Min tid hos Rädda Barnens Musikprojekt (RBMP009)

Musiken har alltid varit min vän. Jag har under största delen av mitt liv nyttjat den som en stöttepelare genom glädje, sorg, upprymdhet, ilska, frustration, kåthet, förväntan, förundran och ett till synes konstant utanförskap. Även i alla de stunder jag upplevt hur jävla ensam och till synes övergiven jag varit så har musiken alltid funnits där för mig som en röd tråd.

Min kärlek för musik har varit en livslång kärleksaffär, dock inte fri från frustrationer. Mitt egna musicerande kom inte igång förrän mot slutet av mellanstadiet och det dröjde ända fram till högstadiet innan jag fick min första egna elgitarr. Jag var ingen stjärna på musiklektionerna men klarade mig ändå hyfsat bra p.g.a. mitt  intresse. Såhär i efterhand så önskar jag att jag brukat mer allvar under de första åren av min musikaliska resa.

Som grundskoleelev var jag i bästa fall medelmåttig. Jag skolkade eftersom jag ville upptäcka världen på egen hand. Jag vantrivdes något enormt under hela grundskolan. Mobbing och socioekonomiskt utanförskap hjälpte mig inte heller utan rättfärdigade snarare mitt ihärdiga skolkande från alla lektioner som inte lyckades fånga mitt intresse (eller som hade en dominatrix som biologilärare).

När det väl kom dags att välja gymnasielinje så stod jag vid ett (av många) vägskäl. Mina betyg var ok, med bra betyg i ämnena jag tyckte om och icke godkänt i ämnena vari jag sög. Matematiken (min livslånga fiende) blev mitt fall från grundförutsättningarna till en (för de allra flesta) lovande framtid. Jag fick det på pränt att jag var oduglig. Att min fobi (och ihärdiga ointresse) för siffror skulle visa sig vara avgörande huruvida jag skulle få gå vidare eller inte.

Men jag hade bra musiklärare i högstadiet som tillsammans med en studie- och yrkesvägledare hjälpte mig att komma in på Sveriges i särklass bästa skola, nämligen IV-Musik; Rädda Barnens Musikprojekt.

Sommaren gick fort och innan jag visste ordet av så hade jag redan hunnit avverka första terminen i projektet. Jag hade lärt känna klassen och det var utan tvekan den bästa klassen jag gått i. Jag hade varit med och bildat ett band i klassen och hoppade sedan av det bandet för att gå med i ett annat. Jag hade fått spela in mina första gitarriff på vår demo genom en gammal,  bekvämt användarvänlig, fyrakanalig Tascam kasettporta. Det lät skit men jag var så jävla stolt…

Jag hade tre fantastiska lärare under min tid i musikprojektet. Allihop var erfarna och professionella musiker men som om det inte vore nog så var de utmärkta förebilder (och vänner) alla tre. Jag har flera goda minnen av dessa tre herrarna.

Pelle Jernryd var (och är fortfarande) en alldeles otroligt vass gitarrist som jobbat med flertalet stora akter genom åren. Han var jävligt easygoing och den vanligaste synen av honom var när han satt inne på kontoret med benen på skrivbordet, telefonen i örat och riffade på sin Stratocaster alltmedan e-posten (då fortfarande en nymodighet) fortsatte att trilla in i inkorgen.

Tomas Nyberg var på många sätt min favorit. Han var basist (om jag minns rätt…) och hade en förkärlek för fågelskådning, svart kaffe och snus. Tomas var alltid lätt att prata med om allt möjligt. Han var faktiskt den som under en lektion i Svenska uppmanade mig att fortsätta mitt skrivande efter att jag knåpat ihop en kortare novell vari vilken han hade rollen som pirat. På många sätt så är Tomas fortfarande en pirat. Mörkt femdagarsstubb och ring i örat…ja, han är sannerligen en pirat. Han var en utmärkt lärare. Dock så brukade vi i klassen distrahera honom under matematiken genom att säga att vi sett en konstig fågel uppe på Kockumskranen som vide den tiden fortfarande stod där ståtligt och vittnade om Malmös forna glansdagar i båtbyggarhistorien.

