Oklädsamma Dödssynder Vol 2: Midjeväskan (även kallad Fannypack)

Det var ganska länge sedan jag började den här följetongen här på webben och eftersom Vol 1 fått så positiv respons så tyckte jag att det vore dags att ta sig an nästa styggelse -nämligen midjeväskan.

Vi lever i en tid där flera av de största modehusen har så enormt dålig fantasi och kreativitet att man istället blickar tillbaka för att sälja något gammalt som något nytt och trendigt. Det verkar kvitta huruvida dessa plagg eller accessoarer gått i graven för att de ÄR brutalt fula eller inte. I min research inför detta inlägget så fann jag oroväckande bilder på hyllade celebriteter (och modeikoner) som Khloe Kardashian och Jared Leto vilka stolt bar dessa styggelser. Hulk Hogan kan jag förstå, han är en gammal vithårig morotsfärgad gubbe som föga förvånande även är Trump-anhängare. Hans sort lever kvar i 80-talet och i det tidiga 90-talet då midjeväskan hade sin guldålder.

Så varför är en sådan praktiskt accessoar föremål för mitt förakt? Jag skulle tro att det beror på vad jag associerar med midjeväskor, så låt oss se; Pensionärer med kortbyxor uppdragna under armhålorna, Öst-Tyska lastbils-chaffisar med hockeyfrillor (ett annat framtida inlägg), Loppis-kärringar som säljer dansbandsskivor och gym-psykopater med en förkärlek för neonfärgade plagg.

Jag förstår idén med att ha en liten väska för att förvara plånbok, telefon, kondomer och medikamenter i när man finner att byxfickorna inte räcker till, särskilt när man tränar eller är tävlingscyklist MEN för alla oss andra så finns det betydligt bättre och mer stilfulla alternativ t.ex. ryggsäckar som kommer i allehanda former och färger, armband för smartphones, kort och kontanter samt hundratals andra sorters väskor.

Nej, midjeväskans popularitet dog ut av en anledning och jag förbannar å det grövsta de modehus och celebriteter som försöker göra denna osmakliga, osofistikerade och oklädsamma accessoar trendig igen.

Och som ytterligare en anledning till varför midjeväskan är så vämjelig;

    Nuff’ said…

Min tid hos Rädda Barnens Musikprojekt (RBMP009)

Musiken har alltid varit min vän. Jag har under största delen av mitt liv nyttjat den som en stöttepelare genom glädje, sorg, upprymdhet, ilska, frustration, kåthet, förväntan, förundran och ett till synes konstant utanförskap. Även i alla de stunder jag upplevt hur jävla ensam och till synes övergiven jag varit så har musiken alltid funnits där för mig som en röd tråd.

Min kärlek för musik har varit en livslång kärleksaffär, dock inte fri från frustrationer. Mitt egna musicerande kom inte igång förrän mot slutet av mellanstadiet och det dröjde ända fram till högstadiet innan jag fick min första egna elgitarr. Jag var ingen stjärna på musiklektionerna men klarade mig ändå hyfsat bra p.g.a. mitt  intresse. Såhär i efterhand så önskar jag att jag brukat mer allvar under de första åren av min musikaliska resa.

Som grundskoleelev var jag i bästa fall medelmåttig. Jag skolkade eftersom jag ville upptäcka världen på egen hand. Jag vantrivdes något enormt under hela grundskolan. Mobbing och socioekonomiskt utanförskap hjälpte mig inte heller utan rättfärdigade snarare mitt ihärdiga skolkande från alla lektioner som inte lyckades fånga mitt intresse (eller som hade en dominatrix som biologilärare).

När det väl kom dags att välja gymnasielinje så stod jag vid ett (av många) vägskäl. Mina betyg var ok, med bra betyg i ämnena jag tyckte om och icke godkänt i ämnena vari jag sög. Matematiken (min livslånga fiende) blev mitt fall från grundförutsättningarna till en (för de allra flesta) lovande framtid. Jag fick det på pränt att jag var oduglig. Att min fobi (och ihärdiga ointresse) för siffror skulle visa sig vara avgörande huruvida jag skulle få gå vidare eller inte.

