Oklädsamma Dödssynder Vol 2: Midjeväskan (även kallad Fannypack)

Det var ganska länge sedan jag började den här följetongen här på webben och eftersom Vol 1 fått så positiv respons så tyckte jag att det vore dags att ta sig an nästa styggelse -nämligen midjeväskan.

Vi lever i en tid där flera av de största modehusen har så enormt dålig fantasi och kreativitet att man istället blickar tillbaka för att sälja något gammalt som något nytt och trendigt. Det verkar kvitta huruvida dessa plagg eller accessoarer gått i graven för att de ÄR brutalt fula eller inte. I min research inför detta inlägget så fann jag oroväckande bilder på hyllade celebriteter (och modeikoner) som Khloe Kardashian och Jared Leto vilka stolt bar dessa styggelser. Hulk Hogan kan jag förstå, han är en gammal vithårig morotsfärgad gubbe som föga förvånande även är Trump-anhängare. Hans sort lever kvar i 80-talet och i det tidiga 90-talet då midjeväskan hade sin guldålder.

Så varför är en sådan praktiskt accessoar föremål för mitt förakt? Jag skulle tro att det beror på vad jag associerar med midjeväskor, så låt oss se; Pensionärer med kortbyxor uppdragna under armhålorna, Öst-Tyska lastbils-chaffisar med hockeyfrillor (ett annat framtida inlägg), Loppis-kärringar som säljer dansbandsskivor och gym-psykopater med en förkärlek för neonfärgade plagg.

Jag förstår idén med att ha en liten väska för att förvara plånbok, telefon, kondomer och medikamenter i när man finner att byxfickorna inte räcker till, särskilt när man tränar eller är tävlingscyklist MEN för alla oss andra så finns det betydligt bättre och mer stilfulla alternativ t.ex. ryggsäckar som kommer i allehanda former och färger, armband för smartphones, kort och kontanter samt hundratals andra sorters väskor.

Nej, midjeväskans popularitet dog ut av en anledning och jag förbannar å det grövsta de modehus och celebriteter som försöker göra denna osmakliga, osofistikerade och oklädsamma accessoar trendig igen.

Och som ytterligare en anledning till varför midjeväskan är så vämjelig;

    Nuff’ said…

Om varför just Batman blev min hjälte

Artwork by: sdewey7

Som barn så fick jag utstå övergrepp som tog sig olika, men dock lika förödande, uttryck. Jag mobbades i skolan och mitt sociala och ekonomiska utanförskap var lika tydligt som den egna spegelbilden. Hemma så gick jag omkring som på äggskal för att inte uppröra min förälder som, när hon var arg, inte drog sig för att ta till mattpiskan eller handflatan (ofta i sällskap av en bibel) för att tillrättavisa mig. Utskällningar och en ständigt elak ton i rösten hos min mor var konstant närvarande. Liksom känslan av att bara vilja försvinna.

Jag drog mig undan så fort jag kom hem från skolan. Ensamheten blev en sorts vän då jag inte hade någon annan. Den blev en trygghet. Det bästa med min isolering som barn (både tvingad och frivillig) var att jag hade gott om tid att läsa och att bygga upp en parallell värld. Denna världen (eller dessa världar) blev min fristad från den ständigt närvarande ångesten som både skolan, dess medelklass-snorungar till elever och hemmet gav mig.

När jag var fem år gammal så lanserade Warner Bros den gotiska mästerregissören Tim Burtons episka tolkning av en av serievärldens allra viktigaste karaktärer – Batman. Jag minns att det var Batmania överallt. Jag fick aldrig gå på bio och vi hade aldrig en vhs-spelare hemma så det dröjde säkert tre till fem år ytterligare tills dess att jag fick se filmen med Michael Keaton i huvudrollen som nattens väktare. 1992 så upprepade han detta genom uppföljaren Batman Returns som är min personliga favorit av alla filmerna.

Tim Burtons Batman var en mörkare och mer komplex karaktär som hämtade mer från Bob Kanes ursprungliga brottsbekämpare än Adam Wests (R.I.P.) lönnfeta töntiga gestaltning i 60-talets serie. Missförstå mig inte, Adam West var utmärkt på så många sätt som Batman och jag älskade tv-serien som grabb men medan den spelade mer på löjes-komik och torra catchphrases så var Michael Keatons Batman så underbart mörk.

Så varför drogs jag till Batman av alla superhjältar (jag vet att Batman inte har övermänskliga superkrafter)? Jag läste ju så enormt många andra serietidningar och tittade på så enormt många serier och filmer under uppväxten.