Det finns väl ingen vettig person inom skolväsendet som inte känner till Mikael Svennerbrandt? (Upphovsmannen till L3-Metoden och en person som hjälpt så jävla många ungdomar genom åren att han förtjänar Nobelpris). Jag hade glädjen att ha Micke som lärare/mentor under min tid på RBMP och kan med glädje fortfarande räkna honom som en god vän och förebild. Micke var (och är) en jävligt tuff snubbe som inte drar sig för att skälla ut någon där en utskällning är på sin plats. Herrejävlar, han skällde ut mig vid något tillfälle men det var alltid en kärleksfull utskällning eller metaforisk spark i röven precis i de tillfällen då det behövdes.

Jag hade, likt många andra RBMP-elever genom åren, en väldigt trasslig hemmasituation. När jag började på musikprojektet så bodde jag fortfarande ute på landet vilket, föga förvånande, var pisstråkigt för en tonåring som inte ville annat än att repa med bandet, gå på konserter och att träffa fagra damer. Min mor var en sådan överbeskyddande (trots att hon var både destruktiv, elak och en pissig förälder) förälder som hellre ville ha en isolerad morsgris till son som skulle stanna hemma och ta hand om henne. Efter en rejäl utskällning från Micke så gick hon med på att flytta till Malmö.

Klassen var fantastisk på många sätt och jag undrar ofta vad det blivit av alla genom åren. Vi var en brokig skara tonåringar från vitt skilda bakgrunder men oavsett hur olika vi var när det gäller musikalitet, stil, trosuppfattning och mål så var vi en väl sammansvetsad klass. Pelle, Tomas och Micke var de perfekta förebilderna för mig på helt olika sätt. Jag förstod inte på den tiden hur enormt mycket pedagogik kombinerat med erfarenhet och utbildningar som låg bakom deras framgångar i att hjälpa alla oss och hundratals andra elever genom musikprojektets historia.

Precis som många andra så ville jag aldrig sluta på RBMP. Ett år senare hoppade jag istället av gymnasiet (en annan IV-kurs) för att jag vantrivdes enormt på skolan tack vare mobbing, utanförskap och brist på bra vuxna förebilder. Jag kan på många sätt fortfarande vara aningen bitter över att inte fått fortsätta på musikprojektet men jag är så innerligt stolt och privilegierad som har fått vara en av de hundratals eleverna som fått en positiv vändpunkt i livet under de svåra tonåren i och med musikprojektet.

Jag brukar alltid prata om hur skolväsendet behöver reformeras för att bättre rusta framtidens medborgare inför vad som krävs, inte bara i samhället och arbetslivet utan också i mellanmänskliga relationer. Det som slår mig mest utifrån mitt nuvarande arbete är att merparten av de uppblåsta och överbetalda beslutsfattarna när det gäller skolan fortfarande verkar ha missat att det redan finns en evidensbaserad metod att använda sig av i planeringen och upplägget av framtidens skola, den heter L3-Metoden och vill man se resultaten av dess framgång så finns det mer än tjugo års artiklar, reportage och dokumentärer som tydligt visar hur väl det fungerat (och fungerar). Och som inte det vore nog så finns det hundratals f.d. elever likt mig själv som kan intyga ytterligare hur viktigt musikprojektet och dess projektledare/lärare varit för oss.

Micke, Tomas och Pelle… vad mer kan jag säga? Ni gjorde alla tre ett fantastiskt arbete och ni kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Ni gjorde skillnad i mitt liv.

Mycket av mitt arbete de senaste åren med inflytandefrågor och inte minst med Unga Vuxna Trelleborg är ett direkt resultat av de många viktiga sakerna NI lärde mig under det året. Tack!!

/Duke W. Shane

Projektledare, skräpkultursskribent och medelmåttig gitarrist.

 

Om varför just Batman blev min hjälte

Artwork by: sdewey7

Som barn så fick jag utstå övergrepp som tog sig olika, men dock lika förödande, uttryck. Jag mobbades i skolan och mitt sociala och ekonomiska utanförskap var lika tydligt som den egna spegelbilden. Hemma så gick jag omkring som på äggskal för att inte uppröra min förälder som, när hon var arg, inte drog sig för att ta till mattpiskan eller handflatan (ofta i sällskap av en bibel) för att tillrättavisa mig. Utskällningar och en ständigt elak ton i rösten hos min mor var konstant närvarande. Liksom känslan av att bara vilja försvinna.

