The Party Pooper (and perhaps why I poop the parties…)

Jag är en väldigt tillbakadragen person i mitt privatliv. Även om jag är väldigt öppen och social med de allra flesta jag möter så värdesätter jag min lilla privata sfär högt. De som träffat mig vet att jag pratar väldigt lätt och mycket. Vad få inte vet är att det även tar så mycket av min energi att jag behöver vara själv och att ha egentid i syfte att ladda batterierna.

Det är viktigt för mig att kunna känna att jag kan dra mig undan till mitt eget och vara i min egna lilla värld när jag så önskar. När det gäller sociala tillställningar så föredrar jag när jag kan komma och gå som jag vill. Detta är såklart på både gott och ont då det i vissa fall säkert kan missuppfattas som att jag saknar respekt för andra och att jag skiter i vilket. Detta är såklart inte fallet.

Eftersom jag spenderat merparten av högtiderna utan att behöva bry mig om familjesammankomster eller traditioner så har jag blivit ännu mer fäst vi känslan att kunna komma och gå som jag vill. I synnerhet sedan jag blev ungkarl efter tretton års samboliv.

Så varför är det så jobbigt för mig? Jag är, helt enkelt, ingen traditionsbunden person och seder, formalia eller normer är inget för mig. En av de värsta sakerna jag vet är fester eller middagsbjudningar där man i förväg tilldelats en bordsplats. Jag är enormt känslostyrd och vill ha friheten att antingen stå i centrum eller hålla mig i bakgrunden på eget bevåg utifrån dagsformen.

De enda gångerna jag bortser från dessa principer är när jag är hembjuden till vänner, vid privata tillställningar samt när mitt arbete kräver det. Då är det väldigt viktigt för mig att vara i tid, att hjälpa till och att respektera hur värdfolket vill ha det.

Hur fan har jag kunnat arbeta på enorma musikfestivaler och konserter med rockband och tusentals besökare? I de allra flesta tillfällena då jag arbetat på det sättet så har jag haft tillgång till olika former av pass vilket gett mig en annan sorts, för mig mer passande, rörlighet och möjligheten att komma och gå vart jag vill såväl som när jag vill.

Så vad beror detta på? Att jag är en dryg jävel? Kanske, nej, jag tror till viss del att det beror på bristen på erfarenheten att veta hur det känns att ha en familj och att tvingas samlas som familj vid högtidliga tillfällen. MEN för att vara helt ärlig så är jag ganska lättad över min ensamhet just i sådana lägen, särskilt när jag hör så många berätta om stressen och frustrationen inför och under sådana tillfällen.

En annan sak som blivit ännu mer uppenbart för mig med åldern är hur mycket energi det tar från mig att vara social. Oavsett om det är i formella eller jobbrelaterade sammanhang eller i privata möten med mina nära vänner så dräneras jag på energi när jag socialiserar med andra. Jag har dessutom ett socialt arbete vilket gör att jag pratar med många människor och för att orka vara en fortsatt god medmänniska, kollega och vän så är det viktigt för mig att prioritera den energin jag har på olika sätt i olika sammanhang.

Så till er som lagt märke till detta beteendet hos mig så vill jag lyfta fram att det sannerligen inte är av elakhet eller en sorts brist på respekt som jag är som jag är. Det är bara så att detta är en del av mina funktionsvariationer och mitt sätt att vara som person. Jag bryr mig inte om regler och förordningar men jag vill heller aldrig såra någon.

 

Psykisk Ohälsa…Diagnoser…Nu tänker jag vara väldigt öppen. Igen.

Min öppenhet har varit en av de mest framgångsrika strategierna jag haft i sökandet efter ett nytt liv med ett bättre mående. Den har varit uppskattad i många sammanhang under de senaste tre åren vilket även gett mig styrkan att ta tag i mitt liv. Och mina egna reflektioner av mina erfarenheter, betraktelser och upplevelser, goda som dåliga, har faktiskt gagnat mig i mitt arbete med personer som har en krokig väg bakom sig och som av olika anledningar mår eller mått jävligt dåligt.
 
Mitt syfte med att vara så öppen har aldrig handlat om att andra ska tycka synd om mig. Däremot så skäms jag inte för att erkänna att det värmer mitt hjärta när jag får bekräftat för mig att jag inte är ensam. Jag har själv ett ansvar för hur jag formar mitt liv och för de val jag gör.
 
Det finns enligt min mening ingen skam i att man sträcker ut en hand för att be om hjälp när man mår dåligt. Man är inte en dålig människa bara för att man är skadad på olika sätt. SÅVIDA man inte medvetet skadar oskyldiga människor.
 
För de av oss som lever med olika former av psykisk ohälsa så är givetvis livet mer av en utmaningen än om man inte vore drabbad. Det kräver enormt mycket av en själv MEN det sätter tyvärr också en jävla press på anhöriga om man har några. Herrejävlar, jag vet att jag inte är lätt av vara nära när jag mår dåligt.
 
Många gånger så isolerar man sig för att man inte vill vara till besvär för omgivningen. Man vill inte bli reducerad till att enbart upplevas som ett bekymmer av sina närstående. Och man vill absolut aldrig riskera att se eller höra från dem att de tröttnat på en.
 
Vi har olika sätt att hantera motgångar i livet. Och oavsett om man har diagnostiserad psykisk ohälsa eller inte så kommer livet alltid att bjuda på motgångar. Skillnaden ligger alltså i vår förmåga att hantera dessa motgångar.
 