Men jag hade bra musiklärare i högstadiet som tillsammans med en studie- och yrkesvägledare hjälpte mig att komma in på Sveriges i särklass bästa skola, nämligen IV-Musik; Rädda Barnens Musikprojekt.

Sommaren gick fort och innan jag visste ordet av så hade jag redan hunnit avverka första terminen i projektet. Jag hade lärt känna klassen och det var utan tvekan den bästa klassen jag gått i. Jag hade varit med och bildat ett band i klassen och hoppade sedan av det bandet för att gå med i ett annat. Jag hade fått spela in mina första gitarriff på vår demo genom en gammal,  bekvämt användarvänlig, fyrakanalig Tascam kasettporta. Det lät skit men jag var så jävla stolt…

Jag hade tre fantastiska lärare under min tid i musikprojektet. Allihop var erfarna och professionella musiker men som om det inte vore nog så var de utmärkta förebilder (och vänner) alla tre. Jag har flera goda minnen av dessa tre herrarna.

Pelle Jernryd var (och är fortfarande) en alldeles otroligt vass gitarrist som jobbat med flertalet stora akter genom åren. Han var jävligt easygoing och den vanligaste synen av honom var när han satt inne på kontoret med benen på skrivbordet, telefonen i örat och riffade på sin Stratocaster alltmedan e-posten (då fortfarande en nymodighet) fortsatte att trilla in i inkorgen.

Tomas Nyberg var på många sätt min favorit. Han var basist (om jag minns rätt…) och hade en förkärlek för fågelskådning, svart kaffe och snus. Tomas var alltid lätt att prata med om allt möjligt. Han var faktiskt den som under en lektion i Svenska uppmanade mig att fortsätta mitt skrivande efter att jag knåpat ihop en kortare novell vari vilken han hade rollen som pirat. På många sätt så är Tomas fortfarande en pirat. Mörkt femdagarsstubb och ring i örat…ja, han är sannerligen en pirat. Han var en utmärkt lärare. Dock så brukade vi i klassen distrahera honom under matematiken genom att säga att vi sett en konstig fågel uppe på Kockumskranen som vide den tiden fortfarande stod där ståtligt och vittnade om Malmös forna glansdagar i båtbyggarhistorien.

Det finns väl ingen vettig person inom skolväsendet som inte känner till Mikael Svennerbrandt? (Upphovsmannen till L3-Metoden och en person som hjälpt så jävla många ungdomar genom åren att han förtjänar Nobelpris). Jag hade glädjen att ha Micke som lärare/mentor under min tid på RBMP och kan med glädje fortfarande räkna honom som en god vän och förebild. Micke var (och är) en jävligt tuff snubbe som inte drar sig för att skälla ut någon där en utskällning är på sin plats. Herrejävlar, han skällde ut mig vid något tillfälle men det var alltid en kärleksfull utskällning eller metaforisk spark i röven precis i de tillfällen då det behövdes.

Jag hade, likt många andra RBMP-elever genom åren, en väldigt trasslig hemmasituation. När jag började på musikprojektet så bodde jag fortfarande ute på landet vilket, föga förvånande, var pisstråkigt för en tonåring som inte ville annat än att repa med bandet, gå på konserter och att träffa fagra damer. Min mor var en sådan överbeskyddande (trots att hon var både destruktiv, elak och en pissig förälder) förälder som hellre ville ha en isolerad morsgris till son som skulle stanna hemma och ta hand om henne. Efter en rejäl utskällning från Micke så gick hon med på att flytta till Malmö.

Klassen var fantastisk på många sätt och jag undrar ofta vad det blivit av alla genom åren. Vi var en brokig skara tonåringar från vitt skilda bakgrunder men oavsett hur olika vi var när det gäller musikalitet, stil, trosuppfattning och mål så var vi en väl sammansvetsad klass. Pelle, Tomas och Micke var de perfekta förebilderna för mig på helt olika sätt. Jag förstod inte på den tiden hur enormt mycket pedagogik kombinerat med erfarenhet och utbildningar som låg bakom deras framgångar i att hjälpa alla oss och hundratals andra elever genom musikprojektets historia.

