Mobbare och kontrollfreaks…

”If I was meant to be controlled I would have come with a remote…” – Genereux Philip

Det är bara att erkänna. Jag har varit ett mobboffer sedan jag var en liten grabb. Den ena kommentaren efter den andra, den ena knytnäven och sparken efter den andra. Utanförskapet som bara växte. Föraktet från de som ansåg sig förmer än jag. Det har varit en livslång och hård jävla kamp. Allt från elaka småglin påverkade av sina föräldrars pissiga värderingar till vuxna med seriösa attitydproblem och extrema kontrollfreaks till partners.

Jag brukar skämtsamt säga att jag om jag inte vore jag också skulle ha mobbat mig. Men det är, förhoppningsvis, en lögn. Ett försvar, eller en mur om man vill, som jag utvecklade innan tonåren var att bli en pajas, att trycka ner mig själv innan någon annan kunde göra det. Allt för att i bästa möjliga mån slippa mobbas. Problemet med denna taktiken för mig var att den gjorde mig sårbar för kontrollfreaks i vuxenlivet.

Min hemmamiljö var kaotisk i barndomen med en ensamstående hyckel-kristen mor som, ibland i sällskap av en gammal bibel, högljutt skällde, gormade och tryckte ner mig för att jag skulle veta min plats, veta vem som bestämde. Jag fick stryk av en gammal mattpiska i rotting tills den bara bestod av några enstaka kvistar. Det gjorde ont som fan. Emellanåt så fick jag örfilar. Men som en lydig liten pojke så höll jag käften.

Jag var ganska mycket isolerad från omvärlden genom hela barndomen fram tills att jag var 16-17 år gammal. Fick aldrig gå ut. Göra saker på egen hand eller att umgås med enstaka nördiga löst bekanta om jag vid tillfället ens hade några.

Inom den lilla pojken och blivande tonåringen så frodades hatet. Hatet för mobbare. Hatet för min mor. Hatet för de som förespråkade normalitet och överhet men som samtidigt stod för övergreppen och förtrycket. Hatet för de som lät det fortgå. Och slutligen ett självhat utan dess like gentemot mig själv för att jag inte kunde värja mig mot dessa avskyvärda människor och deras självrättfärdigade handlingar.

Som vuxen så har jag handskats med mobbare, rasister, homofober, religiösa fanatiker, kontrollfreaks och en massa annat mänskligt avskräde genom åren. Jag har tom fortsatt traditionen genom att vara i ett tretton år långt förhållande där jag ständigt kände mig förminskad och betydelselös. Det var ständigt fel på mig, mitt utseende, mina tankar och åsikter, mina estetiska preferenser, mina drömmar och mitt val av vänner. Det åt upp mig inombords. Hon var ett kontrollfreak och jag en extrem rebell, som trots allt oftast gav efter för att ”hålla freden”, även när jag kände att jag hade rätt.

Mobbare och kontrollfreaks. De är ofta av samma sort. Deras beteende är oftast tätt förknippat med en genomgående känsla av otillräcklighet och brister i den sociala samvaron med andra. De är också potentiellt farliga då de ofta tenderar att hitta någon som är mer sårbar än de själv för att utöva sin makt på.

Detta maktutövandet övergår lätt till psykisk misshandel. Och för oss som redan är känsliga och sköra på vissa sätt så kan detta leda till något som jag väljer att kalla för ofrivillig egocid, alltså en påtvingad självdöd. Personer som utövar kontroll får oss att dö lite mer inombords tills dess att deras vilja är lag, att deras värderingar, drömmar och ideal är våra också. De tvingar oss till självbedrägeri som taget till sin yttersta spets garanterat leder till depression, apati och kanske slutligen döden. Om inte den fysiskt slutgiltiga döden så den själsliga och intellektuella döden.

Så hur värjer vi oss mot dessa människor som drivna av egna ambitioner om total kontroll trampar på våran integritet och trycker ner oss till lydnad? Får oss att dansa efter deras pipa?

Genom att tvinga oss själva att våga stå upp för oss själva, att våga säga nej, att våga säga till den kontrollerade parten att ;”Nu får det fan vara nog!”, sök hjälp hos vänner eller hos någon professionell.

Många gånger så ursäktar sig den kontrollerande eller mobbande parten med snyfthistorier som snabbt förlorar sin trovärdighet så fort han eller hon känner sig manad att ta till väl beprövade härskartekniker. Några av dessa härskartekniker kan vara;

Att ständigt ifrågasätta och avfärda den andres åsikter, tankar och värderingar.

Att förlöjliga och förminska den andre, i sällskap av andra eller innanför stängda dörrar.

Att frenetiskt rota igenom den andres saker och i vissa fall stjäla dem.

Att uttalat eller outtalat få den andre att undvika sociala aktiviteter på egen hand.

Att påtala att man tycker illa om den andres vänner, familj och dylikt.

Hur vet jag detta? Jag har upplevt det själv, flera gånger i livet, i långa perioder och med olika personer från barndomen och upp i vuxenlivet. Jag vet hur dessa mobbande kontrollfreaks kan trycka ner en och få en att ifrågasätta sig själv och ens existens. Jag har även träffat personer genom mina arbeten och i nära personliga relationer som råkat ut för flera eller alla ovanstående former av psykisk misshandel.

