Vissa dagar är värre än andra (eller ytterligare förakt mot det inbillade normala)

Att (över)leva med depression och ångestproblematik som ibland resulterar i självskada är ingen höjdare. Trots terapi och medicinering så drabbas vi med psykisk ohälsa av samma saker som alla andra människor, nämligen livet. Vi har alla bra och dåliga dagar. För oss med ovanstående problematik så blir de dåliga dagarna ofta en kavalkad av ren förjävlighet. Så är fallet idag för undertecknad.

Det tar så jävla mycket energi att försöka hålla ihop spillrorna av ett trasigt liv. Besvikelser, krossade drömmar, utanförskap och att behöva stå ut med några riktiga jävla rövhål periodvis i livet. Jag får min energi från mina vänner och kärleken. Men energin tar snabbt slut när jag överanalyserar, grubblar eller tvingas att ha folk i min omgivning som bara är värre psykfall än jag själv och de jag associerar mig själv med någonsin varit.

Jag är dock inget jävla helgon själv. Tvärtom så vet jag att jag ibland kan vara ett fullkomligt arsle som har gjort eller sagt saker som inte varit fördelaktiga. Ni vet, tillfällen där man målat in sig i ett hörn. I de lägena så är det bara att erkänna att man gjort något fel, be om ursäkt och att se till att aldrig göra om det. Men man ska bara be om ursäkt när man menar det och inte ämnar göra om samma misstag igen.

Mina principer förbjuder mig att be om ursäkt där det inte finns konkreta eller uppenbara bevis för att mitt handlande, oförtjänt eller i onödan, sårat, skadat eller irriterat någon annan. Med det sagt så är jag först med att erkänna att jag vid flera tillfällen i livet gjort och sagt korkade saker där en ursäkt har varit på sin plats och där jag lärt mig något.

Jag tror en av de saker jag avskyr mest är normalitet. Normer är oftast ingenting för mig. Mina betraktelser och upplevelser har gång på gång visat att total jävla galenskap och några riktiga jävla rövhål ofta gömmer sig bakom en fasad av normalitet. Personligen så litar jag inte på de som anser sig själva vara så jävla ordentliga och ”normala”. För under en sådan fasad så döljer sig ofta ett praktarsle av sällan skådat slag.

Tänk så förbannat jävla mycket energi det tar att upprätthålla en falsk, ofta köpt, fasad av framgång. Det förväntas av oss alla att vi strävar efter samma status quo, att vi ställer oss i ledet och lyder under jantelagen. Och de av oss som vägrar, ja, vi finner oss oftast i utanförskap, kategoriserade, numrerade och stigmatiserade. Sen förväntas vi ändå rätta oss i ledet vid ett tillfälle eller annat. Men rationellt sett så är det ingenting jag i någon större utsträckning bör bry mig om. Jag finner ju ingen glädje eller långvarig nytta i en sådan fasad, även om jag vet att den betyder mycket för många andra.

Jag finner att jag, i stunder av extra depressiv karaktär, tar åt mig av precis allt jävla elände som finns omkring mig. Varenda negativ handling, nederlag, ful kommentar eller verbal spya får mig att hamna i ett dissocierat, cyniskt och bittert limbo när jag känner mig nere. Och när det vill sig riktigt illa så sätter ångesten in och det är ofta då jag för stunden måste erkänna mig slagen. Dock inte besegrad. Ännu.

Det finns ett par saker i mitt liv som är viktigare än andra, för mig så är det kärleken och mina närmaste vänner samt kultur. Dessa sakerna är det jag håller högst i livet och det är också i dessa som jag finner styrkan och motivationen att ta mig upp och att helt enkelt bli en ännu bättre person.  Vad utomstående tycker är egentligen helt irrelevant för mig, även om det kan irritera mig något enormt när folk enligt mitt tycke är allmänt dumma i huvudet. Det viktiga är att försöka påminna sig om de relationer, glädjeämnen och saker som gör livet värt att levas. Det är svårt när man mår jävligt dåligt men jag lovar att det är värt det.