Jag drog mig undan så fort jag kom hem från skolan. Ensamheten blev en sorts vän då jag inte hade någon annan. Den blev en trygghet. Det bästa med min isolering som barn (både tvingad och frivillig) var att jag hade gott om tid att läsa och att bygga upp en parallell värld. Denna världen (eller dessa världar) blev min fristad från den ständigt närvarande ångesten som både skolan, dess medelklass-snorungar till elever och hemmet gav mig.

När jag var fem år gammal så lanserade Warner Bros den gotiska mästerregissören Tim Burtons episka tolkning av en av serievärldens allra viktigaste karaktärer – Batman. Jag minns att det var Batmania överallt. Jag fick aldrig gå på bio och vi hade aldrig en vhs-spelare hemma så det dröjde säkert tre till fem år ytterligare tills dess att jag fick se filmen med Michael Keaton i huvudrollen som nattens väktare. 1992 så upprepade han detta genom uppföljaren Batman Returns som är min personliga favorit av alla filmerna.

Tim Burtons Batman var en mörkare och mer komplex karaktär som hämtade mer från Bob Kanes ursprungliga brottsbekämpare än Adam Wests (R.I.P.) lönnfeta töntiga gestaltning i 60-talets serie. Missförstå mig inte, Adam West var utmärkt på så många sätt som Batman och jag älskade tv-serien som grabb men medan den spelade mer på löjes-komik och torra catchphrases så var Michael Keatons Batman så underbart mörk.

Så varför drogs jag till Batman av alla superhjältar (jag vet att Batman inte har övermänskliga superkrafter)? Jag läste ju så enormt många andra serietidningar och tittade på så enormt många serier och filmer under uppväxten.

Batman, eller Bruce Wayne, är fullkomligt splittrad efter mordet på sina föräldrar i en mörk gränd. Som grabb så ljög jag en hel del om min far. Jag ville så gärna ha en far precis som i princip alla andra omkring mig. Någon gång så sa jag att min far var död. Att han dött i en brand i sin hemstad Boston eftersom han var brandman. På sätt och vis sörjde även jag en far som aldrig fanns där och som till denna dag fortfarande är ett frågetecken för mig. Det är inte samma sak på långa vägar men jag kände mig ensam. Ensam, förbisedd och övergiven.

I min värld av isolering så var de fiktiva karaktärerna än mer verkliga och betydelsefulla än de ”riktiga” människorna omkring mig. Jag önskade så innerligt att Batman skulle finnas på riktigt.

Bruce Wayne använder miljarderna han ärvt åt att bygga upp en arketyp för rättvisa…och hämnd. Varje spillra av hans person ersattes med topprestationer i akademiska studier, vetenskap, kemi, en lång rad kampsporter och allehanda stridstekniker. Han konfronterar sin fobi för mörkret (som hans föräldrar ju mördades i) och fladdermöss (som är nattdjur) genom att anamma båda saker i en psykologisk krigföring mot brottslingar och alla som lurpassar på de oskyldiga.

Batman är en trasig person, en mörk och stundtals totalt hämningslös själ som blir de oskyldigas, och rättvisans, beskyddare. Dess mörka ängel om man vill. Och med tanke på sin bakgrund så kanske man, metaforiskt förstås, även skulle kunna säga att Bruce Wayne är en fallen ängel. Batman är en mörkrets riddare, iklädd natten och driven av förlust och hämnd med fruktan som vapen.

Batman blev arketypen för mig hur en hjälte eller beskyddare ska vara. En som trots att kunna ingjuta fruktan även står upp för de oskyldiga och rättvisa. En outsider som, tack vare sitt utanförskap, kan passera obemärkt förbi förutom då det verkligen behövs.

Jag är uppenbarligen ingen miljardär, men iden om att någon med pengar och makt faktiskt skulle stå upp för den lilla människan är tilltalande om än inget annat än en naiv fantasi. Som grabb så var jag fast besluten att bli en sådan person.

Batman fanns såklart aldrig där fysiskt för att rädda mig från övergreppen och misshandeln men han fanns där i mitt hjärta och blev en så viktig inspiration för mig i mina mest formativa år till hur jag ville bli som vuxen. Och av alla hjältar så är Batman den som ligger mig varmast om hjärtat. Antihjälten som blev en hjälte.

Ibland vill jag dö.

Ibland vill jag dö. Det bara blir så.

Övergrepp. Fysisk och mental misshandel. Utanförskap och ensamhet. Ojämna maktbalanser. Ovisshet.