Precis som många andra så ville jag aldrig sluta på RBMP. Ett år senare hoppade jag istället av gymnasiet (en annan IV-kurs) för att jag vantrivdes enormt på skolan tack vare mobbing, utanförskap och brist på bra vuxna förebilder. Jag kan på många sätt fortfarande vara aningen bitter över att inte fått fortsätta på musikprojektet men jag är så innerligt stolt och privilegierad som har fått vara en av de hundratals eleverna som fått en positiv vändpunkt i livet under de svåra tonåren i och med musikprojektet.

Jag brukar alltid prata om hur skolväsendet behöver reformeras för att bättre rusta framtidens medborgare inför vad som krävs, inte bara i samhället och arbetslivet utan också i mellanmänskliga relationer. Det som slår mig mest utifrån mitt nuvarande arbete är att merparten av de uppblåsta och överbetalda beslutsfattarna när det gäller skolan fortfarande verkar ha missat att det redan finns en evidensbaserad metod att använda sig av i planeringen och upplägget av framtidens skola, den heter L3-Metoden och vill man se resultaten av dess framgång så finns det mer än tjugo års artiklar, reportage och dokumentärer som tydligt visar hur väl det fungerat (och fungerar). Och som inte det vore nog så finns det hundratals f.d. elever likt mig själv som kan intyga ytterligare hur viktigt musikprojektet och dess projektledare/lärare varit för oss.

Micke, Tomas och Pelle… vad mer kan jag säga? Ni gjorde alla tre ett fantastiskt arbete och ni kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Ni gjorde skillnad i mitt liv.

Mycket av mitt arbete de senaste åren med inflytandefrågor och inte minst med Unga Vuxna Trelleborg är ett direkt resultat av de många viktiga sakerna NI lärde mig under det året. Tack!!

/Duke W. Shane

Projektledare, skräpkultursskribent och medelmåttig gitarrist.

 

Om varför just Batman blev min hjälte

Artwork by: sdewey7

Som barn så fick jag utstå övergrepp som tog sig olika, men dock lika förödande, uttryck. Jag mobbades i skolan och mitt sociala och ekonomiska utanförskap var lika tydligt som den egna spegelbilden. Hemma så gick jag omkring som på äggskal för att inte uppröra min förälder som, när hon var arg, inte drog sig för att ta till mattpiskan eller handflatan (ofta i sällskap av en bibel) för att tillrättavisa mig. Utskällningar och en ständigt elak ton i rösten hos min mor var konstant närvarande. Liksom känslan av att bara vilja försvinna.

Jag drog mig undan så fort jag kom hem från skolan. Ensamheten blev en sorts vän då jag inte hade någon annan. Den blev en trygghet. Det bästa med min isolering som barn (både tvingad och frivillig) var att jag hade gott om tid att läsa och att bygga upp en parallell värld. Denna världen (eller dessa världar) blev min fristad från den ständigt närvarande ångesten som både skolan, dess medelklass-snorungar till elever och hemmet gav mig.

När jag var fem år gammal så lanserade Warner Bros den gotiska mästerregissören Tim Burtons episka tolkning av en av serievärldens allra viktigaste karaktärer – Batman. Jag minns att det var Batmania överallt. Jag fick aldrig gå på bio och vi hade aldrig en vhs-spelare hemma så det dröjde säkert tre till fem år ytterligare tills dess att jag fick se filmen med Michael Keaton i huvudrollen som nattens väktare. 1992 så upprepade han detta genom uppföljaren Batman Returns som är min personliga favorit av alla filmerna.

Tim Burtons Batman var en mörkare och mer komplex karaktär som hämtade mer från Bob Kanes ursprungliga brottsbekämpare än Adam Wests (R.I.P.) lönnfeta töntiga gestaltning i 60-talets serie. Missförstå mig inte, Adam West var utmärkt på så många sätt som Batman och jag älskade tv-serien som grabb men medan den spelade mer på löjes-komik och torra catchphrases så var Michael Keatons Batman så underbart mörk.