Om vikten av att förändra negativa attityder gentemot personer med psykisk ohälsa

Det har hänt mycket under de senaste åren när det gäller psykisk ohälsa. Inte minst så har media blivit bättre på att belysa ämnet och allt fler celebriteter går ut och berättar öppet om sin psykiska ohälsa. Och trenden ser inte ut att vända. Men det är också viktigt att vi tar dessa frågor på allvar och att vi inte tar denna relativt nyfunna öppenhet för givet. Det finns tyvärr fortfarande människor med en skev bild av hur personer med någon form av psykisk ohälsa är. De kanske inte alltid talar öppet om det men oftast finns det en underliggande tendens till att, på ett sätt eller annat, se ner på de drabbade.

För min egen del så är det ingen hemlighet att jag lider av och behandlas för depression, ångestproblematik (GAD) och självskadebeteende. Självklart har jag råkat ut för att vissa personer i min omgivning varit oförstående och att gamla vänner och bekanta från tiden i Malmö en efter en avlägsnade sig. Det var fortfarande tabu på den tiden att ha besökt psykakut. Oavsett anledning.

Bland vissa människor råder det fortfarande fördomar om att personer med någon form av psykisk ohälsa är farliga för sin omgivning eller att man inte klarar av att exempelvis sköta ett arbete. Den vanligaste fördomen är dock fortfarande när man inte tar psykisk ohälsa och lidandet det medför på allvar utan istället ser det som tecken på svaghet eller lathet.

Under mina två år inom Trelleborgsvuxenpsykiatri, Projekt Värdefullt och nu Samordningsförbundet så har jag själv gjort en spännande resa där varenda etapp slagit hål på myter och fördomar om personer med psykisk ohälsa och inte minst om psykiatrin i stort. Jag har exempelvis slutat att förknippa ECT med nidbilden som ges i Gökboet. Jag har mött och lärt känna personer med alla möjliga diagnoser och bokstavskombinationer och det enda jag sett med få undantag är en stor grupp helt fantastiska personer som alla, efter egen förmåga, bidrar till samhället, framtiden och som lever ett gott liv.

Under min tid i Projekt Värdefullt, både som deltagare och redaktör, så har jag fått privilegiet att lära känna personer som på olika sätt inspirerat, och fortsätter att inspirera, mig till att bli en bättre person. Deras öppenhet och engagemang har påverkat inte bara psykiatrin som det var tänkt utan även allmänheten. De har dessutom fortsatt att inspirera andra med psykisk ohälsa och deras anhöriga.

Igår var jag med vid avslutningen av RSMH Trelleborgs arrangemang Psykisk Hälsa Trelleborg som pågått under tre veckor och som är resultatet av en driven eldsjäl, Loes Vollenbroek och de likväl drivna och engagerade  styrelsemedlemmarna i RSMH Trelleborg. Allihop med egen erfarenhet av psykisk ohälsa, antingen personligen, som anhörig eller genom sitt arbete.

Precis som deltagarna i Projekt Värdefullt så handlar det i mångt och mycket om personer som mer eller mindre är borträknade av samhället och vars individuella styrkor och förmågor ständigt ifrågasätts. Men av erfarenhet och vad jag sett så frågar jag mig; Vad fan är det för fel på människor som inte ser eller kan förstå potentialen hos denna ständigt växande målgruppen? Och varför ser inte potentiella arbetsgivare talang och färdigheter när den finns framför näsan på dem?

Går det att förändra de negativa attityderna, de rena fördomarna, den fortsatta diskrimineringen och det till synes eviga socioekonomiska utanförskapet som dessa personer tvingas att stå ut med? Jag vill gärna tro att det går. Men precis som med all annan förändring så sker det gradvis och det kan bara ske om vi alla funderar över vart vi själva står, hur vi mår och huruvida (troligen, rent statistiskt) vi har någon i vår närhet eller i vår umgängeskrets som lider av någon form av dåligt mående.

Jag tror på framtidens generationer, de vet eller kommer att veta bättre än oss. Om vi ser till att bereda ett öppnare, mer demokratiskt, sekulärt och liberalt samhälle så kommer vi att generera goda förutsättningar för dem att kunna bygga en ännu bättre framtid.

Och en sak jag lärt mig genom åren när det gäller personer som fortfarande ser ner på en för vem man är, hur man är, hur man mår, vart man kommer ifrån, vad man tycker eller vad man vill göra med sitt eget liv är att inte slösa tid på de människorna. Be dem dra åt helvete, de är helt enkelt inte värda energin.