Batman, eller Bruce Wayne, är fullkomligt splittrad efter mordet på sina föräldrar i en mörk gränd. Som grabb så ljög jag en hel del om min far. Jag ville så gärna ha en far precis som i princip alla andra omkring mig. Någon gång så sa jag att min far var död. Att han dött i en brand i sin hemstad Boston eftersom han var brandman. På sätt och vis sörjde även jag en far som aldrig fanns där och som till denna dag fortfarande är ett frågetecken för mig. Det är inte samma sak på långa vägar men jag kände mig ensam. Ensam, förbisedd och övergiven.

I min värld av isolering så var de fiktiva karaktärerna än mer verkliga och betydelsefulla än de ”riktiga” människorna omkring mig. Jag önskade så innerligt att Batman skulle finnas på riktigt.

Bruce Wayne använder miljarderna han ärvt åt att bygga upp en arketyp för rättvisa…och hämnd. Varje spillra av hans person ersattes med topprestationer i akademiska studier, vetenskap, kemi, en lång rad kampsporter och allehanda stridstekniker. Han konfronterar sin fobi för mörkret (som hans föräldrar ju mördades i) och fladdermöss (som är nattdjur) genom att anamma båda saker i en psykologisk krigföring mot brottslingar och alla som lurpassar på de oskyldiga.

Batman är en trasig person, en mörk och stundtals totalt hämningslös själ som blir de oskyldigas, och rättvisans, beskyddare. Dess mörka ängel om man vill. Och med tanke på sin bakgrund så kanske man, metaforiskt förstås, även skulle kunna säga att Bruce Wayne är en fallen ängel. Batman är en mörkrets riddare, iklädd natten och driven av förlust och hämnd med fruktan som vapen.

Batman blev arketypen för mig hur en hjälte eller beskyddare ska vara. En som trots att kunna ingjuta fruktan även står upp för de oskyldiga och rättvisa. En outsider som, tack vare sitt utanförskap, kan passera obemärkt förbi förutom då det verkligen behövs.

Jag är uppenbarligen ingen miljardär, men iden om att någon med pengar och makt faktiskt skulle stå upp för den lilla människan är tilltalande om än inget annat än en naiv fantasi. Som grabb så var jag fast besluten att bli en sådan person.

Batman fanns såklart aldrig där fysiskt för att rädda mig från övergreppen och misshandeln men han fanns där i mitt hjärta och blev en så viktig inspiration för mig i mina mest formativa år till hur jag ville bli som vuxen. Och av alla hjältar så är Batman den som ligger mig varmast om hjärtat. Antihjälten som blev en hjälte.

Om Reinkarnation

Foto: Sanja Gjenero

Förvånansvärt många personer jag känt eller associerat mig själv med genom årtionden har trott på reinkarnation, alltså att man efter sin död återföds eller återuppstår i en annan livsform. Många gothtjejer jag haft i min omgivning på den gamla goa´tiden har påstått sig att ha varit häxor i sina forna liv. Jag brukade med en ton av sarkasm fråga varför ingen varit hantverkare eller bonde utan just häxor. Denna frågan brukade mötas med tystnad och ilskna blickar som kunde dödat.

Jag tror inte själv på sådant nonsens. Iallafall inte förrän det kan bevisas vetenskapligt att så är fallet. Däremot så har jag funderat över vad jag skulle velat återfödas till om det skulle visa sig att jag har helt fel i min inställning gentemot tanken om reinkarnation.

Om jag skulle återfödas så tror jag att fiskmås eller trut vore mitt första val. Tänk vilken fröjd att bara flyga omkring hela dagarna. Att få se saker ingen människa kan se. Känna hur det känns att flyga utan höjdrädsla. Gratis käk överallt. Skita frätande på alla Volvo V40 av 2016 års modell. Och, bäst utav allt, skita på noga utvalda människor utan att de kan göra ett dyft åt det såvida de inte har en bössa till hands och giltig vapenlicens. Har man sedan riktig tur så smittar man sitt utvalda offer med fågelinfluensan.

Fiskmåsar lever inte så länge så om man ändå återföds efter att man dör så vore det värt att testa som ett socialt experiment.

Oklädsamma Dödssynder Vol 1: Sportsandaler (med eller utan strumpor)

Nu när vi haft vår första varma och soliga vårdag härnere i söder så är det många som tagit tillfället i akt att klä sig mer ”somrigt”. Som den ihärdige betraktaren jag är, på gott och ont, så funderade jag en stund över modevärldens allra oheligaste styggelse; den så kallade sportsandalen.

