Goda konsumenter

arne_anka_52dfe3d92a6b227eec57e77f

Ibland blir man så matt när man påminns om människans enfaldighet som ras. Ärligt talat, vad fan är det vi håller på med? Vilka saker är egentligen viktiga i vårt liv och vad är det vi ämnar att lämna efter till kommande generationer?

Jag undviker nyheter och media i största möjliga mån. Tittar aldrig ens på television. Varför? För att det gör mig stressad, upprörd och påverkar allt som oftast min tilltro till mänskligheten. Krig, finanskriser, politiskt dravel, hungersnöd, fattigdom och ständigt ökade klassklyftor. Även i vårt avlånga välfärdsland. Och snart verkar Putin invadera Gotland av den enkla anledningen att han kan.

Ingenting av detta är någonting jag som individ kan påverka på egen hand. Men jag hade velat tro att vi som är någorlunda fredliga hade kunnat göra en påverkan om vi stått enade. För krig handlar om maktutövande. Något som nästan uteslutet är skapat av män för att etablera sina positioner som dominanta ”alfa-hannar”. Själv så har jag aldrig varit intresserad av att försöka hävda min manlighet genom menlöst, och i många fall destruktivt, primat-beteende. Tusentals år av evolution och detta är det bästa vi har att komma med? I rest my case.

Om vi går tillbaka till Sverige så är det helt uppenbart att vi är på väg mot att bli som Amerika. Välfärdssamhället är snart ett minne blott och pubertala uttryck som ”klasskamp” tycks åter vara på sin plats. Jag som brukade tycka att det var märkligt att många av mina bekanta i Malmö som var snabba med att ropa ”klasskamp” faktiskt själva tillhörde den övre medelklassen. Rebels without a cause brukade jag tycka. Numera så lyfter jag på hatten för dem för att de iallafall reagerade över att saker är åt helvete.

Varje dag möter jag personer som blivit offer för omständigheter rörande klass. Någon form av psykisk ohälsa är dominerande bland dessa personer som jag lärt mig i de flesta fall är bra människor som haft en rad svårigheter på vägen. I vissa fall beror svårigheterna nästan uteslutande av vilken klass och/eller bakgrund man kommer från.

Än så länge så ser det ut som att Sverige kommer att klara av att hålla skenet uppe ytterligare en tid, men förr eller senare så kommer saker att bli ännu tuffare och de som befinner sig längst ner på stegen; unga vuxna, ensamstående föräldrar, pensionärer, anställningslösa, invandrare och personer med någon form av ”funktionsnedsättningar”. De kommer att drabbas hårdast.

Jag är absolut inte emot faktumet att vissa tjänar mer än andra, inom rimliga gränser, men jag ser också en stundande finansiell depression inom de närmsta decennierna om inte fler börjar tänka om. För även i Sverige så är det klasskillnader som är boven i dramat. Precis som övriga världen. Men behöver det verkligen vara så?

För att göra det hela enklare så ska jag förklara ekvationen med enkel matematik;

Bra familjeförhållanden med goda ekonomiska förutsättningar = Större sannolikhet att ”lyckas” i samhället.

Bra familjeförhållanden med något sämre ekonomiska förutsättningar = Moderat sannolikhet att ”lyckas” i samhället.

Sämre familjeförhållanden med dåliga ekonomiska förutsättningar = Större sannolikhet att ”misslyckas” i samhället.

I västvärlden så premierar vi den gode konsumenten över alla andra. Ju mer du spenderar, desto mer lyckad anses du vara. Oavsett om du har de faktiska pengarna eller inte. Bostadspriserna (och därmed också den akuta bostadsbristen) är ett direkt resultat över de goda konsumenternas köphets som triggar priserna till vansinniga höjder.

Många människor väljer idag att köpa sig fria från ett samhälle de inte längre vill vara del av. Ett samhälle där segregation, anställningslöshet och klasskillnader förtär bostadsområdena och urholkar människorna som bor där. Det är bara en tidsfråga innan vi ser s.k. ”Gated Communities” även i Sverige. Det har redan börjat hända.

Man väljer ofta att köpa sig fri från de faktiska problemen i samhället genom att omge sig med lyxartiklar och bo i flashiga bostadsrätter och/eller hus som bara de riktigt rika hade råd med förr. Egentligen så har saker inte ändrats nämnvärt, skillnaden idag är snarare att människor med god ekonomi istället för att bara leva gott hellre tar stora lån för att kunna leva över sina tillgångar. Bankernas ekvation är skrattretande (men lukrativ);

Låginkomsttagare som behöver mindre lån = Ingen kredit och inga lån.

Höginkomsttagare som har råd att använda sina egna pengar = Tonvis med krediter och lån.

