Mer än vad ögat kan se på nätet (eller mindre?).

Igår sa någon självgod person till mig att hen hade kollat upp mig på nätet och därmed visste allt om mig. Det enda svaret jag hade åt personen ifråga var att hen inte visste ett skit om mig. Senare på kvällen så funderade jag kring de digitala spår vi lämnar efter oss i cyberrymden, för att använda ett gammaldags uttryck, och hur pass mycket våra nätvanor eller aktiviteter på antisociala medier påverkar våra egna och våra medmänniskors syn på oss och vem vi är. Självklart så är detta ingen ny tanke. Jag ligger pinsamt långt efter i utvecklingen när det gäller teknik och nya digitala kommunikationsplattformar som dagens människor socialiserar på. Så, ursäkta min totala ignorans i ämnet.

Personligen så har jag aldrig haft ett problem med detta. Jag har nämligen en princip som jag följer helhjärtat och det är att ALDRIG, under några som helst omständigheter, skriva eller uttala mig på ett sätt som jag inte sedan kan stå för. Och trots att den här personen desperat velat få mig att framstå i dålig dager så finns det verkligen ingenting ute på nätet, vare sig på denna sajten eller någon annan där jag skrivit, postat ett inlägg eller gjort en kommentar som jag inte kan stå för. Cyniska, bittra, kontroversiella, typeos, politikerförakt eller dylikt…sure, det kan jag leva med. Det värsta jag kan komma på borde vara när jag kommenterat något negativt på exempelvis YouTube t.ex. om någon artists senaste skiva, video eller presidentkandidat Donald Trump.

Under mina nästan 15 år som musik och underhållningsskribent så har jag skrivit hyllmeter av dravel i underhållande syfte och av mer eller mindre kvalitativ nivå men jag har aldrig skrivit något jag inte kan stå för. Även femton år senare. Och det är just för att jag spelar efter mina egna regler.

Som person så har jag alltid ansett mig vara liberal, demokratisk och en generellt ganska hygglig individ. Visst, mina åsikter eller synsätt passar verkligen inte alla. Men är det ens möjligt eller eftersträvansvärt att vilja vara majoriteten till lags på bekostnad av demokratiska privilegier som yttrandefrihet, tryckfrihet och religionsfrihet? Nej, jag tycker personligen inte det. I en demokrati så måste vi få ha rätten att tycka, tänka och tro annorlunda. Men det kommer med ett pris, för vi måste också vara villiga att acceptera och, i de flesta fall, respektera oliktänkande. Oavsett hur underliga eller obegripliga för oss de må vara, så länge de INTE skadar någon oskyldig.

Oavsett hur bra jag generellt anser mig vara som person så måste jag, ibland motvilligt, acceptera att det finns obildade människor därute som anser sig vara förmer än mig och som tycker att jag är helt jävla dum i huvudet baserat på vissa saker jag tycker eller tänker och där dessa personer inte förmått sig att läsa på innan man uttalar sig. För hur skulle jag annars kunna förespråka sann demokrati och åsiktsfrihet om jag inte kan vara beredd på att det faktiskt finns en hel uppsjö av kulturellt, litterärt och empatiskt grunda rövhål därute som bokstavligt hatar mig för den person de tror sig veta att jag är?

Man kan inte ens gå utanför sin ytterdörr numera utan att någon känner sig kränkt eller förolämpad, Satan vet att jag känner mig kränkt och förolämpad av en lång rad saker på en daglig basis men det är ett pris jag är villig att betala, i måttliga mängder, för att bidra till att upprätthålla den västerländska demokratin. Ibland suger det men… C’est la vie!