I skrivande stund så är jag i mitt allra lägsta. Igen. Jag försöker se ljust på tillvaron då jag rationellt sett har mycket att vara glad över. Jag försöker stärka andra som liksom jag själv är ärrade för livet av sin överlevnad.

Det handlar om att sluta ta skit från allehanda praktarslen omkring oss. Det är dock svårt när man är ärrad, skör och trött. Jag är ofta bara ett fåtal steg från att gå in i väggen.

Jag är trött. Så jävla trött. Trött på mig själv. Trött på att vara trött.

Varför ska jag behöva fortsätta (över)leva på detta sättet? Varför ska jag vara den som accepterar allt skit? När ska jag släppa saknaden och sorgen över det kärleksfulla och trygga livet jag aldrig ens haft?

Varför ska jag vara tacksam gentemot eller förlåta mina föräldrar för att de gav mig ett ”liv”? De knullade, jag blev till åtta månader senare. So fucking what? Att vara förälder är långt mycket mer än att sätta ett barn till världen.

Den söta artiga lilla grabben från Woodbridge dog redan under sina mest formativa år. Han som antastades i fosterhemmet. Han som gavs stryk med mattpiskan. Han som längtade efter att få ha två vuxna som älskade honom villkorslöst. Han som mobbades. Han som var vittne till så mycket våld. Han vars lilla växande hjärta fylldes av sorg, hat och förtvivlan.

Jag sörjer den oskyldiga lilla grabben som drunknade i besvikelse efter besvikele alltmedan vuxenvärlden passivt såg på.

Allt det jag gör som är positivt för andra genom mitt arbete och i mitt privatliv gör jag till minnet av den grabben i ett skjul någonstans i Texas på åttiotalet.

”Hey you, little kid! Don’t you ever take shit from nobody, ya’hear! You’re unique and you’ll always be remembered, especially by your future self!”

Men ibland behöver jag också tas om hand om. Det behöver vi alla.

Just nu är jag bara trött och matt. Dödens kalla hand på min axel- en lockande befriare. Dock så är det inte dags för mig att lämna världen ännu, oavsett hur än gärna jag vill. Jag måste försöka hitta styrkan igen. På något sätt.

Mitt subjektiva universum.

Hammarlöv

Vad är ett subjektivt universum? Ett subjektivt universum är DIN alldeles egna inre värld som styrs av DINA uppfattningar, värderingar, önskemål, drömmar och fantasier. Det är en plats där du tillåts att vara den du innerst inne är. Ens hem eller annan plats där man vistas kan och böra vara en förlängning av det subjektiva universumet.

Som barn så har vi en naturligt medfödd förmåga att kliva in och vara i detta subjektiva universum. Det är genom lek vi bearbetar alla sinnesintryck som under våra formativa år bildar grundstenarna för vår personlighet.

I takt med att vi växer upp så är vi ständigt sårbara för yttre påverkan som kan skada, hindra eller accelerera vår utveckling. Det är därför av yttersta vikt att vi som vuxna ständigt uppmuntrar och visar ett intresse för barn och ungdomar snarare än att kväva eller hämma deras naturliga kreativitet och potential för att tillfredsställa våra egna intressen och egon.

Min egen uppväxt var minst sagt annorlunda än merpartens. Jag hade inga positiva förankringar i verkligheten när jag växte upp vilket givetvis har påverkat oddsen för mitt deltagande i samhället på samma eller liknande villkor som de flesta andra. Bristen på föräldrar, trygghet och normala socioekonomiska förutsättningar har självklart bidragit till att jag fått gå en annorlunda väg i jakten på mina drömmar och mål. Den enda fristaden jag hade och fortfarande har är mitt subjektiva universum där allt är som jag vill att det ska vara och där ingen utomstående har någon som helst makt.

Jag har aldrig brytt mig om vad utomstående tycker om mig eller vilken fasad jag skulle behöva sätta upp eller charader jag varit tvungen att spela för att merparten ska tycka om mig eller ens acceptera mig. Pengar och status betyder väldigt lite för mig som person även om jag vet att det är av hög betydelse för andra.