Själv finner jag sommaren aningen problematisk då jag inte är någon större fantast utav sommarplagg som kortbyxor och sandaler. Dock så måste jag erkänna att jag tummat något på mina klädnads-principer under de senaste gångna åren. Förra året hade jag, till allmänhetens och bilisternas stora fasa kortbyxor på mig då jag höll på att förgås av den sydskånska sommaren vars outhärdlighet snarare beror på den höga luftfuktigheten än temperaturen i sig. Mina bleka ben utgjorde en trafikfara och jag fick utstå drygt men högst förtjänt hån från mina vänner som ett resultat av den olidliga hettan i mina nedre regioner.

Så vad är problemet med sportsandaler? De ÄR helt enkelt brutalt fula. Som om inte sandaler vore illa nog i allmänhet så är dessa styggelser de värsta utav de värsta. Det finns såklart en anledning till varför människor går i sandaler när det är varmt. Så långt är jag med. Själv så har jag begett mig ut på kortare rundor i flip flops som ju inte heller är några favoriter.

MEN sportsandaler….jag finner knappt ord för att beskriva varför jag finner dem så oerhört motbjudande. Kanske är det kombinationen av sandal och gymnastikskor jag finner olustig. Kanske är det för att jag associerar dem med pensionärer, icke-feminina kvinnor, kristna människor, kärring-gubbar och gubb-kärringar.

Jag lirade med en hårdrockare i ett band för ett antal år sedan som under två tredjedelar av året ALLTID gick omkring i sportsandaler. Han såg ut som en typisk hårdrockare i övrigt, långt hår, nitbälte och bandtröjor…men alltid i sällskap av de avskyvärda sportsandalerna. OCH alltid med vita tubsockar. Jag ville säga åt honom men ville inte såra hans känslor för att han var en hygglig kille. Dock så hoppade jag av bandet efter en handfull repningar och en kass demo.

Oavsett om man ämnar att använda dessa otroligt, fattbart och ofantligt fula skor med eller utan strumpor så anser jag att man sänder ut en endaste signal till omvärlden; att man har såpass dålig smak och fothygien att man gett upp allt annat. Plus att man hatar sig själv såpass mycket att man tar på sig dessa styggelser för att skada sig själv.

Personligen anser jag att det borde införas stränga böter för att vistas offentligt iklädd dessa vedervärdiga fotklädnader. Ve och fasa för den arme stackare som av en anledning eller annan ämnar bära dessa styggelser.

Favoriter ur den ”heliga” skrift Vol 2: Gud ÄR ett praktarsle.

Men om ni icke hören mig och icke gören efter alla dessa bud, om ni förkasten mina stadgar, och om edra själar försmå mina rätter, så att ni icke gören efter alla mina bud, utan bryten mitt förbund, då skall ock jag handla på samma sätt mot eder: jag skall hemsöka eder med förskräckliga olyckor, med tärande sjukdom och feber, så att edra ögon försmäkta och eder själ förtvinar; och ni skolen förgäves så eder säd, ty edra fiender skola äta den. Jag skall vända mitt ansikte mot eder, och ni skolen bliva slagna av edra fiender; och de som hata eder skola råda över eder, och ni skolen fly […] (3 Mos 26:14-17)
Jag skall sända över eder vilddjur, som skola döda edra barn och fördärva eder boskap […] (3 Mos 26:22)

Tja, vad kan jag säga? Det är inte jag som skrivit detta nonsens. Plocka fram den där gamla dammiga bibeln längst bak i bokhyllan eller hos närmsta bibliotek och se med egna ögon om du inte tror mig. Dagens Favoriter ur den ”heliga” skrift bjuder på två riktigt trevliga urval.

Allt i bibeln är inte ond bråd död men om Bibeln verkligen är ”guds” ord och således bör betraktas som lag så kan man ju verkligen inte ha det ena utan det andra. Moseboken innehåller flest uppmaningar till våldtäkt och att stena allehanda folk till döds. Om dessa ord och uttryck ska tolkas som ”guds” egna ord (vilket de inte är då bibeln är ett mänskligt påhitt) så tycker iallafall inte jag att det är en ”gud” som är värd att underkasta sig till.