Det viktigaste att komma ihåg i alla lägen är att det ALDRIG är ok och att det ALDRIG ska tolereras eller accepteras. Sen är det ofta så att människor som visar sådana tendenser och beteenden själva mår dåligt eller själva har en dålig självbild som de borde söka hjälp för och arbeta med snarare än att ta den enkla utvägen och hitta någon de uppfattar som svagare och således kortsiktigt mår bättre genom att få den andre att må sämre.

När det gäller mobbing så ser jag rött. Att sparka neråt på de som redan ligger eller att hacka på de som är mindre än en själv är fegt och förtjänar enligt min mening alltid allvarliga konsekvenser för förövarna. Som gammalt mobboffer som skapat sig en egen väg i livet så är det naturligt för mig att vilja försvara och stärka de som utsätts för mobbing eller kontrollfreaks.

Ytterligare ett år avverkat.

Julhysterin är äntligen över. Mellandagsrean har visserligen varit men den har passerat mig ganska obemärkt. När man är själv som jag är nu så behöver man ju inte stressa så mycket med förberedelserna inför dessa helgerna. Vissa av mina nära har fått presenter innan julen och andra får dem efter nyår. Jag tycker om att ge bort saker men tycker att det är roligare att både ge och få saker närsomhelst under året utan att det måste vara knutet till en viss dag.

Det snart gångna året har visat oss en turbulent omvärld präglad av missnöje och ett ökat antal terrordåd. Ryssland har ett manschauvinistiskt praktarsle till president som inte drar sig för att visa sin makt. I mitt gamla hemland så är dess befolkning mer synligt splittrat än någonsin förr under min livstid efter att vi får en idiotmiljardär i vita huset. Rasmotsättningarna börjar yttra sig med förnyad tydlighet. Liksom det som pågått de senaste åren i Europa. Och detta är 2016??

För undertecknad så har året också varit mycket turbulent. Jag har känt besvikelse, sorg och smärta som aldrig förr men jag har haft ett händelserikt år med en rad föreläsningar, ett trivsamt och viktigt jobb hos Trelleborgs Samordningsförbund, återfått kontakten med en av mina viktigaste förebilder i livet, äntligen börjat få ordning på livet, insett vilka fantastiska vänner jag har som funnits där för mig och viktigast av allt så har jag underbar och stark kärlek i mitt liv.

Och som om detta inte vore nog så kommer jag fr.o.m årsskiftet att vara anställd hos Trelleborgs Socialpsykiatri som projektledare för ett projekt jag satt ihop som riktar sig till målgruppen Unga Vuxna mellan 20-35 år gamla. Jag kommer att hålla er uppdaterade på våra framsteg i projektet.

I skrivande stund så tjuter och viner prematurt skjutna smällare och fyrverkerier i sedvanlig ordning. Och ännu ett år lider mot sitt slut. Mycket har hänt i mitt liv under det gångna året, en del har varit fruktansvärt plågsamt och svårt men det mesta har varit bra och fört gott med sig.

Så till alla mina nära, mina bekanta, mina kollegor och uppdragsgivare (ni vet alla vem ni är) så önskar jag er ett fantastiskt och framgångsrikt 2017.

Artiklar, reportage, skräpkulturellt dravel i urval 2010-2016

Tanken är att en dag samla allt publicerat och opublicerat dravel i en enda volym från tiden på Hårdrocksmagasinet 2001 genom Aktuell Rapport, Anti-krist och Close-Up Magazine till de senaste åren med Scanbike Magazine.

Jag vill varna känsliga läsare (om några) för svordomar och annat textmaterial som kan väcka anstöt eller helt enkelt anses obscent enligt moralpredikanterna. Rock n roll ska inte vara rumsren och de som tycker att den borde vara det har inte förstått grejen, tar sig själva på alldeles för stort allvar och kan helt enkelt dra åt helvete.

Klicka på länken nedan för en digital (pdf) förhandstitt i extremt dålig kvalitet men möjligtvis med ännu sämre kvalitet på innehållet.

Gamla artiklar, reportage etc. i urval från tiden på Scanbike Magazine!

The Voodoo Baron – Screamin’ Jay Hawkins

picture-41

Innan legendariska skräckrockare som Alice Cooper och KISS tog sina första steg mot ikonstatus som rockens bad guys, långt innan Norska tonåringar var i full gång med kyrkbränning och pysslade ihop halsband av varandras skallben samt decennier innan Papa Emeritus och hans Namnlösa Gastar satte indie-popen åt sidan och skrev kontrakt med Hin Håle så hade rocken redan under sina tidiga år en alldeles egen skräckrockare, nämligen en herre som gick under namnet Screamin’ Jay Hawkins.