Mitt hem, eller rättare sagt platsen där jag bor, är en förlängning av mitt subjektiva universum. Jag omger mig med saker som speglar mina intressen, vem jag är och vad jag tycker om. Jag är materialist. Jag föredrar fysiska föremål. Tryckta böcker och tidningar, fysiska skivor, udda föremål, gamla och karaktärsfulla möbler och populärkultur i plast, alltihop är sådant som speglar vem jag är.

Jag kan sakna tiden då jag kunde gå in i mitt subjektiva universum i vaket och fullt medvetet tillstånd. I den verkliga världen så var jag ensam, hopplös och utanför. I mina tankar, mitt subjektiva universum, så hade jag den viktigaste rollen. Där visste jag, oavsett hur jävlig verkligheten utanför var, att jag ÄR någon.

Allt eftersom vi blir äldre så blir det allt mindre liv, lust och lärande (L3) och mer plikter, krav och förväntningar över hur vi ska vara, bete oss, prata, tyck, tänka, tro och konsumera. Men det behöver verkligen inte vara så. Ekorrhjulet vi alla tvingas in i är en ond cirkel, men en cirkel kan brytas. Men det krävs mod och integritet för att bryta sig loss från det som skoningslöst konsumerar oss och förvandlar oss till något vi inte är. För att bygga något nytt så måste man först rasera det gamla. Detta är något som verkligen ALLA kan oavsett vem man är sålänge man har viljan. Det börjar med en tanke och kan bara göras utav en själv.

Att ta steget utanför och våga bygga ett liv mer i enlighet med sitt egna subjektiva universum behöver inte innebära att man ger upp ett ”gott” liv, tvärtom så ger man sig möjligheten att ha ett bättre liv utifrån SINA EGNA preferenser, drömmar, ambitioner, fantasier och mål. Vi lever bara en endaste gång och vore det inte ogint att ”leva” sitt liv baserat på ANDRAS värderingar, preferenser, drömmar, ambitioner, fantasier och mål??

Fråga dig själv; ”Är mina drömmar och mål verkligen helt och hållet mina egna?”, eller är det något du lärt dig av föräldrar och omgivning sen dina formativa år?

 

Artiklar, reportage, skräpkulturellt dravel i urval 2010-2016

Tanken är att en dag samla allt publicerat och opublicerat dravel i en enda volym från tiden på Hårdrocksmagasinet 2001 genom Aktuell Rapport, Anti-krist och Close-Up Magazine till de senaste åren med Scanbike Magazine.

Jag vill varna känsliga läsare (om några) för svordomar och annat textmaterial som kan väcka anstöt eller helt enkelt anses obscent enligt moralpredikanterna. Rock n roll ska inte vara rumsren och de som tycker att den borde vara det har inte förstått grejen, tar sig själva på alldeles för stort allvar och kan helt enkelt dra åt helvete.

Klicka på länken nedan för en digital (pdf) förhandstitt i extremt dålig kvalitet men möjligtvis med ännu sämre kvalitet på innehållet.

Gamla artiklar, reportage etc. i urval från tiden på Scanbike Magazine!

Vissa dagar är värre än andra (eller ytterligare förakt mot det inbillade normala)

Att (över)leva med depression och ångestproblematik som ibland resulterar i självskada är ingen höjdare. Trots terapi och medicinering så drabbas vi med psykisk ohälsa av samma saker som alla andra människor, nämligen livet. Vi har alla bra och dåliga dagar. För oss med ovanstående problematik så blir de dåliga dagarna ofta en kavalkad av ren förjävlighet. Så är fallet idag för undertecknad.

Det tar så jävla mycket energi att försöka hålla ihop spillrorna av ett trasigt liv. Besvikelser, krossade drömmar, utanförskap och att behöva stå ut med några riktiga jävla rövhål periodvis i livet. Jag får min energi från mina vänner och kärleken. Men energin tar snabbt slut när jag överanalyserar, grubblar eller tvingas att ha folk i min omgivning som bara är värre psykfall än jag själv och de jag associerar mig själv med någonsin varit.

Jag är dock inget jävla helgon själv. Tvärtom så vet jag att jag ibland kan vara ett fullkomligt arsle som har gjort eller sagt saker som inte varit fördelaktiga. Ni vet, tillfällen där man målat in sig i ett hörn. I de lägena så är det bara att erkänna att man gjort något fel, be om ursäkt och att se till att aldrig göra om det. Men man ska bara be om ursäkt när man menar det och inte ämnar göra om samma misstag igen.