”…döda edra barn…”, usch, hur försvarar man ett sådant uttalande? Det är ju illa nog att ”gud” vill göra livet till ett levande helvete för de som inte tror på HONOM, han ska även se till så att deras barn blir dödade…

”Gud” är sannerligen ett praktarsle…

Favoriter ur Den ”Heliga” Skrift vol 1; Onda Onanister

Då sade Juda till Onan: ‘Gå till din brors hustru och gör din svågerplikt mot henne och skaffa avkomma åt din bror.’ Men Onan visste att barnet inte skulle räknas som hans, och var gång han låg med sin brors hustru lät han sin säd spillas på marken för att slippa skaffa barn åt sin bror. Därmed väckte han Herrens misshag, och därför dödade Herren också honom.
1 Mos 38:8

Nu en dryg halvtimme innan alla hjärtans dag så fann jag i min sedvanliga sömnbrist att det vore lämpligt att göra mitt första inlägg i en följetong av rent idiotiska eller grymma citat från bibeln. Självklart så gör jag detta för nöjes skull då jag finner att den (bibeln) är full av dravel som ingen vettig person borde hålla fram som orden från en högre allvetande makt.

Jag tänkte börja denna följetongen med historien om Onan då onani troligtvis kommer att förekomma på en hel del platser samtidigt runtom i världen av personer vars tillvaro inte förgylls av en sexuell kärlekspartner att uppvakta och att uppvaktas av på denna dag av kommersiella hyllningar till…kärleken…

Så om du anser dig att vara en person som tar dessa skrifter på fullt allvar så hoppas jag för din egen skull att du inte funderar på att tillfredsställa dig själv. För om du gör det, eller någonsin gjort det, så hatar din ”gud” dig.

Kärt barn har många namn…

Jag har varit många saker under min livstid. Allehanda inavlade rövhål har kallat mig både det ena och andra av olika anledningar, oftast för att känna sig bättre när de saknar argument. Bögjävel, Satanistjävel, Skitstövel, Idiot, Jävla utlänning, Horbock, Pissråtta, Rasist, ”Kåmmunist” (felstavat efter uttal) och senaste påhittet; ”Låtsas-Satanist”. Haha, ja, kärt barn har sannerligen många namn.

Nu har det blivit dags att bena av listan för att se vilka titlar jag gjort mig mer eller mindre förtjänt av;

  1. Bögjävel; Visserligen så är jag inte gay men jag antar att jag aldrig direkt varit någon ”karlakarl” heller. Detta uttrycket har varit lika populärt hos invandrargängen i Malmö som hos de inavlade Svenska byfånarna som hatar dem. Jag ser inget fel alls i att vara bög. Med mina besvikelser när det gäller kvinnfolk den senaste tiden så önskar jag nästan att jag hade en tendens till att attraheras av män men det har jag inte.
  2. Satanistjävel; Jo, förvisso, det stämmer ganska väl. Men i vårt mångkulturella samhälle så vore det jämställt med Antisemitism och Islamofobi att häckla mig för min trosuppfattning. Anledningen till att folk vågar kasta uttrycket omkring sig är väl för att Satanister inte begår självmordsattentat eller tuttar eld på ambassadbyggnader. Vi bränner inte ens kyrkor…
  3. Skitstövel; Låter ganska snällt i mina öron. Endast två personer har kallat mig det och värt att nämnas är att båda är medelålders. Antar att det är en motsvarighet till 40-talisternas ”drummel”.
  4. Idiot; Jag har självklart gjort idiotiska saker vid mer än ett tillfälle i livet men jag är allt annat än en idiot. Jag hade inte varit där jag befinner mig idag om jag vore en idiot. Jag antar att uttrycket ska tas med en nypa salt.
  5. Jävla utlänning; Ja, svårt att tro, eller hur? Men jodå, det fanns en tid då jag också blev kallad jävla utlänning. En gång av min egen bror som, ironiskt nog, är mörkare än mig(!).
  6. Horbock; Ojojoj, snacka om att kasta sten i glashus! Personen som hade mage att kalla MIG horbock var själv en ”horbock” en gång i tiden som knullade runt och till sist dumpade sin fru med alla deras ungar. För att vara uppriktig så är det snarare en förolämpning gentemot den som blir oförtjänt kallad ”Hora” än mot ”bocken” som i detta fallet var mig. Hora är ju långt fulare än bock.
  7. Pissråtta; Haha, en annan klassiker från ungdomen. Jag tycker faktiskt att pissråtta låter roligt snarare än som en förolämpning. Av allt jag blivit kallad genom åren så är ”pissråtta” och ”Skitstövel” de snällaste.
  8. Rasist; Jepp, även JAG har blivit kallad det fruktade R-ordet! Jag är blandras själv och skiter  fullständigt i vart folk kommer ifrån. Jag är schysst mot alla som är schyssta gentemot mig. Så jag tar inte åt mig det minsta.
  9. Kåmmunist; Haha, den nationalistiske byfånen från ”Skånepartiet” menade nog detta som en förolämpning då alla som enligt hans uppfattning inte håller med när det gäller hans skeva människosyn måste vara kommunister.
  10. Låtsas-Satanist; Jag antar att personen som kallade mig detta är besviken för att jag i egenskap av Satanist inte lever upp till hans förväntningar om hur Satanister ska vara. Att kalla mig ”Låtsas-Satanist” är ungefär som att kalla påven en ”Låtsas-Katolik”.