Jalacy Jay Hawkins föddes över gränsen till Cleveland, Ohio den 18 juli 1929 där hans mor övergav honom då han var resultatet av en utomäktenskaplig fling. Han lämnades på ett barnhem där han tillbringade ett och ett halvt år innan han slutligen adopterades av Blackfoot-indianer som uppfostrade honom i huset på 2268, East 49th Street som en av sina egna. Han visade redan tidigt prov på musikalisk talang och studerade piano flitigt som sexåring. Gitarren och saxofonen bemästrade han under tonåren. Ursprungligen så ville han bli operasångare med legender som Caruso och Paul Robeson som förebilder men när detta visade sig vara svårt, särskilt som afroamerikan, ledde det honom till att börja sjunga mer konventionell blues istället.

Som sextonåring gjorde vad de flesta andra ynglingarna vid tiden gjorde, han tog värvning i armén för att delta i striderna under andra världskriget. Han tillfångatogs av Japanerna och spenderade ett tag i ett Japanskt fångläger där han utsattes för diverse former av tortyr. Enligt honom själv så tröttnade fånghavarna till slut och lät honom vara eftersom de ändå inte lyckades få honom att avslöja något av betydelse. Hans resonemang gentemot sina fångvaktare lär ha varit att det var bortkastad tid att låta tortera honom då han inte visste någonting, helt enkelt av den enkla anledningen att han var svart. Hemma efter kriget så etablerade sig den unge Hawkins som amatörboxare vilket ledde honom till att bli delstatsmästare i Alaska 1949. I en av sina senare (och enligt mitt tycke bästa) låtar ”Brujo” så skryter han om hur han knockat Michael Tyson som aldrig riktigt blev sig lik.

Hans första jobb i musikbranschen sägs ha varit som både livvakt och backup-vokalist åt gitarristen Tony Grimes 1951 innan han slutligen lyckades gå med i Fats Dominos berömda band. Enligt egen utsago så fick han sparken eftersom han insisterade på att få använda leopardmönstrad kostym, turban och en sjuhelvetes massa bling när de uppträdde vilket jag antar inte lär ha varit särskilt populärt hos Fats som med ett törnat ego gav honom kicken. Namnet Screamin’ Jay Hawkins lär han enligt egen utsago ha tagit sig an efter ett krogbesök nånstans nere i West Virginia där en berusad fet kvinna gav honom blickar och skrek ”Scream, Baby, Scream”. Namnet passade utmärkt för han var faktiskt en jävel på att skrika.

Efter att ha blivit dumpad av sin dåvarande flickvän i Philadelphia så ska hans kanske mest kända låt ”I Put A Spell on You” ha kommit till världen under en lång period av ihärdigt krökande. Detta skulle komma att bli hans signaturmelodi som alla skulle komma att känna igen honom för. Genom decennierna så har otaliga artister världen över gjort covers av låten. Mest kända är Nina Simone, The Who och Marilyn Manson för att näma ett fåtal. Den ursprungliga versionen redigerades ganska kraftigt för att ta bort element som skulle kunna uppfattas som stötande för radiostationer med känsliga lyssnare (och Djs). Vi får ju ha i åtanke att detta var 1956 och att Rock n Roll fortfarande inte riktigt hade fått fotfäste. Dessutom så var fortfarande rasmotsättningarna fortfarande starka i USA.

Hans scenshow var helt fantastisk och byggde helt på hans personlighet. Han bars ut på scenen i en likkista som ibland dessutom kunde vara brinnande, för effektens skull. Med sig på scenen hade han sin trogna vapendragare ”Henry” som var en dödskalle fastmonterad på en käpp som Screamin’ Jay dekorerade med allt möjligt från smycken och cigaretter till joints och beundrarinnors trosor. Han uppträdde ofta i en lång svart satin-cape och scenen fylldes med rök från en rökmaskin byggd av en elektriker på Apollo Theatre. Men med alla gimmicks och rekvisita åt sidan så var det sångaren blick och intensiva närvaro som gjorde honom så unik som artist. Titta på gamla videoklipp på YouTube så vet du vad jag snackar om. Få artister har den sortens närvaro och teknik att trollbinda sin publik på.

Under 60-talet så samarbetade Hawkins med en annan kontroversiell sångare, Shoutin’ Pat Newborn. Tillsammans så spelade de in ett gäng väldigt introverta och ibland provokativa låtar. Samarbetet skulle dock gå i graven efter ett knivslagsmål där en svartsjuk Newborn skadat Hawkins över en tjej som nobbat honom till fördel för Screamin’ Jay. Det här med fysiskt våld var tydligen ingenting ovanligt i Hawkins liv. I dokumentären ”I Put A Spell on Me” som spelades in precis innan hans död så berättar sångaren om när han var tillsammans med en bisexuell kvinna som, turligt nog för honom, frekvent anordnade trekanter med en extra tjej. Hursomhelst, en gång så ville hans tjej behålla den andra tjejen för sig själv och när Screamin’ Jay försökte sätta på henne så blev flickvännen vansinnig och överföll honom med en kniv och skar honom tvärs över magen varpå han jagade henne naken ut på stan och skrek glåpord efter henne.

