Ibland vill jag dö.

Ibland vill jag dö. Det bara blir så.

Övergrepp. Fysisk och mental misshandel. Utanförskap och ensamhet. Ojämna maktbalanser. Ovisshet.

I skrivande stund så är jag i mitt allra lägsta. Igen. Jag försöker se ljust på tillvaron då jag rationellt sett har mycket att vara glad över. Jag försöker stärka andra som liksom jag själv är ärrade för livet av sin överlevnad.

Det handlar om att sluta ta skit från allehanda praktarslen omkring oss. Det är dock svårt när man är ärrad, skör och trött. Jag är ofta bara ett fåtal steg från att gå in i väggen.

Jag är trött. Så jävla trött. Trött på mig själv. Trött på att vara trött.

Varför ska jag behöva fortsätta (över)leva på detta sättet? Varför ska jag vara den som accepterar allt skit? När ska jag släppa saknaden och sorgen över det kärleksfulla och trygga livet jag aldrig ens haft?

Varför ska jag vara tacksam gentemot eller förlåta mina föräldrar för att de gav mig ett ”liv”? De knullade, jag blev till åtta månader senare. So fucking what? Att vara förälder är långt mycket mer än att sätta ett barn till världen.

Den söta artiga lilla grabben från Woodbridge dog redan under sina mest formativa år. Han som antastades i fosterhemmet. Han som gavs stryk med mattpiskan. Han som längtade efter att få ha två vuxna som älskade honom villkorslöst. Han som mobbades. Han som var vittne till så mycket våld. Han vars lilla växande hjärta fylldes av sorg, hat och förtvivlan.

Jag sörjer den oskyldiga lilla grabben som drunknade i besvikelse efter besvikele alltmedan vuxenvärlden passivt såg på.

Allt det jag gör som är positivt för andra genom mitt arbete och i mitt privatliv gör jag till minnet av den grabben i ett skjul någonstans i Texas på åttiotalet.

”Hey you, little kid! Don’t you ever take shit from nobody, ya’hear! You’re unique and you’ll always be remembered, especially by your future self!”

Men ibland behöver jag också tas om hand om. Det behöver vi alla.

Just nu är jag bara trött och matt. Dödens kalla hand på min axel- en lockande befriare. Dock så är det inte dags för mig att lämna världen ännu, oavsett hur än gärna jag vill. Jag måste försöka hitta styrkan igen. På något sätt.