 

Artiklar, reportage, skräpkulturellt dravel i urval 2010-2016

Tanken är att en dag samla allt publicerat och opublicerat dravel i en enda volym från tiden på Hårdrocksmagasinet 2001 genom Aktuell Rapport, Anti-krist och Close-Up Magazine till de senaste åren med Scanbike Magazine.

Jag vill varna känsliga läsare (om några) för svordomar och annat textmaterial som kan väcka anstöt eller helt enkelt anses obscent enligt moralpredikanterna. Rock n roll ska inte vara rumsren och de som tycker att den borde vara det har inte förstått grejen, tar sig själva på alldeles för stort allvar och kan helt enkelt dra åt helvete.

Klicka på länken nedan för en digital (pdf) förhandstitt i extremt dålig kvalitet men möjligtvis med ännu sämre kvalitet på innehållet.

Gamla artiklar, reportage etc. i urval från tiden på Scanbike Magazine!

The Voodoo Baron – Screamin’ Jay Hawkins

picture-41

Innan legendariska skräckrockare som Alice Cooper och KISS tog sina första steg mot ikonstatus som rockens bad guys, långt innan Norska tonåringar var i full gång med kyrkbränning och pysslade ihop halsband av varandras skallben samt decennier innan Papa Emeritus och hans Namnlösa Gastar satte indie-popen åt sidan och skrev kontrakt med Hin Håle så hade rocken redan under sina tidiga år en alldeles egen skräckrockare, nämligen en herre som gick under namnet Screamin’ Jay Hawkins.

Jalacy Jay Hawkins föddes över gränsen till Cleveland, Ohio den 18 juli 1929 där hans mor övergav honom då han var resultatet av en utomäktenskaplig fling. Han lämnades på ett barnhem där han tillbringade ett och ett halvt år innan han slutligen adopterades av Blackfoot-indianer som uppfostrade honom i huset på 2268, East 49th Street som en av sina egna. Han visade redan tidigt prov på musikalisk talang och studerade piano flitigt som sexåring. Gitarren och saxofonen bemästrade han under tonåren. Ursprungligen så ville han bli operasångare med legender som Caruso och Paul Robeson som förebilder men när detta visade sig vara svårt, särskilt som afroamerikan, ledde det honom till att börja sjunga mer konventionell blues istället.

Som sextonåring gjorde vad de flesta andra ynglingarna vid tiden gjorde, han tog värvning i armén för att delta i striderna under andra världskriget. Han tillfångatogs av Japanerna och spenderade ett tag i ett Japanskt fångläger där han utsattes för diverse former av tortyr. Enligt honom själv så tröttnade fånghavarna till slut och lät honom vara eftersom de ändå inte lyckades få honom att avslöja något av betydelse. Hans resonemang gentemot sina fångvaktare lär ha varit att det var bortkastad tid att låta tortera honom då han inte visste någonting, helt enkelt av den enkla anledningen att han var svart. Hemma efter kriget så etablerade sig den unge Hawkins som amatörboxare vilket ledde honom till att bli delstatsmästare i Alaska 1949. I en av sina senare (och enligt mitt tycke bästa) låtar ”Brujo” så skryter han om hur han knockat Michael Tyson som aldrig riktigt blev sig lik.