Screamin’ Jay medverkade i en rad filmer också, oftast som sig själv. Han medverkade i tv-program  men det egentliga genombrottet på vita duken kom, om jag inte minns helt jävla fel, i kultfilmmakaren Jim Jarmuschs rulle Mystery Train efter att först ha haft en kortare biroll som sångare på en bluesklubb i Zalman Kings ”Two Moon Junction”. Hans musik har däremot varit långt mycket mer framgångsrik på vita duken än sångaren själv. Hiten ”I Put A Spell on You” har bland annat varit med i högkvalitativa filmer som ”Natural Born Killers”, ”Elvira – Mistress of The Dark”, ”Lost Highway” och nu senast introduktionsfilmen för BDSM ”Fifty Shades of Grey”.

Det råder inga tvivel om att Screamin’ Jay Hawkins influerat en lång rad av mer eller mindre framgångsrika skräckrockare. England hade sin alldeles egna budgetvariant av Hawkins, nämligen den den klart underskattade Screaming Lord Sutch (Senare bara Lord Sutch) som förutom att imitera Hawkins scenshow och gimmicks i mångt och mycket faktiskt lyckats göra ett par bra låtar innan han hängde sig 1999. En annan britt som inspirerades kraftigt av Hawkins är Arthur Brown som förutom sina spacade scenkläder är mest känd för hiten ”Fire” från 1968. Alice Cooper och Nick Cave tillhör också skaran rockare som listar Hawkins bland sina främsta förebilder.

Hawkins turnerade flitigt under sina glansdagar och delade plakett med dåtidens giganter som Little Richard, Bo Diddley, Elvis, Bill Haley och Sammy Davies Jr. Han fortsatte att spela in album under 70-talet men trots andra hits som ”Frenzy”, ”Little Demon” och ”Alligator Wine” så lyckades han aldrig med att nå samma framgång som han gjort med ”I Put A Spell on You”. Under 80-talet så var Screamin’ Jay Hawkins mer eller mindre bortglömd av massan och han tjänade pengar genom att göra klubbspelningar där han tolkade andra artisters låtar. Det var just under en sån spelning som han startade ett samarbete med rockbandet The Fuzztones som han släppte ett livealbum med 1985.

Han släppte albumet ”Black Music For White People” 1991. jeansmärket Levi’s använde ett av spåren, en cover på Tom Waits ”Heart Attack And Vine”, i en av sina reklamfilmer i Europa vilket resulterade i att Waits stämde dem. Hawkins lär ha gillat eccentriske Tom Waits ganska skarpt. Han medverkade även på Dread Zeppelins album ”It’s Not Unusual” 1992.

Screamin’ Jay Hawkins dog i Paris den 12 februari 2000 efter en infektion han dragit på sig efter en operation. Han blev 70 år gammal. Under sin livstid så var han, likt de flesta amerikaner, gift flera gånger, nämligen sex och han lär enligt egen utsago ha haft 54 oäktingar förutom tre tre barnen han hade med sin första fru. Detta resulterade i att hans assistent och biografiförfattare Maral Nigolian satte upp hemsidan Jayskids.com för att spåra upp dem och samla dem. Man lyckades bekräfta 33 döttrar och söner men bara cirka ett dussin av dem gick med på att träffas för att lära känna varandra. Hans första tre barn har uttryckt att de aldrig hade kunnat ana att han skulle ha så många barn och att han alltid var en bra far gentemot dem när han var hemma. Iallafall ända fram tills den dagen då han skulle ut för att köpa mjölk och aldrig kom hem igen…

Screamin’ Jay Hawkins var en helt fantastisk artist som tyvärr, enligt min mening, aldrig fått det erkännande och den respekt han förtjänar. Jay Hawkins var en man som sett helvetet inifrån och ut och vars egendomliga liv och stora personlighet varvat med talangen som både sångare och entertainer skulle komma att plantera fröet för vad man idag skulle kalla skräckrock. Screamin´Jay Hawkins var en perfekt kombination av Little Richard och Bela Lugosi. Själv så upptäckte jag inte hans musik förrän efter hans död i början av 2000-talet men baserat på min livslånga förkärlek till teatralisk skräckrock så vore det väl bara en tidsfråga innan jag, förr eller senare, skulle ha trillat över Screamin’ Jay Hawkins bidrag till Rock n Roll.

Text: Duke W. Shane

What friends are for…

dsc_0437

I svåra tider så vet jag numera att jag har en handfull nära vänner. Detta är personerna som gör mitt liv så mycket rikare och mer värt att överleva. De stöttar mig i vått och torrt, de får mig att le och att skratta när jag är nere, de bryr sig om mig när allt ser för jävligt ut och de tror på mig, även när inte jag tror på mig.

Jag har levt ett ganska isolerat privatliv. Allt eftersom åren skenade iväg så kände jag hur ensamheten tog över bitvis, mer och mer och mer… Att vara ensam i ett rum fullt av folk, det är ofta jag i ett nötskal. Så till den grad att jag fortfarande av vanans makt avlägsnar mig från sällskap där jag känner att jag inte passar in eller där jag inte har något att säga.

Som ett resultat av detta så finner jag att jag, ibland, har svårt för att känna mig riktigt hemma någonstans. Och där jag känner mig hemma finns det nästan uteslutet alltid hinder i vägen. Mitt liv är ganska tillbakadraget och jag föredrar oftast att vara hemma och jag umgås nästan uteslutande med mina nära vänner och quinnan jag älskar. Det är dessa personerna som ger mitt liv mening.