Mina principer förbjuder mig att be om ursäkt där det inte finns konkreta eller uppenbara bevis för att mitt handlande, oförtjänt eller i onödan, sårat, skadat eller irriterat någon annan. Med det sagt så är jag först med att erkänna att jag vid flera tillfällen i livet gjort och sagt korkade saker där en ursäkt har varit på sin plats och där jag lärt mig något.

Jag tror en av de saker jag avskyr mest är normalitet. Normer är oftast ingenting för mig. Mina betraktelser och upplevelser har gång på gång visat att total jävla galenskap och några riktiga jävla rövhål ofta gömmer sig bakom en fasad av normalitet. Personligen så litar jag inte på de som anser sig själva vara så jävla ordentliga och ”normala”. För under en sådan fasad så döljer sig ofta ett praktarsle av sällan skådat slag.

Tänk så förbannat jävla mycket energi det tar att upprätthålla en falsk, ofta köpt, fasad av framgång. Det förväntas av oss alla att vi strävar efter samma status quo, att vi ställer oss i ledet och lyder under jantelagen. Och de av oss som vägrar, ja, vi finner oss oftast i utanförskap, kategoriserade, numrerade och stigmatiserade. Sen förväntas vi ändå rätta oss i ledet vid ett tillfälle eller annat. Men rationellt sett så är det ingenting jag i någon större utsträckning bör bry mig om. Jag finner ju ingen glädje eller långvarig nytta i en sådan fasad, även om jag vet att den betyder mycket för många andra.

Jag finner att jag, i stunder av extra depressiv karaktär, tar åt mig av precis allt jävla elände som finns omkring mig. Varenda negativ handling, nederlag, ful kommentar eller verbal spya får mig att hamna i ett dissocierat, cyniskt och bittert limbo när jag känner mig nere. Och när det vill sig riktigt illa så sätter ångesten in och det är ofta då jag för stunden måste erkänna mig slagen. Dock inte besegrad. Ännu.

Det finns ett par saker i mitt liv som är viktigare än andra, för mig så är det kärleken och mina närmaste vänner samt kultur. Dessa sakerna är det jag håller högst i livet och det är också i dessa som jag finner styrkan och motivationen att ta mig upp och att helt enkelt bli en ännu bättre person.  Vad utomstående tycker är egentligen helt irrelevant för mig, även om det kan irritera mig något enormt när folk enligt mitt tycke är allmänt dumma i huvudet. Det viktiga är att försöka påminna sig om de relationer, glädjeämnen och saker som gör livet värt att levas. Det är svårt när man mår jävligt dåligt men jag lovar att det är värt det.

Om vikten av att förändra negativa attityder gentemot personer med psykisk ohälsa

Det har hänt mycket under de senaste åren när det gäller psykisk ohälsa. Inte minst så har media blivit bättre på att belysa ämnet och allt fler celebriteter går ut och berättar öppet om sin psykiska ohälsa. Och trenden ser inte ut att vända. Men det är också viktigt att vi tar dessa frågor på allvar och att vi inte tar denna relativt nyfunna öppenhet för givet. Det finns tyvärr fortfarande människor med en skev bild av hur personer med någon form av psykisk ohälsa är. De kanske inte alltid talar öppet om det men oftast finns det en underliggande tendens till att, på ett sätt eller annat, se ner på de drabbade.

För min egen del så är det ingen hemlighet att jag lider av och behandlas för depression, ångestproblematik (GAD) och självskadebeteende. Självklart har jag råkat ut för att vissa personer i min omgivning varit oförstående och att gamla vänner och bekanta från tiden i Malmö en efter en avlägsnade sig. Det var fortfarande tabu på den tiden att ha besökt psykakut. Oavsett anledning.

Bland vissa människor råder det fortfarande fördomar om att personer med någon form av psykisk ohälsa är farliga för sin omgivning eller att man inte klarar av att exempelvis sköta ett arbete. Den vanligaste fördomen är dock fortfarande när man inte tar psykisk ohälsa och lidandet det medför på allvar utan istället ser det som tecken på svaghet eller lathet.

