Vissa dagar är värre än andra (eller ytterligare förakt mot det inbillade normala)

Att (över)leva med depression och ångestproblematik som ibland resulterar i självskada är ingen höjdare. Trots terapi och medicinering så drabbas vi med psykisk ohälsa av samma saker som alla andra människor, nämligen livet. Vi har alla bra och dåliga dagar. För oss med ovanstående problematik så blir de dåliga dagarna ofta en kavalkad av ren förjävlighet. Så är fallet idag för undertecknad.

Det tar så jävla mycket energi att försöka hålla ihop spillrorna av ett trasigt liv. Besvikelser, krossade drömmar, utanförskap och att behöva stå ut med några riktiga jävla rövhål periodvis i livet. Jag får min energi från mina vänner och kärleken. Men energin tar snabbt slut när jag överanalyserar, grubblar eller tvingas att ha folk i min omgivning som bara är värre psykfall än jag själv och de jag associerar mig själv med någonsin varit.

Jag är dock inget jävla helgon själv. Tvärtom så vet jag att jag ibland kan vara ett fullkomligt arsle som har gjort eller sagt saker som inte varit fördelaktiga. Ni vet, tillfällen där man målat in sig i ett hörn. I de lägena så är det bara att erkänna att man gjort något fel, be om ursäkt och att se till att aldrig göra om det. Men man ska bara be om ursäkt när man menar det och inte ämnar göra om samma misstag igen.

Mina principer förbjuder mig att be om ursäkt där det inte finns konkreta eller uppenbara bevis för att mitt handlande, oförtjänt eller i onödan, sårat, skadat eller irriterat någon annan. Med det sagt så är jag först med att erkänna att jag vid flera tillfällen i livet gjort och sagt korkade saker där en ursäkt har varit på sin plats och där jag lärt mig något.

Jag tror en av de saker jag avskyr mest är normalitet. Normer är oftast ingenting för mig. Mina betraktelser och upplevelser har gång på gång visat att total jävla galenskap och några riktiga jävla rövhål ofta gömmer sig bakom en fasad av normalitet. Personligen så litar jag inte på de som anser sig själva vara så jävla ordentliga och ”normala”. För under en sådan fasad så döljer sig ofta ett praktarsle av sällan skådat slag.

Tänk så förbannat jävla mycket energi det tar att upprätthålla en falsk, ofta köpt, fasad av framgång. Det förväntas av oss alla att vi strävar efter samma status quo, att vi ställer oss i ledet och lyder under jantelagen. Och de av oss som vägrar, ja, vi finner oss oftast i utanförskap, kategoriserade, numrerade och stigmatiserade. Sen förväntas vi ändå rätta oss i ledet vid ett tillfälle eller annat. Men rationellt sett så är det ingenting jag i någon större utsträckning bör bry mig om. Jag finner ju ingen glädje eller långvarig nytta i en sådan fasad, även om jag vet att den betyder mycket för många andra.

Jag finner att jag, i stunder av extra depressiv karaktär, tar åt mig av precis allt jävla elände som finns omkring mig. Varenda negativ handling, nederlag, ful kommentar eller verbal spya får mig att hamna i ett dissocierat, cyniskt och bittert limbo när jag känner mig nere. Och när det vill sig riktigt illa så sätter ångesten in och det är ofta då jag för stunden måste erkänna mig slagen. Dock inte besegrad. Ännu.

Det finns ett par saker i mitt liv som är viktigare än andra, för mig så är det kärleken och mina närmaste vänner samt kultur. Dessa sakerna är det jag håller högst i livet och det är också i dessa som jag finner styrkan och motivationen att ta mig upp och att helt enkelt bli en ännu bättre person.  Vad utomstående tycker är egentligen helt irrelevant för mig, även om det kan irritera mig något enormt när folk enligt mitt tycke är allmänt dumma i huvudet. Det viktiga är att försöka påminna sig om de relationer, glädjeämnen och saker som gör livet värt att levas. Det är svårt när man mår jävligt dåligt men jag lovar att det är värt det.