Man skulle kunna anta att jag är ganska osocial men jag har inga problem att föra mig bland folk, än mindre att stå i fokus och att spexa loss. Dock så har jag alltid uppskattat och varit i behov att kunna dra mig tillbaka när jag inte orkar vara bland större grupperingar. Detta har jag ofta haft förmånen att kunna göra på exempelvis rockfestivaler där jag antingen varit i egenskap av frilansjournalist eller där jag arbetat med något band.

För att vara ganska tillbakadragen privat och att ofta uttrycka ett förakt för både det ena och andra så intresserar människor mig när jag kan studera dem och deras beteenden på distans. Jag finner med åldern att fler och fler som jag möter har intressanta livshistorier att dela med sig av och som jag kan lära mig från och bli inspirerad av.

Jag skulle vara en hycklare om jag sa att jag inte tycker om människor för det gör jag i allra högsta grad. Mina närmaste är givetvis de bästa personerna jag någonsin kunnat drömma om att få lära känna och det är också främst med dessa personer som jag skulle göra i princip nästan vad som helst för.

Eftersom jag aldrig haft någon riktig familj i livet så har min kärlek och mina vänner blivit min familj. Mina systrar och bröder som jag ämnar att skydda med mitt liv. Det är gentemot dessa exemplariska personer min lojalitet ligger. De gör mitt liv rikt på ett sätt som inte pengar, fina hus, bilar eller lyxartiklar ens kommer i närheten av att kunna.

Jag brukade säga förr att jag existerar för att undvika icke-existens, jag överlever för att undvika att dö och att jag vill dö för att undvika att tvingas överleva snarare än att leva. Numera känner jag dock att jag har ett ansvar gentemot mina nära och kära att ta tag i spillrorna av mitt liv men framförallt så har jag ett ansvar gentemot mig själv att bli bättre för att det är först då jag kan vara ett ännu bättre stöd åt andra och att föregå med gott exempel för målgruppen jag arbetar med och själv tillhör.

Så till mitt livs kärlek och till mina nära vänner (ni vet allihop vem ni är) jag älskar er och ni har min lojalitet för evigt. Ni ger mitt liv mening och jag lär och förundras av er dagligen. Och att ni finns där för mig och ser något i mig som jag oftast inte ser själv betyder så jävla mycket för mig!

 

Vissa dagar är värre än andra (eller ytterligare förakt mot det inbillade normala)

Att (över)leva med depression och ångestproblematik som ibland resulterar i självskada är ingen höjdare. Trots terapi och medicinering så drabbas vi med psykisk ohälsa av samma saker som alla andra människor, nämligen livet. Vi har alla bra och dåliga dagar. För oss med ovanstående problematik så blir de dåliga dagarna ofta en kavalkad av ren förjävlighet. Så är fallet idag för undertecknad.

Det tar så jävla mycket energi att försöka hålla ihop spillrorna av ett trasigt liv. Besvikelser, krossade drömmar, utanförskap och att behöva stå ut med några riktiga jävla rövhål periodvis i livet. Jag får min energi från mina vänner och kärleken. Men energin tar snabbt slut när jag överanalyserar, grubblar eller tvingas att ha folk i min omgivning som bara är värre psykfall än jag själv och de jag associerar mig själv med någonsin varit.

Jag är dock inget jävla helgon själv. Tvärtom så vet jag att jag ibland kan vara ett fullkomligt arsle som har gjort eller sagt saker som inte varit fördelaktiga. Ni vet, tillfällen där man målat in sig i ett hörn. I de lägena så är det bara att erkänna att man gjort något fel, be om ursäkt och att se till att aldrig göra om det. Men man ska bara be om ursäkt när man menar det och inte ämnar göra om samma misstag igen.

Mina principer förbjuder mig att be om ursäkt där det inte finns konkreta eller uppenbara bevis för att mitt handlande, oförtjänt eller i onödan, sårat, skadat eller irriterat någon annan. Med det sagt så är jag först med att erkänna att jag vid flera tillfällen i livet gjort och sagt korkade saker där en ursäkt har varit på sin plats och där jag lärt mig något.

Jag tror en av de saker jag avskyr mest är normalitet. Normer är oftast ingenting för mig. Mina betraktelser och upplevelser har gång på gång visat att total jävla galenskap och några riktiga jävla rövhål ofta gömmer sig bakom en fasad av normalitet. Personligen så litar jag inte på de som anser sig själva vara så jävla ordentliga och ”normala”. För under en sådan fasad så döljer sig ofta ett praktarsle av sällan skådat slag.

Tänk så förbannat jävla mycket energi det tar att upprätthålla en falsk, ofta köpt, fasad av framgång. Det förväntas av oss alla att vi strävar efter samma status quo, att vi ställer oss i ledet och lyder under jantelagen. Och de av oss som vägrar, ja, vi finner oss oftast i utanförskap, kategoriserade, numrerade och stigmatiserade. Sen förväntas vi ändå rätta oss i ledet vid ett tillfälle eller annat. Men rationellt sett så är det ingenting jag i någon större utsträckning bör bry mig om. Jag finner ju ingen glädje eller långvarig nytta i en sådan fasad, även om jag vet att den betyder mycket för många andra.