Hans första jobb i musikbranschen sägs ha varit som både livvakt och backup-vokalist åt gitarristen Tony Grimes 1951 innan han slutligen lyckades gå med i Fats Dominos berömda band. Enligt egen utsago så fick han sparken eftersom han insisterade på att få använda leopardmönstrad kostym, turban och en sjuhelvetes massa bling när de uppträdde vilket jag antar inte lär ha varit särskilt populärt hos Fats som med ett törnat ego gav honom kicken. Namnet Screamin’ Jay Hawkins lär han enligt egen utsago ha tagit sig an efter ett krogbesök nånstans nere i West Virginia där en berusad fet kvinna gav honom blickar och skrek ”Scream, Baby, Scream”. Namnet passade utmärkt för han var faktiskt en jävel på att skrika.

Efter att ha blivit dumpad av sin dåvarande flickvän i Philadelphia så ska hans kanske mest kända låt ”I Put A Spell on You” ha kommit till världen under en lång period av ihärdigt krökande. Detta skulle komma att bli hans signaturmelodi som alla skulle komma att känna igen honom för. Genom decennierna så har otaliga artister världen över gjort covers av låten. Mest kända är Nina Simone, The Who och Marilyn Manson för att näma ett fåtal. Den ursprungliga versionen redigerades ganska kraftigt för att ta bort element som skulle kunna uppfattas som stötande för radiostationer med känsliga lyssnare (och Djs). Vi får ju ha i åtanke att detta var 1956 och att Rock n Roll fortfarande inte riktigt hade fått fotfäste. Dessutom så var fortfarande rasmotsättningarna fortfarande starka i USA.

Hans scenshow var helt fantastisk och byggde helt på hans personlighet. Han bars ut på scenen i en likkista som ibland dessutom kunde vara brinnande, för effektens skull. Med sig på scenen hade han sin trogna vapendragare ”Henry” som var en dödskalle fastmonterad på en käpp som Screamin’ Jay dekorerade med allt möjligt från smycken och cigaretter till joints och beundrarinnors trosor. Han uppträdde ofta i en lång svart satin-cape och scenen fylldes med rök från en rökmaskin byggd av en elektriker på Apollo Theatre. Men med alla gimmicks och rekvisita åt sidan så var det sångaren blick och intensiva närvaro som gjorde honom så unik som artist. Titta på gamla videoklipp på YouTube så vet du vad jag snackar om. Få artister har den sortens närvaro och teknik att trollbinda sin publik på.

Under 60-talet så samarbetade Hawkins med en annan kontroversiell sångare, Shoutin’ Pat Newborn. Tillsammans så spelade de in ett gäng väldigt introverta och ibland provokativa låtar. Samarbetet skulle dock gå i graven efter ett knivslagsmål där en svartsjuk Newborn skadat Hawkins över en tjej som nobbat honom till fördel för Screamin’ Jay. Det här med fysiskt våld var tydligen ingenting ovanligt i Hawkins liv. I dokumentären ”I Put A Spell on Me” som spelades in precis innan hans död så berättar sångaren om när han var tillsammans med en bisexuell kvinna som, turligt nog för honom, frekvent anordnade trekanter med en extra tjej. Hursomhelst, en gång så ville hans tjej behålla den andra tjejen för sig själv och när Screamin’ Jay försökte sätta på henne så blev flickvännen vansinnig och överföll honom med en kniv och skar honom tvärs över magen varpå han jagade henne naken ut på stan och skrek glåpord efter henne.

Screamin’ Jay medverkade i en rad filmer också, oftast som sig själv. Han medverkade i tv-program  men det egentliga genombrottet på vita duken kom, om jag inte minns helt jävla fel, i kultfilmmakaren Jim Jarmuschs rulle Mystery Train efter att först ha haft en kortare biroll som sångare på en bluesklubb i Zalman Kings ”Two Moon Junction”. Hans musik har däremot varit långt mycket mer framgångsrik på vita duken än sångaren själv. Hiten ”I Put A Spell on You” har bland annat varit med i högkvalitativa filmer som ”Natural Born Killers”, ”Elvira – Mistress of The Dark”, ”Lost Highway” och nu senast introduktionsfilmen för BDSM ”Fifty Shades of Grey”.

Det råder inga tvivel om att Screamin’ Jay Hawkins influerat en lång rad av mer eller mindre framgångsrika skräckrockare. England hade sin alldeles egna budgetvariant av Hawkins, nämligen den den klart underskattade Screaming Lord Sutch (Senare bara Lord Sutch) som förutom att imitera Hawkins scenshow och gimmicks i mångt och mycket faktiskt lyckats göra ett par bra låtar innan han hängde sig 1999. En annan britt som inspirerades kraftigt av Hawkins är Arthur Brown som förutom sina spacade scenkläder är mest känd för hiten ”Fire” från 1968. Alice Cooper och Nick Cave tillhör också skaran rockare som listar Hawkins bland sina främsta förebilder.