Under mina två år inom Trelleborgsvuxenpsykiatri, Projekt Värdefullt och nu Samordningsförbundet så har jag själv gjort en spännande resa där varenda etapp slagit hål på myter och fördomar om personer med psykisk ohälsa och inte minst om psykiatrin i stort. Jag har exempelvis slutat att förknippa ECT med nidbilden som ges i Gökboet. Jag har mött och lärt känna personer med alla möjliga diagnoser och bokstavskombinationer och det enda jag sett med få undantag är en stor grupp helt fantastiska personer som alla, efter egen förmåga, bidrar till samhället, framtiden och som lever ett gott liv.

Under min tid i Projekt Värdefullt, både som deltagare och redaktör, så har jag fått privilegiet att lära känna personer som på olika sätt inspirerat, och fortsätter att inspirera, mig till att bli en bättre person. Deras öppenhet och engagemang har påverkat inte bara psykiatrin som det var tänkt utan även allmänheten. De har dessutom fortsatt att inspirera andra med psykisk ohälsa och deras anhöriga.

Igår var jag med vid avslutningen av RSMH Trelleborgs arrangemang Psykisk Hälsa Trelleborg som pågått under tre veckor och som är resultatet av en driven eldsjäl, Loes Vollenbroek och de likväl drivna och engagerade  styrelsemedlemmarna i RSMH Trelleborg. Allihop med egen erfarenhet av psykisk ohälsa, antingen personligen, som anhörig eller genom sitt arbete.

Precis som deltagarna i Projekt Värdefullt så handlar det i mångt och mycket om personer som mer eller mindre är borträknade av samhället och vars individuella styrkor och förmågor ständigt ifrågasätts. Men av erfarenhet och vad jag sett så frågar jag mig; Vad fan är det för fel på människor som inte ser eller kan förstå potentialen hos denna ständigt växande målgruppen? Och varför ser inte potentiella arbetsgivare talang och färdigheter när den finns framför näsan på dem?

Går det att förändra de negativa attityderna, de rena fördomarna, den fortsatta diskrimineringen och det till synes eviga socioekonomiska utanförskapet som dessa personer tvingas att stå ut med? Jag vill gärna tro att det går. Men precis som med all annan förändring så sker det gradvis och det kan bara ske om vi alla funderar över vart vi själva står, hur vi mår och huruvida (troligen, rent statistiskt) vi har någon i vår närhet eller i vår umgängeskrets som lider av någon form av dåligt mående.

Jag tror på framtidens generationer, de vet eller kommer att veta bättre än oss. Om vi ser till att bereda ett öppnare, mer demokratiskt, sekulärt och liberalt samhälle så kommer vi att generera goda förutsättningar för dem att kunna bygga en ännu bättre framtid.

Och en sak jag lärt mig genom åren när det gäller personer som fortfarande ser ner på en för vem man är, hur man är, hur man mår, vart man kommer ifrån, vad man tycker eller vad man vill göra med sitt eget liv är att inte slösa tid på de människorna. Be dem dra åt helvete, de är helt enkelt inte värda energin.

 

Goda konsumenter

arne_anka_52dfe3d92a6b227eec57e77f

Ibland blir man så matt när man påminns om människans enfaldighet som ras. Ärligt talat, vad fan är det vi håller på med? Vilka saker är egentligen viktiga i vårt liv och vad är det vi ämnar att lämna efter till kommande generationer?

Jag undviker nyheter och media i största möjliga mån. Tittar aldrig ens på television. Varför? För att det gör mig stressad, upprörd och påverkar allt som oftast min tilltro till mänskligheten. Krig, finanskriser, politiskt dravel, hungersnöd, fattigdom och ständigt ökade klassklyftor. Även i vårt avlånga välfärdsland. Och snart verkar Putin invadera Gotland av den enkla anledningen att han kan.

Ingenting av detta är någonting jag som individ kan påverka på egen hand. Men jag hade velat tro att vi som är någorlunda fredliga hade kunnat göra en påverkan om vi stått enade. För krig handlar om maktutövande. Något som nästan uteslutet är skapat av män för att etablera sina positioner som dominanta ”alfa-hannar”. Själv så har jag aldrig varit intresserad av att försöka hävda min manlighet genom menlöst, och i många fall destruktivt, primat-beteende. Tusentals år av evolution och detta är det bästa vi har att komma med? I rest my case.