Jag finner att jag, i stunder av extra depressiv karaktär, tar åt mig av precis allt jävla elände som finns omkring mig. Varenda negativ handling, nederlag, ful kommentar eller verbal spya får mig att hamna i ett dissocierat, cyniskt och bittert limbo när jag känner mig nere. Och när det vill sig riktigt illa så sätter ångesten in och det är ofta då jag för stunden måste erkänna mig slagen. Dock inte besegrad. Ännu.

Det finns ett par saker i mitt liv som är viktigare än andra, för mig så är det kärleken och mina närmaste vänner samt kultur. Dessa sakerna är det jag håller högst i livet och det är också i dessa som jag finner styrkan och motivationen att ta mig upp och att helt enkelt bli en ännu bättre person.  Vad utomstående tycker är egentligen helt irrelevant för mig, även om det kan irritera mig något enormt när folk enligt mitt tycke är allmänt dumma i huvudet. Det viktiga är att försöka påminna sig om de relationer, glädjeämnen och saker som gör livet värt att levas. Det är svårt när man mår jävligt dåligt men jag lovar att det är värt det.

Om vikten av att förändra negativa attityder gentemot personer med psykisk ohälsa

Det har hänt mycket under de senaste åren när det gäller psykisk ohälsa. Inte minst så har media blivit bättre på att belysa ämnet och allt fler celebriteter går ut och berättar öppet om sin psykiska ohälsa. Och trenden ser inte ut att vända. Men det är också viktigt att vi tar dessa frågor på allvar och att vi inte tar denna relativt nyfunna öppenhet för givet. Det finns tyvärr fortfarande människor med en skev bild av hur personer med någon form av psykisk ohälsa är. De kanske inte alltid talar öppet om det men oftast finns det en underliggande tendens till att, på ett sätt eller annat, se ner på de drabbade.

För min egen del så är det ingen hemlighet att jag lider av och behandlas för depression, ångestproblematik (GAD) och självskadebeteende. Självklart har jag råkat ut för att vissa personer i min omgivning varit oförstående och att gamla vänner och bekanta från tiden i Malmö en efter en avlägsnade sig. Det var fortfarande tabu på den tiden att ha besökt psykakut. Oavsett anledning.

Bland vissa människor råder det fortfarande fördomar om att personer med någon form av psykisk ohälsa är farliga för sin omgivning eller att man inte klarar av att exempelvis sköta ett arbete. Den vanligaste fördomen är dock fortfarande när man inte tar psykisk ohälsa och lidandet det medför på allvar utan istället ser det som tecken på svaghet eller lathet.

Under mina två år inom Trelleborgsvuxenpsykiatri, Projekt Värdefullt och nu Samordningsförbundet så har jag själv gjort en spännande resa där varenda etapp slagit hål på myter och fördomar om personer med psykisk ohälsa och inte minst om psykiatrin i stort. Jag har exempelvis slutat att förknippa ECT med nidbilden som ges i Gökboet. Jag har mött och lärt känna personer med alla möjliga diagnoser och bokstavskombinationer och det enda jag sett med få undantag är en stor grupp helt fantastiska personer som alla, efter egen förmåga, bidrar till samhället, framtiden och som lever ett gott liv.

Under min tid i Projekt Värdefullt, både som deltagare och redaktör, så har jag fått privilegiet att lära känna personer som på olika sätt inspirerat, och fortsätter att inspirera, mig till att bli en bättre person. Deras öppenhet och engagemang har påverkat inte bara psykiatrin som det var tänkt utan även allmänheten. De har dessutom fortsatt att inspirera andra med psykisk ohälsa och deras anhöriga.

Igår var jag med vid avslutningen av RSMH Trelleborgs arrangemang Psykisk Hälsa Trelleborg som pågått under tre veckor och som är resultatet av en driven eldsjäl, Loes Vollenbroek och de likväl drivna och engagerade  styrelsemedlemmarna i RSMH Trelleborg. Allihop med egen erfarenhet av psykisk ohälsa, antingen personligen, som anhörig eller genom sitt arbete.

Precis som deltagarna i Projekt Värdefullt så handlar det i mångt och mycket om personer som mer eller mindre är borträknade av samhället och vars individuella styrkor och förmågor ständigt ifrågasätts. Men av erfarenhet och vad jag sett så frågar jag mig; Vad fan är det för fel på människor som inte ser eller kan förstå potentialen hos denna ständigt växande målgruppen? Och varför ser inte potentiella arbetsgivare talang och färdigheter när den finns framför näsan på dem?

Går det att förändra de negativa attityderna, de rena fördomarna, den fortsatta diskrimineringen och det till synes eviga socioekonomiska utanförskapet som dessa personer tvingas att stå ut med? Jag vill gärna tro att det går. Men precis som med all annan förändring så sker det gradvis och det kan bara ske om vi alla funderar över vart vi själva står, hur vi mår och huruvida (troligen, rent statistiskt) vi har någon i vår närhet eller i vår umgängeskrets som lider av någon form av dåligt mående.

