Under sin livstid så var han, likt de flesta amerikaner, gift flera gånger, nämligen sex och han lär enligt egen utsago ha haft 54 oäktingar förutom tre tre barnen han hade med sin första fru. Detta resulterade i att hans assistent och biografiförfattare Maral Nigolian satte upp hemsidan Jayskids.com för att spåra upp dem och samla dem. Man lyckades bekräfta 33 döttrar och söner men bara cirka ett dussin av dem gick med på att träffas för att lära känna varandra. Hans första tre barn har uttryckt att de aldrig hade kunnat ana att han skulle ha så många barn och att han alltid var en bra far gentemot dem när han var hemma. Iallafall ända fram tills den dagen då han skulle ut för att köpa mjölk och aldrig kom hem igen…

Screamin’ Jay Hawkins var en helt fantastisk artist som tyvärr, enligt min mening, aldrig fått det erkännande och den respekt han förtjänar. Jay Hawkins var en man som sett helvetet inifrån och ut och vars egendomliga liv och stora personlighet varvat med talangen som både sångare och entertainer skulle komma att plantera fröet för vad man idag skulle kalla skräckrock. Screamin´Jay Hawkins var en perfekt kombination av Little Richard och Bela Lugosi. Själv så upptäckte jag inte hans musik förrän efter hans död i början av 2000-talet men baserat på min livslånga förkärlek till teatralisk skräckrock så vore det väl bara en tidsfråga innan jag, förr eller senare, skulle ha trillat över Screamin’ Jay Hawkins bidrag till Rock n Roll.

Text: Duke W. Shane