Om vi går tillbaka till Sverige så är det helt uppenbart att vi är på väg mot att bli som Amerika. Välfärdssamhället är snart ett minne blott och pubertala uttryck som ”klasskamp” tycks åter vara på sin plats. Jag som brukade tycka att det var märkligt att många av mina bekanta i Malmö som var snabba med att ropa ”klasskamp” faktiskt själva tillhörde den övre medelklassen. Rebels without a cause brukade jag tycka. Numera så lyfter jag på hatten för dem för att de iallafall reagerade över att saker är åt helvete.

Varje dag möter jag personer som blivit offer för omständigheter rörande klass. Någon form av psykisk ohälsa är dominerande bland dessa personer som jag lärt mig i de flesta fall är bra människor som haft en rad svårigheter på vägen. I vissa fall beror svårigheterna nästan uteslutande av vilken klass och/eller bakgrund man kommer från.

Än så länge så ser det ut som att Sverige kommer att klara av att hålla skenet uppe ytterligare en tid, men förr eller senare så kommer saker att bli ännu tuffare och de som befinner sig längst ner på stegen; unga vuxna, ensamstående föräldrar, pensionärer, anställningslösa, invandrare och personer med någon form av ”funktionsnedsättningar”. De kommer att drabbas hårdast.

Jag är absolut inte emot faktumet att vissa tjänar mer än andra, inom rimliga gränser, men jag ser också en stundande finansiell depression inom de närmsta decennierna om inte fler börjar tänka om. För även i Sverige så är det klasskillnader som är boven i dramat. Precis som övriga världen. Men behöver det verkligen vara så?

För att göra det hela enklare så ska jag förklara ekvationen med enkel matematik;

Bra familjeförhållanden med goda ekonomiska förutsättningar = Större sannolikhet att ”lyckas” i samhället.

Bra familjeförhållanden med något sämre ekonomiska förutsättningar = Moderat sannolikhet att ”lyckas” i samhället.

Sämre familjeförhållanden med dåliga ekonomiska förutsättningar = Större sannolikhet att ”misslyckas” i samhället.

I västvärlden så premierar vi den gode konsumenten över alla andra. Ju mer du spenderar, desto mer lyckad anses du vara. Oavsett om du har de faktiska pengarna eller inte. Bostadspriserna (och därmed också den akuta bostadsbristen) är ett direkt resultat över de goda konsumenternas köphets som triggar priserna till vansinniga höjder.

Många människor väljer idag att köpa sig fria från ett samhälle de inte längre vill vara del av. Ett samhälle där segregation, anställningslöshet och klasskillnader förtär bostadsområdena och urholkar människorna som bor där. Det är bara en tidsfråga innan vi ser s.k. ”Gated Communities” även i Sverige. Det har redan börjat hända.

Man väljer ofta att köpa sig fri från de faktiska problemen i samhället genom att omge sig med lyxartiklar och bo i flashiga bostadsrätter och/eller hus som bara de riktigt rika hade råd med förr. Egentligen så har saker inte ändrats nämnvärt, skillnaden idag är snarare att människor med god ekonomi istället för att bara leva gott hellre tar stora lån för att kunna leva över sina tillgångar. Bankernas ekvation är skrattretande (men lukrativ);

Låginkomsttagare som behöver mindre lån = Ingen kredit och inga lån.

Höginkomsttagare som har råd att använda sina egna pengar = Tonvis med krediter och lån.

De flesta kör idag bilar de inte har råd med, tecknar dyra mobilavtal för att kunna ha telefoner (eller fickdatorer) som de inte har råd med, lån för att köpa sig en större tv än vad de faktiskt behöver, köpa avancerade datorer som de egentligen inte ens är kunniga att använda till sin fulla potential.

Har jag något emot att man köper fina saker eller att man vill ha ett bra hem? Absolut inte, jag är ju trots allt en individualist som värnar om var och ens rätt att förverkliga sina drömmar och mål. Jag brukar säga att jag står för total individuell frihet under ansvar. Ja, just det, ”Under ansvar”. Det är nämligen dags att åtminstone börja fundera på sitt ansvar gentemot övriga samhället och, viktigast av allt, de framtida generationerna som garanterat kommer att få ta konsekvenserna av den rådande köphetsen, som åtminstone för en tid, i nuläget driver västvärlden framåt.

Behöver vi verkligen den där stora 75″ ultra-mega-super-HD tvn? Eller Apples senaste iPhone? Systemkameran för 12.000 för att fotografera sin lunch? Kanske inte. Särskilt om de val vi gör idag påverkar framtiden för våra efterkommande.