The Party Pooper (and perhaps why I poop the parties…)

Jag är en väldigt tillbakadragen person i mitt privatliv. Även om jag är väldigt öppen och social med de allra flesta jag möter så värdesätter jag min lilla privata sfär högt. De som träffat mig vet att jag pratar väldigt lätt och mycket. Vad få inte vet är att det även tar så mycket av min energi att jag behöver vara själv och att ha egentid i syfte att ladda batterierna.

Det är viktigt för mig att kunna känna att jag kan dra mig undan till mitt eget och vara i min egna lilla värld när jag så önskar. När det gäller sociala tillställningar så föredrar jag när jag kan komma och gå som jag vill. Detta är såklart på både gott och ont då det i vissa fall säkert kan missuppfattas som att jag saknar respekt för andra och att jag skiter i vilket. Detta är såklart inte fallet.

Eftersom jag spenderat merparten av högtiderna utan att behöva bry mig om familjesammankomster eller traditioner så har jag blivit ännu mer fäst vi känslan att kunna komma och gå som jag vill. I synnerhet sedan jag blev ungkarl efter tretton års samboliv.

Så varför är det så jobbigt för mig? Jag är, helt enkelt, ingen traditionsbunden person och seder, formalia eller normer är inget för mig. En av de värsta sakerna jag vet är fester eller middagsbjudningar där man i förväg tilldelats en bordsplats. Jag är enormt känslostyrd och vill ha friheten att antingen stå i centrum eller hålla mig i bakgrunden på eget bevåg utifrån dagsformen.

De enda gångerna jag bortser från dessa principer är när jag är hembjuden till vänner, vid privata tillställningar samt när mitt arbete kräver det. Då är det väldigt viktigt för mig att vara i tid, att hjälpa till och att respektera hur värdfolket vill ha det.

Hur fan har jag kunnat arbeta på enorma musikfestivaler och konserter med rockband och tusentals besökare? I de allra flesta tillfällena då jag arbetat på det sättet så har jag haft tillgång till olika former av pass vilket gett mig en annan sorts, för mig mer passande, rörlighet och möjligheten att komma och gå vart jag vill såväl som när jag vill.

Så vad beror detta på? Att jag är en dryg jävel? Kanske, nej, jag tror till viss del att det beror på bristen på erfarenheten att veta hur det känns att ha en familj och att tvingas samlas som familj vid högtidliga tillfällen. MEN för att vara helt ärlig så är jag ganska lättad över min ensamhet just i sådana lägen, särskilt när jag hör så många berätta om stressen och frustrationen inför och under sådana tillfällen.

En annan sak som blivit ännu mer uppenbart för mig med åldern är hur mycket energi det tar från mig att vara social. Oavsett om det är i formella eller jobbrelaterade sammanhang eller i privata möten med mina nära vänner så dräneras jag på energi när jag socialiserar med andra. Jag har dessutom ett socialt arbete vilket gör att jag pratar med många människor och för att orka vara en fortsatt god medmänniska, kollega och vän så är det viktigt för mig att prioritera den energin jag har på olika sätt i olika sammanhang.

Så till er som lagt märke till detta beteendet hos mig så vill jag lyfta fram att det sannerligen inte är av elakhet eller en sorts brist på respekt som jag är som jag är. Det är bara så att detta är en del av mina funktionsvariationer och mitt sätt att vara som person. Jag bryr mig inte om regler och förordningar men jag vill heller aldrig såra någon.