Jag tror på framtidens generationer, de vet eller kommer att veta bättre än oss. Om vi ser till att bereda ett öppnare, mer demokratiskt, sekulärt och liberalt samhälle så kommer vi att generera goda förutsättningar för dem att kunna bygga en ännu bättre framtid.

Och en sak jag lärt mig genom åren när det gäller personer som fortfarande ser ner på en för vem man är, hur man är, hur man mår, vart man kommer ifrån, vad man tycker eller vad man vill göra med sitt eget liv är att inte slösa tid på de människorna. Be dem dra åt helvete, de är helt enkelt inte värda energin.

 

Goda konsumenter

arne_anka_52dfe3d92a6b227eec57e77f

Ibland blir man så matt när man påminns om människans enfaldighet som ras. Ärligt talat, vad fan är det vi håller på med? Vilka saker är egentligen viktiga i vårt liv och vad är det vi ämnar att lämna efter till kommande generationer?

Jag undviker nyheter och media i största möjliga mån. Tittar aldrig ens på television. Varför? För att det gör mig stressad, upprörd och påverkar allt som oftast min tilltro till mänskligheten. Krig, finanskriser, politiskt dravel, hungersnöd, fattigdom och ständigt ökade klassklyftor. Även i vårt avlånga välfärdsland. Och snart verkar Putin invadera Gotland av den enkla anledningen att han kan.

Ingenting av detta är någonting jag som individ kan påverka på egen hand. Men jag hade velat tro att vi som är någorlunda fredliga hade kunnat göra en påverkan om vi stått enade. För krig handlar om maktutövande. Något som nästan uteslutet är skapat av män för att etablera sina positioner som dominanta ”alfa-hannar”. Själv så har jag aldrig varit intresserad av att försöka hävda min manlighet genom menlöst, och i många fall destruktivt, primat-beteende. Tusentals år av evolution och detta är det bästa vi har att komma med? I rest my case.

Om vi går tillbaka till Sverige så är det helt uppenbart att vi är på väg mot att bli som Amerika. Välfärdssamhället är snart ett minne blott och pubertala uttryck som ”klasskamp” tycks åter vara på sin plats. Jag som brukade tycka att det var märkligt att många av mina bekanta i Malmö som var snabba med att ropa ”klasskamp” faktiskt själva tillhörde den övre medelklassen. Rebels without a cause brukade jag tycka. Numera så lyfter jag på hatten för dem för att de iallafall reagerade över att saker är åt helvete.

Varje dag möter jag personer som blivit offer för omständigheter rörande klass. Någon form av psykisk ohälsa är dominerande bland dessa personer som jag lärt mig i de flesta fall är bra människor som haft en rad svårigheter på vägen. I vissa fall beror svårigheterna nästan uteslutande av vilken klass och/eller bakgrund man kommer från.

Än så länge så ser det ut som att Sverige kommer att klara av att hålla skenet uppe ytterligare en tid, men förr eller senare så kommer saker att bli ännu tuffare och de som befinner sig längst ner på stegen; unga vuxna, ensamstående föräldrar, pensionärer, anställningslösa, invandrare och personer med någon form av ”funktionsnedsättningar”. De kommer att drabbas hårdast.

Jag är absolut inte emot faktumet att vissa tjänar mer än andra, inom rimliga gränser, men jag ser också en stundande finansiell depression inom de närmsta decennierna om inte fler börjar tänka om. För även i Sverige så är det klasskillnader som är boven i dramat. Precis som övriga världen. Men behöver det verkligen vara så?

För att göra det hela enklare så ska jag förklara ekvationen med enkel matematik;

Bra familjeförhållanden med goda ekonomiska förutsättningar = Större sannolikhet att ”lyckas” i samhället.

Bra familjeförhållanden med något sämre ekonomiska förutsättningar = Moderat sannolikhet att ”lyckas” i samhället.

Sämre familjeförhållanden med dåliga ekonomiska förutsättningar = Större sannolikhet att ”misslyckas” i samhället.

I västvärlden så premierar vi den gode konsumenten över alla andra. Ju mer du spenderar, desto mer lyckad anses du vara. Oavsett om du har de faktiska pengarna eller inte. Bostadspriserna (och därmed också den akuta bostadsbristen) är ett direkt resultat över de goda konsumenternas köphets som triggar priserna till vansinniga höjder.

Många människor väljer idag att köpa sig fria från ett samhälle de inte längre vill vara del av. Ett samhälle där segregation, anställningslöshet och klasskillnader förtär bostadsområdena och urholkar människorna som bor där. Det är bara en tidsfråga innan vi ser s.k. ”Gated Communities” även i Sverige. Det har redan börjat hända.

Man väljer ofta att köpa sig fri från de faktiska problemen i samhället genom att omge sig med lyxartiklar och bo i flashiga bostadsrätter och/eller hus som bara de riktigt rika hade råd med förr. Egentligen så har saker inte ändrats nämnvärt, skillnaden idag är snarare att människor med god ekonomi istället för att bara leva gott hellre tar stora lån för att kunna leva över sina tillgångar. Bankernas ekvation är skrattretande (men lukrativ);

Låginkomsttagare som behöver mindre lån = Ingen kredit och inga lån.