Så varför drogs jag till Batman av alla superhjältar (jag vet att Batman inte har övermänskliga superkrafter)? Jag läste ju så enormt många andra serietidningar och tittade på så enormt många serier och filmer under uppväxten.

Batman, eller Bruce Wayne, är fullkomligt splittrad efter mordet på sina föräldrar i en mörk gränd. Som grabb så ljög jag en hel del om min far. Jag ville så gärna ha en far precis som i princip alla andra omkring mig. Någon gång så sa jag att min far var död. Att han dött i en brand i sin hemstad Boston eftersom han var brandman. På sätt och vis sörjde även jag en far som aldrig fanns där och som till denna dag fortfarande är ett frågetecken för mig. Det är inte samma sak på långa vägar men jag kände mig ensam. Ensam, förbisedd och övergiven.

I min värld av isolering så var de fiktiva karaktärerna än mer verkliga och betydelsefulla än de ”riktiga” människorna omkring mig. Jag önskade så innerligt att Batman skulle finnas på riktigt.

Bruce Wayne använder miljarderna han ärvt åt att bygga upp en arketyp för rättvisa…och hämnd. Varje spillra av hans person ersattes med topprestationer i akademiska studier, vetenskap, kemi, en lång rad kampsporter och allehanda stridstekniker. Han konfronterar sin fobi för mörkret (som hans föräldrar ju mördades i) och fladdermöss (som är nattdjur) genom att anamma båda saker i en psykologisk krigföring mot brottslingar och alla som lurpassar på de oskyldiga.

Batman är en trasig person, en mörk och stundtals totalt hämningslös själ som blir de oskyldigas, och rättvisans, beskyddare. Dess mörka ängel om man vill. Och med tanke på sin bakgrund så kanske man, metaforiskt förstås, även skulle kunna säga att Bruce Wayne är en fallen ängel. Batman är en mörkrets riddare, iklädd natten och driven av förlust och hämnd med fruktan som vapen.

Batman blev arketypen för mig hur en hjälte eller beskyddare ska vara. En som trots att kunna ingjuta fruktan även står upp för de oskyldiga och rättvisa. En outsider som, tack vare sitt utanförskap, kan passera obemärkt förbi förutom då det verkligen behövs.

Jag är uppenbarligen ingen miljardär, men iden om att någon med pengar och makt faktiskt skulle stå upp för den lilla människan är tilltalande om än inget annat än en naiv fantasi. Som grabb så var jag fast besluten att bli en sådan person.

Batman fanns såklart aldrig där fysiskt för att rädda mig från övergreppen och misshandeln men han fanns där i mitt hjärta och blev en så viktig inspiration för mig i mina mest formativa år till hur jag ville bli som vuxen. Och av alla hjältar så är Batman den som ligger mig varmast om hjärtat. Antihjälten som blev en hjälte.

Om Reinkarnation

Foto: Sanja Gjenero

Förvånansvärt många personer jag känt eller associerat mig själv med genom årtionden har trott på reinkarnation, alltså att man efter sin död återföds eller återuppstår i en annan livsform. Många gothtjejer jag haft i min omgivning på den gamla goa´tiden har påstått sig att ha varit häxor i sina forna liv. Jag brukade med en ton av sarkasm fråga varför ingen varit hantverkare eller bonde utan just häxor. Denna frågan brukade mötas med tystnad och ilskna blickar som kunde dödat.

Jag tror inte själv på sådant nonsens. Iallafall inte förrän det kan bevisas vetenskapligt att så är fallet. Däremot så har jag funderat över vad jag skulle velat återfödas till om det skulle visa sig att jag har helt fel i min inställning gentemot tanken om reinkarnation.

Om jag skulle återfödas så tror jag att fiskmås eller trut vore mitt första val. Tänk vilken fröjd att bara flyga omkring hela dagarna. Att få se saker ingen människa kan se. Känna hur det känns att flyga utan höjdrädsla. Gratis käk överallt. Skita frätande på alla Volvo V40 av 2016 års modell. Och, bäst utav allt, skita på noga utvalda människor utan att de kan göra ett dyft åt det såvida de inte har en bössa till hands och giltig vapenlicens. Har man sedan riktig tur så smittar man sitt utvalda offer med fågelinfluensan.