Hawkins turnerade flitigt under sina glansdagar och delade plakett med dåtidens giganter som Little Richard, Bo Diddley, Elvis, Bill Haley och Sammy Davies Jr. Han fortsatte att spela in album under 70-talet men trots andra hits som ”Frenzy”, ”Little Demon” och ”Alligator Wine” så lyckades han aldrig med att nå samma framgång som han gjort med ”I Put A Spell on You”. Under 80-talet så var Screamin’ Jay Hawkins mer eller mindre bortglömd av massan och han tjänade pengar genom att göra klubbspelningar där han tolkade andra artisters låtar. Det var just under en sån spelning som han startade ett samarbete med rockbandet The Fuzztones som han släppte ett livealbum med 1985.

Han släppte albumet ”Black Music For White People” 1991. jeansmärket Levi’s använde ett av spåren, en cover på Tom Waits ”Heart Attack And Vine”, i en av sina reklamfilmer i Europa vilket resulterade i att Waits stämde dem. Hawkins lär ha gillat eccentriske Tom Waits ganska skarpt. Han medverkade även på Dread Zeppelins album ”It’s Not Unusual” 1992.

Screamin’ Jay Hawkins dog i Paris den 12 februari 2000 efter en infektion han dragit på sig efter en operation. Han blev 70 år gammal. Under sin livstid så var han, likt de flesta amerikaner, gift flera gånger, nämligen sex och han lär enligt egen utsago ha haft 54 oäktingar förutom tre tre barnen han hade med sin första fru. Detta resulterade i att hans assistent och biografiförfattare Maral Nigolian satte upp hemsidan Jayskids.com för att spåra upp dem och samla dem. Man lyckades bekräfta 33 döttrar och söner men bara cirka ett dussin av dem gick med på att träffas för att lära känna varandra. Hans första tre barn har uttryckt att de aldrig hade kunnat ana att han skulle ha så många barn och att han alltid var en bra far gentemot dem när han var hemma. Iallafall ända fram tills den dagen då han skulle ut för att köpa mjölk och aldrig kom hem igen…

Screamin’ Jay Hawkins var en helt fantastisk artist som tyvärr, enligt min mening, aldrig fått det erkännande och den respekt han förtjänar. Jay Hawkins var en man som sett helvetet inifrån och ut och vars egendomliga liv och stora personlighet varvat med talangen som både sångare och entertainer skulle komma att plantera fröet för vad man idag skulle kalla skräckrock. Screamin´Jay Hawkins var en perfekt kombination av Little Richard och Bela Lugosi. Själv så upptäckte jag inte hans musik förrän efter hans död i början av 2000-talet men baserat på min livslånga förkärlek till teatralisk skräckrock så vore det väl bara en tidsfråga innan jag, förr eller senare, skulle ha trillat över Screamin’ Jay Hawkins bidrag till Rock n Roll.

Text: Duke W. Shane

Goda konsumenter

arne_anka_52dfe3d92a6b227eec57e77f

Ibland blir man så matt när man påminns om människans enfaldighet som ras. Ärligt talat, vad fan är det vi håller på med? Vilka saker är egentligen viktiga i vårt liv och vad är det vi ämnar att lämna efter till kommande generationer?

Jag undviker nyheter och media i största möjliga mån. Tittar aldrig ens på television. Varför? För att det gör mig stressad, upprörd och påverkar allt som oftast min tilltro till mänskligheten. Krig, finanskriser, politiskt dravel, hungersnöd, fattigdom och ständigt ökade klassklyftor. Även i vårt avlånga välfärdsland. Och snart verkar Putin invadera Gotland av den enkla anledningen att han kan.

Ingenting av detta är någonting jag som individ kan påverka på egen hand. Men jag hade velat tro att vi som är någorlunda fredliga hade kunnat göra en påverkan om vi stått enade. För krig handlar om maktutövande. Något som nästan uteslutet är skapat av män för att etablera sina positioner som dominanta ”alfa-hannar”. Själv så har jag aldrig varit intresserad av att försöka hävda min manlighet genom menlöst, och i många fall destruktivt, primat-beteende. Tusentals år av evolution och detta är det bästa vi har att komma med? I rest my case.