Höginkomsttagare som har råd att använda sina egna pengar = Tonvis med krediter och lån.

De flesta kör idag bilar de inte har råd med, tecknar dyra mobilavtal för att kunna ha telefoner (eller fickdatorer) som de inte har råd med, lån för att köpa sig en större tv än vad de faktiskt behöver, köpa avancerade datorer som de egentligen inte ens är kunniga att använda till sin fulla potential.

Har jag något emot att man köper fina saker eller att man vill ha ett bra hem? Absolut inte, jag är ju trots allt en individualist som värnar om var och ens rätt att förverkliga sina drömmar och mål. Jag brukar säga att jag står för total individuell frihet under ansvar. Ja, just det, ”Under ansvar”. Det är nämligen dags att åtminstone börja fundera på sitt ansvar gentemot övriga samhället och, viktigast av allt, de framtida generationerna som garanterat kommer att få ta konsekvenserna av den rådande köphetsen, som åtminstone för en tid, i nuläget driver västvärlden framåt.

Behöver vi verkligen den där stora 75″ ultra-mega-super-HD tvn? Eller Apples senaste iPhone? Systemkameran för 12.000 för att fotografera sin lunch? Kanske inte. Särskilt om de val vi gör idag påverkar framtiden för våra efterkommande.

Mer än vad ögat kan se på nätet (eller mindre?).

Igår sa någon självgod person till mig att hen hade kollat upp mig på nätet och därmed visste allt om mig. Det enda svaret jag hade åt personen ifråga var att hen inte visste ett skit om mig. Senare på kvällen så funderade jag kring de digitala spår vi lämnar efter oss i cyberrymden, för att använda ett gammaldags uttryck, och hur pass mycket våra nätvanor eller aktiviteter på antisociala medier påverkar våra egna och våra medmänniskors syn på oss och vem vi är. Självklart så är detta ingen ny tanke. Jag ligger pinsamt långt efter i utvecklingen när det gäller teknik och nya digitala kommunikationsplattformar som dagens människor socialiserar på. Så, ursäkta min totala ignorans i ämnet.

Personligen så har jag aldrig haft ett problem med detta. Jag har nämligen en princip som jag följer helhjärtat och det är att ALDRIG, under några som helst omständigheter, skriva eller uttala mig på ett sätt som jag inte sedan kan stå för. Och trots att den här personen desperat velat få mig att framstå i dålig dager så finns det verkligen ingenting ute på nätet, vare sig på denna sajten eller någon annan där jag skrivit, postat ett inlägg eller gjort en kommentar som jag inte kan stå för. Cyniska, bittra, kontroversiella, typeos, politikerförakt eller dylikt…sure, det kan jag leva med. Det värsta jag kan komma på borde vara när jag kommenterat något negativt på exempelvis YouTube t.ex. om någon artists senaste skiva, video eller presidentkandidat Donald Trump.

Under mina nästan 15 år som musik och underhållningsskribent så har jag skrivit hyllmeter av dravel i underhållande syfte och av mer eller mindre kvalitativ nivå men jag har aldrig skrivit något jag inte kan stå för. Även femton år senare. Och det är just för att jag spelar efter mina egna regler.

Som person så har jag alltid ansett mig vara liberal, demokratisk och en generellt ganska hygglig individ. Visst, mina åsikter eller synsätt passar verkligen inte alla. Men är det ens möjligt eller eftersträvansvärt att vilja vara majoriteten till lags på bekostnad av demokratiska privilegier som yttrandefrihet, tryckfrihet och religionsfrihet? Nej, jag tycker personligen inte det. I en demokrati så måste vi få ha rätten att tycka, tänka och tro annorlunda. Men det kommer med ett pris, för vi måste också vara villiga att acceptera och, i de flesta fall, respektera oliktänkande. Oavsett hur underliga eller obegripliga för oss de må vara, så länge de INTE skadar någon oskyldig.

Oavsett hur bra jag generellt anser mig vara som person så måste jag, ibland motvilligt, acceptera att det finns obildade människor därute som anser sig vara förmer än mig och som tycker att jag är helt jävla dum i huvudet baserat på vissa saker jag tycker eller tänker och där dessa personer inte förmått sig att läsa på innan man uttalar sig. För hur skulle jag annars kunna förespråka sann demokrati och åsiktsfrihet om jag inte kan vara beredd på att det faktiskt finns en hel uppsjö av kulturellt, litterärt och empatiskt grunda rövhål därute som bokstavligt hatar mig för den person de tror sig veta att jag är?

Man kan inte ens gå utanför sin ytterdörr numera utan att någon känner sig kränkt eller förolämpad, Satan vet att jag känner mig kränkt och förolämpad av en lång rad saker på en daglig basis men det är ett pris jag är villig att betala, i måttliga mängder, för att bidra till att upprätthålla den västerländska demokratin. Ibland suger det men… C’est la vie!