Fiskmåsar lever inte så länge så om man ändå återföds efter att man dör så vore det värt att testa som ett socialt experiment.

Oklädsamma Dödssynder Vol 1: Sportsandaler (med eller utan strumpor)

Nu när vi haft vår första varma och soliga vårdag härnere i söder så är det många som tagit tillfället i akt att klä sig mer ”somrigt”. Som den ihärdige betraktaren jag är, på gott och ont, så funderade jag en stund över modevärldens allra oheligaste styggelse; den så kallade sportsandalen.

Själv finner jag sommaren aningen problematisk då jag inte är någon större fantast utav sommarplagg som kortbyxor och sandaler. Dock så måste jag erkänna att jag tummat något på mina klädnads-principer under de senaste gångna åren. Förra året hade jag, till allmänhetens och bilisternas stora fasa kortbyxor på mig då jag höll på att förgås av den sydskånska sommaren vars outhärdlighet snarare beror på den höga luftfuktigheten än temperaturen i sig. Mina bleka ben utgjorde en trafikfara och jag fick utstå drygt men högst förtjänt hån från mina vänner som ett resultat av den olidliga hettan i mina nedre regioner.

Så vad är problemet med sportsandaler? De ÄR helt enkelt brutalt fula. Som om inte sandaler vore illa nog i allmänhet så är dessa styggelser de värsta utav de värsta. Det finns såklart en anledning till varför människor går i sandaler när det är varmt. Så långt är jag med. Själv så har jag begett mig ut på kortare rundor i flip flops som ju inte heller är några favoriter.

MEN sportsandaler….jag finner knappt ord för att beskriva varför jag finner dem så oerhört motbjudande. Kanske är det kombinationen av sandal och gymnastikskor jag finner olustig. Kanske är det för att jag associerar dem med pensionärer, icke-feminina kvinnor, kristna människor, kärring-gubbar och gubb-kärringar.

Jag lirade med en hårdrockare i ett band för ett antal år sedan som under två tredjedelar av året ALLTID gick omkring i sportsandaler. Han såg ut som en typisk hårdrockare i övrigt, långt hår, nitbälte och bandtröjor…men alltid i sällskap av de avskyvärda sportsandalerna. OCH alltid med vita tubsockar. Jag ville säga åt honom men ville inte såra hans känslor för att han var en hygglig kille. Dock så hoppade jag av bandet efter en handfull repningar och en kass demo.

Oavsett om man ämnar att använda dessa otroligt, fattbart och ofantligt fula skor med eller utan strumpor så anser jag att man sänder ut en endaste signal till omvärlden; att man har såpass dålig smak och fothygien att man gett upp allt annat. Plus att man hatar sig själv såpass mycket att man tar på sig dessa styggelser för att skada sig själv.

Personligen anser jag att det borde införas stränga böter för att vistas offentligt iklädd dessa vedervärdiga fotklädnader. Ve och fasa för den arme stackare som av en anledning eller annan ämnar bära dessa styggelser.

Favoriter ur den ”heliga” skrift Vol 2: Gud ÄR ett praktarsle.

Men om ni icke hören mig och icke gören efter alla dessa bud, om ni förkasten mina stadgar, och om edra själar försmå mina rätter, så att ni icke gören efter alla mina bud, utan bryten mitt förbund, då skall ock jag handla på samma sätt mot eder: jag skall hemsöka eder med förskräckliga olyckor, med tärande sjukdom och feber, så att edra ögon försmäkta och eder själ förtvinar; och ni skolen förgäves så eder säd, ty edra fiender skola äta den. Jag skall vända mitt ansikte mot eder, och ni skolen bliva slagna av edra fiender; och de som hata eder skola råda över eder, och ni skolen fly […] (3 Mos 26:14-17)
Jag skall sända över eder vilddjur, som skola döda edra barn och fördärva eder boskap […] (3 Mos 26:22)

Tja, vad kan jag säga? Det är inte jag som skrivit detta nonsens. Plocka fram den där gamla dammiga bibeln längst bak i bokhyllan eller hos närmsta bibliotek och se med egna ögon om du inte tror mig. Dagens Favoriter ur den ”heliga” skrift bjuder på två riktigt trevliga urval.