De flesta kör idag bilar de inte har råd med, tecknar dyra mobilavtal för att kunna ha telefoner (eller fickdatorer) som de inte har råd med, lån för att köpa sig en större tv än vad de faktiskt behöver, köpa avancerade datorer som de egentligen inte ens är kunniga att använda till sin fulla potential.

Har jag något emot att man köper fina saker eller att man vill ha ett bra hem? Absolut inte, jag är ju trots allt en individualist som värnar om var och ens rätt att förverkliga sina drömmar och mål. Jag brukar säga att jag står för total individuell frihet under ansvar. Ja, just det, ”Under ansvar”. Det är nämligen dags att åtminstone börja fundera på sitt ansvar gentemot övriga samhället och, viktigast av allt, de framtida generationerna som garanterat kommer att få ta konsekvenserna av den rådande köphetsen, som åtminstone för en tid, i nuläget driver västvärlden framåt.

Behöver vi verkligen den där stora 75″ ultra-mega-super-HD tvn? Eller Apples senaste iPhone? Systemkameran för 12.000 för att fotografera sin lunch? Kanske inte. Särskilt om de val vi gör idag påverkar framtiden för våra efterkommande.

Mer än vad ögat kan se på nätet (eller mindre?).

Igår sa någon självgod person till mig att hen hade kollat upp mig på nätet och därmed visste allt om mig. Det enda svaret jag hade åt personen ifråga var att hen inte visste ett skit om mig. Senare på kvällen så funderade jag kring de digitala spår vi lämnar efter oss i cyberrymden, för att använda ett gammaldags uttryck, och hur pass mycket våra nätvanor eller aktiviteter på antisociala medier påverkar våra egna och våra medmänniskors syn på oss och vem vi är. Självklart så är detta ingen ny tanke. Jag ligger pinsamt långt efter i utvecklingen när det gäller teknik och nya digitala kommunikationsplattformar som dagens människor socialiserar på. Så, ursäkta min totala ignorans i ämnet.

Personligen så har jag aldrig haft ett problem med detta. Jag har nämligen en princip som jag följer helhjärtat och det är att ALDRIG, under några som helst omständigheter, skriva eller uttala mig på ett sätt som jag inte sedan kan stå för. Och trots att den här personen desperat velat få mig att framstå i dålig dager så finns det verkligen ingenting ute på nätet, vare sig på denna sajten eller någon annan där jag skrivit, postat ett inlägg eller gjort en kommentar som jag inte kan stå för. Cyniska, bittra, kontroversiella, typeos, politikerförakt eller dylikt…sure, det kan jag leva med. Det värsta jag kan komma på borde vara när jag kommenterat något negativt på exempelvis YouTube t.ex. om någon artists senaste skiva, video eller presidentkandidat Donald Trump.

Under mina nästan 15 år som musik och underhållningsskribent så har jag skrivit hyllmeter av dravel i underhållande syfte och av mer eller mindre kvalitativ nivå men jag har aldrig skrivit något jag inte kan stå för. Även femton år senare. Och det är just för att jag spelar efter mina egna regler.

Som person så har jag alltid ansett mig vara liberal, demokratisk och en generellt ganska hygglig individ. Visst, mina åsikter eller synsätt passar verkligen inte alla. Men är det ens möjligt eller eftersträvansvärt att vilja vara majoriteten till lags på bekostnad av demokratiska privilegier som yttrandefrihet, tryckfrihet och religionsfrihet? Nej, jag tycker personligen inte det. I en demokrati så måste vi få ha rätten att tycka, tänka och tro annorlunda. Men det kommer med ett pris, för vi måste också vara villiga att acceptera och, i de flesta fall, respektera oliktänkande. Oavsett hur underliga eller obegripliga för oss de må vara, så länge de INTE skadar någon oskyldig.

Oavsett hur bra jag generellt anser mig vara som person så måste jag, ibland motvilligt, acceptera att det finns obildade människor därute som anser sig vara förmer än mig och som tycker att jag är helt jävla dum i huvudet baserat på vissa saker jag tycker eller tänker och där dessa personer inte förmått sig att läsa på innan man uttalar sig. För hur skulle jag annars kunna förespråka sann demokrati och åsiktsfrihet om jag inte kan vara beredd på att det faktiskt finns en hel uppsjö av kulturellt, litterärt och empatiskt grunda rövhål därute som bokstavligt hatar mig för den person de tror sig veta att jag är?

Man kan inte ens gå utanför sin ytterdörr numera utan att någon känner sig kränkt eller förolämpad, Satan vet att jag känner mig kränkt och förolämpad av en lång rad saker på en daglig basis men det är ett pris jag är villig att betala, i måttliga mängder, för att bidra till att upprätthålla den västerländska demokratin. Ibland suger det men… C’est la vie!