Om vi går tillbaka till Sverige så är det helt uppenbart att vi är på väg mot att bli som Amerika. Välfärdssamhället är snart ett minne blott och pubertala uttryck som ”klasskamp” tycks åter vara på sin plats. Jag som brukade tycka att det var märkligt att många av mina bekanta i Malmö som var snabba med att ropa ”klasskamp” faktiskt själva tillhörde den övre medelklassen. Rebels without a cause brukade jag tycka. Numera så lyfter jag på hatten för dem för att de iallafall reagerade över att saker är åt helvete.

Varje dag möter jag personer som blivit offer för omständigheter rörande klass. Någon form av psykisk ohälsa är dominerande bland dessa personer som jag lärt mig i de flesta fall är bra människor som haft en rad svårigheter på vägen. I vissa fall beror svårigheterna nästan uteslutande av vilken klass och/eller bakgrund man kommer från.

Än så länge så ser det ut som att Sverige kommer att klara av att hålla skenet uppe ytterligare en tid, men förr eller senare så kommer saker att bli ännu tuffare och de som befinner sig längst ner på stegen; unga vuxna, ensamstående föräldrar, pensionärer, anställningslösa, invandrare och personer med någon form av ”funktionsnedsättningar”. De kommer att drabbas hårdast.

Jag är absolut inte emot faktumet att vissa tjänar mer än andra, inom rimliga gränser, men jag ser också en stundande finansiell depression inom de närmsta decennierna om inte fler börjar tänka om. För även i Sverige så är det klasskillnader som är boven i dramat. Precis som övriga världen. Men behöver det verkligen vara så?

För att göra det hela enklare så ska jag förklara ekvationen med enkel matematik;

Bra familjeförhållanden med goda ekonomiska förutsättningar = Större sannolikhet att ”lyckas” i samhället.

Bra familjeförhållanden med något sämre ekonomiska förutsättningar = Moderat sannolikhet att ”lyckas” i samhället.

Sämre familjeförhållanden med dåliga ekonomiska förutsättningar = Större sannolikhet att ”misslyckas” i samhället.

I västvärlden så premierar vi den gode konsumenten över alla andra. Ju mer du spenderar, desto mer lyckad anses du vara. Oavsett om du har de faktiska pengarna eller inte. Bostadspriserna (och därmed också den akuta bostadsbristen) är ett direkt resultat över de goda konsumenternas köphets som triggar priserna till vansinniga höjder.

Många människor väljer idag att köpa sig fria från ett samhälle de inte längre vill vara del av. Ett samhälle där segregation, anställningslöshet och klasskillnader förtär bostadsområdena och urholkar människorna som bor där. Det är bara en tidsfråga innan vi ser s.k. ”Gated Communities” även i Sverige. Det har redan börjat hända.

Man väljer ofta att köpa sig fri från de faktiska problemen i samhället genom att omge sig med lyxartiklar och bo i flashiga bostadsrätter och/eller hus som bara de riktigt rika hade råd med förr. Egentligen så har saker inte ändrats nämnvärt, skillnaden idag är snarare att människor med god ekonomi istället för att bara leva gott hellre tar stora lån för att kunna leva över sina tillgångar. Bankernas ekvation är skrattretande (men lukrativ);

Låginkomsttagare som behöver mindre lån = Ingen kredit och inga lån.

Höginkomsttagare som har råd att använda sina egna pengar = Tonvis med krediter och lån.

De flesta kör idag bilar de inte har råd med, tecknar dyra mobilavtal för att kunna ha telefoner (eller fickdatorer) som de inte har råd med, lån för att köpa sig en större tv än vad de faktiskt behöver, köpa avancerade datorer som de egentligen inte ens är kunniga att använda till sin fulla potential.

Har jag något emot att man köper fina saker eller att man vill ha ett bra hem? Absolut inte, jag är ju trots allt en individualist som värnar om var och ens rätt att förverkliga sina drömmar och mål. Jag brukar säga att jag står för total individuell frihet under ansvar. Ja, just det, ”Under ansvar”. Det är nämligen dags att åtminstone börja fundera på sitt ansvar gentemot övriga samhället och, viktigast av allt, de framtida generationerna som garanterat kommer att få ta konsekvenserna av den rådande köphetsen, som åtminstone för en tid, i nuläget driver västvärlden framåt.

Behöver vi verkligen den där stora 75″ ultra-mega-super-HD tvn? Eller Apples senaste iPhone? Systemkameran för 12.000 för att fotografera sin lunch? Kanske inte. Särskilt om de val vi gör idag påverkar framtiden för våra efterkommande.