Allt i bibeln är inte ond bråd död men om Bibeln verkligen är ”guds” ord och således bör betraktas som lag så kan man ju verkligen inte ha det ena utan det andra. Moseboken innehåller flest uppmaningar till våldtäkt och att stena allehanda folk till döds. Om dessa ord och uttryck ska tolkas som ”guds” egna ord (vilket de inte är då bibeln är ett mänskligt påhitt) så tycker iallafall inte jag att det är en ”gud” som är värd att underkasta sig till.

”…döda edra barn…”, usch, hur försvarar man ett sådant uttalande? Det är ju illa nog att ”gud” vill göra livet till ett levande helvete för de som inte tror på HONOM, han ska även se till så att deras barn blir dödade…

”Gud” är sannerligen ett praktarsle…

Favoriter ur Den ”Heliga” Skrift vol 1; Onda Onanister

Då sade Juda till Onan: ‘Gå till din brors hustru och gör din svågerplikt mot henne och skaffa avkomma åt din bror.’ Men Onan visste att barnet inte skulle räknas som hans, och var gång han låg med sin brors hustru lät han sin säd spillas på marken för att slippa skaffa barn åt sin bror. Därmed väckte han Herrens misshag, och därför dödade Herren också honom.
1 Mos 38:8

Nu en dryg halvtimme innan alla hjärtans dag så fann jag i min sedvanliga sömnbrist att det vore lämpligt att göra mitt första inlägg i en följetong av rent idiotiska eller grymma citat från bibeln. Självklart så gör jag detta för nöjes skull då jag finner att den (bibeln) är full av dravel som ingen vettig person borde hålla fram som orden från en högre allvetande makt.

Jag tänkte börja denna följetongen med historien om Onan då onani troligtvis kommer att förekomma på en hel del platser samtidigt runtom i världen av personer vars tillvaro inte förgylls av en sexuell kärlekspartner att uppvakta och att uppvaktas av på denna dag av kommersiella hyllningar till…kärleken…

Så om du anser dig att vara en person som tar dessa skrifter på fullt allvar så hoppas jag för din egen skull att du inte funderar på att tillfredsställa dig själv. För om du gör det, eller någonsin gjort det, så hatar din ”gud” dig.

Kärt barn har många namn…

Jag har varit många saker under min livstid. Allehanda inavlade rövhål har kallat mig både det ena och andra av olika anledningar, oftast för att känna sig bättre när de saknar argument. Bögjävel, Satanistjävel, Skitstövel, Idiot, Jävla utlänning, Horbock, Pissråtta, Rasist, ”Kåmmunist” (felstavat efter uttal) och senaste påhittet; ”Låtsas-Satanist”. Haha, ja, kärt barn har sannerligen många namn.

Nu har det blivit dags att bena av listan för att se vilka titlar jag gjort mig mer eller mindre förtjänt av;

  1. Bögjävel; Visserligen så är jag inte gay men jag antar att jag aldrig direkt varit någon ”karlakarl” heller. Detta uttrycket har varit lika populärt hos invandrargängen i Malmö som hos de inavlade Svenska byfånarna som hatar dem. Jag ser inget fel alls i att vara bög. Med mina besvikelser när det gäller kvinnfolk den senaste tiden så önskar jag nästan att jag hade en tendens till att attraheras av män men det har jag inte.
  2. Satanistjävel; Jo, förvisso, det stämmer ganska väl. Men i vårt mångkulturella samhälle så vore det jämställt med Antisemitism och Islamofobi att häckla mig för min trosuppfattning. Anledningen till att folk vågar kasta uttrycket omkring sig är väl för att Satanister inte begår självmordsattentat eller tuttar eld på ambassadbyggnader. Vi bränner inte ens kyrkor…
  3. Skitstövel; Låter ganska snällt i mina öron. Endast två personer har kallat mig det och värt att nämnas är att båda är medelålders. Antar att det är en motsvarighet till 40-talisternas ”drummel”.
  4. Idiot; Jag har självklart gjort idiotiska saker vid mer än ett tillfälle i livet men jag är allt annat än en idiot. Jag hade inte varit där jag befinner mig idag om jag vore en idiot. Jag antar att uttrycket ska tas med en nypa salt.
  5. Jävla utlänning; Ja, svårt att tro, eller hur? Men jodå, det fanns en tid då jag också blev kallad jävla utlänning. En gång av min egen bror som, ironiskt nog, är mörkare än mig(!).
  6. Horbock; Ojojoj, snacka om att kasta sten i glashus! Personen som hade mage att kalla MIG horbock var själv en ”horbock” en gång i tiden som knullade runt och till sist dumpade sin fru med alla deras ungar. För att vara uppriktig så är det snarare en förolämpning gentemot den som blir oförtjänt kallad ”Hora” än mot ”bocken” som i detta fallet var mig. Hora är ju långt fulare än bock.
  7. Pissråtta; Haha, en annan klassiker från ungdomen. Jag tycker faktiskt att pissråtta låter roligt snarare än som en förolämpning. Av allt jag blivit kallad genom åren så är ”pissråtta” och ”Skitstövel” de snällaste.
  8. Rasist; Jepp, även JAG har blivit kallad det fruktade R-ordet! Jag är blandras själv och skiter  fullständigt i vart folk kommer ifrån. Jag är schysst mot alla som är schyssta gentemot mig. Så jag tar inte åt mig det minsta.
  9. Kåmmunist; Haha, den nationalistiske byfånen från ”Skånepartiet” menade nog detta som en förolämpning då alla som enligt hans uppfattning inte håller med när det gäller hans skeva människosyn måste vara kommunister.
  10. Låtsas-Satanist; Jag antar att personen som kallade mig detta är besviken för att jag i egenskap av Satanist inte lever upp till hans förväntningar om hur Satanister ska vara. Att kalla mig ”Låtsas-Satanist” är ungefär som att kalla påven en ”Låtsas-Katolik”.

 

Falsk marknadsföring…

Normalt sett så brukar mina inlägg beröra ganska allvarliga eller tråkiga observationer men dagen till ära så tänkte jag publicera en gammal klassiker; ICA Supermarkets fantastiskt falska marknadsföring. Visst, det är inget fel på dessa munkarna, de smakar gott. Men de är fan inte helt färska bara för att de ser färska ut när de tinat upp i rumstemperatur! ;D

Företag har ofantligt många mer eller mindre fula knep för att uppmana konsumenter att köpa deras produkter men denna uppmaningen till kunder som klagar över frusna ”färska” kaffebröd (munkar) är bara obetalbar. Jag skrattar till varje gång jag ser skylten.

Det påminner mig om när en av mina bästa vänner besökt en lokal asiatisk restaurang och sett en av ”kockarna” komma ut i kassan med en påse frusna vårrullar. Så då kan man fråga sig huruvida man verkligen vet vart produkterna kommer ifrån eller statusen på deras hållbarhet såvida man inte skördat, lagat eller framställt dem själv.

Artiklar, reportage, skräpkulturellt dravel i urval 2010-2016

Tanken är att en dag samla allt publicerat och opublicerat dravel i en enda volym från tiden på Hårdrocksmagasinet 2001 genom Aktuell Rapport, Anti-krist och Close-Up Magazine till de senaste åren med Scanbike Magazine.

Jag vill varna känsliga läsare (om några) för svordomar och annat textmaterial som kan väcka anstöt eller helt enkelt anses obscent enligt moralpredikanterna. Rock n roll ska inte vara rumsren och de som tycker att den borde vara det har inte förstått grejen, tar sig själva på alldeles för stort allvar och kan helt enkelt dra åt helvete.

Klicka på länken nedan för en digital (pdf) förhandstitt i extremt dålig kvalitet men möjligtvis med ännu sämre kvalitet på innehållet.

Gamla artiklar, reportage etc. i urval från tiden på Scanbike Magazine!