Om en person har brutit benet så tycker vi inte att hen är dum i huvudet för att hen inte klarar att springa ett maraton. Men när det gäller exempelvis olika grader av depression så är vi plötsligt inte lika förstående. Hur många av oss har inte hört att vi ska ”rycka upp oss”? Och hur många gånger har vi själva inte tyckt att någon annan ska ”rycka upp sig”?
 
Jag har följande diagnoser själv; Måttlig depression med suicidtankar, GAD (General Anxiety Disorder), PTSD (Post Traumatic Stress Disorder) och ett självskadebeteende som jag lyckats få bukt med. För detta så behandlas jag med antidepressiva samt ångestdämpande (Benzo) och insomningsmedicin vid behov. Jag går en form av terapi som heter IPT (Interpersonell Psykoterapi) som visat sig fungera väldigt bra.
 
Men trots detta så är jag inte ”frisk”. Jag arbetar hårt med mig själv och har gjort enorma framsteg under det senaste året jämfört med hur jag var innan IPT. Jag kommer troligtvis alltid att vara lite skadad av allt elände jag varit med om MEN jag blir ständigt bättre på att blicka framåt. Även när saker ser dystra ut.
 
Mina utmaningar ligger framförallt i att inte gräva ner mig och tappa framtidstron vid motgångar. Eftersom IPT till stor del fokuserar på relationer så har jag lärt mig en hel del om varför jag reagerar som jag gör i interaktion med andra och hur jag är i nära relationer. Jag kan vara en väldigt krävande person i en kärleksrelation då jag har starka behov. Dock så ger jag allt av mig själv till den jag är med.
 
Arbetslivet har aldrig varit ett problem för mig. Jag har en hög arbetsmoral under förutsättningen att jag får vara mig själv och göra jobbet till mitt eget. Jag har arbetat inom de allra flesta branscherna sedan jag var 13 år gammal men jag tenderar att främst söka mig till arbeten där jag får nytta av kunskap och kompetenser som jag redan har.
 
Människor har fortfarande fördomar mot oss som skadats av vårt förflutna. Några av dessa fördomarna är att vi saknar ambitioner, mål, drömmar och en vilja att leva ett bra liv. Utifrån mina egna upplevelser och upplevelserna från andra så kunde inget vara mer fel. Jag ser ofta personer som trots att vara skadade ÄR överlevare. Att man ÄR stark som överlevt trots svåra motgångar.
 
Så vad innebär diagnoserna? För min egen del så väljer jag att dra en tydlig skillnad mellan mina diagnoser och vem jag är som person. Jag är INTE mina diagnoser. Även om de, såklart, påverkar mina förutsättningar till livet.
 
Man ska akta sig noga för att nyttja eventuella diagnoser för att ursäkta när man beter sig illa. Självklart så kan någon form av psykisk ohälsa mycket väl ligga till grund för varför man gör vissa saker MEN det är sådant man MÅSTE jobba med.
 
Hade jag varit ett rövhål stundtals utan mina diagnoser? Självklart hade jag det, jag är ju trots alt människa och vi är ju bevisligen allt annat än perfekta.
 
Så för att sammanfatta på något sätt; Jag anser inte att man ska skämmas för den man är när man ”inte blev som man skulle”. ALLA, oavsett kön, har LIKA stor rätt att må dåligt. Vill man vara öppen med det som jag så kanske det bidrar till att minska fördomarna och stigmatiseringen av personer med psykisk ohälsa. Och vill man inte vara öppen så är det lika rätt. Var och en måste avgöra för sig själv vad som känns rätt.
 
Jag kommer troligtvis aldrig att skriva om exakt allt som format mig till den jag är men mina diagnoser är inte personliga och bundna enbart till mig så därför tycker jag att det finns en allmännytta i att berätta om dem och hur jag upplever, överlever och arbetar med dem för att kunna ta mitt liv i den riktning JAG vill gå.
 
 
 

Min tid hos Rädda Barnens Musikprojekt (RBMP009)

Musiken har alltid varit min vän. Jag har under största delen av mitt liv nyttjat den som en stöttepelare genom glädje, sorg, upprymdhet, ilska, frustration, kåthet, förväntan, förundran och ett till synes konstant utanförskap. Även i alla de stunder jag upplevt hur jävla ensam och till synes övergiven jag varit så har musiken alltid funnits där för mig som en röd tråd.

Min kärlek för musik har varit en livslång kärleksaffär, dock inte fri från frustrationer. Mitt egna musicerande kom inte igång förrän mot slutet av mellanstadiet och det dröjde ända fram till högstadiet innan jag fick min första egna elgitarr. Jag var ingen stjärna på musiklektionerna men klarade mig ändå hyfsat bra p.g.a. mitt  intresse. Såhär i efterhand så önskar jag att jag brukat mer allvar under de första åren av min musikaliska resa.

Som grundskoleelev var jag i bästa fall medelmåttig. Jag skolkade eftersom jag ville upptäcka världen på egen hand. Jag vantrivdes något enormt under hela grundskolan. Mobbing och socioekonomiskt utanförskap hjälpte mig inte heller utan rättfärdigade snarare mitt ihärdiga skolkande från alla lektioner som inte lyckades fånga mitt intresse (eller som hade en dominatrix som biologilärare).

När det väl kom dags att välja gymnasielinje så stod jag vid ett (av många) vägskäl. Mina betyg var ok, med bra betyg i ämnena jag tyckte om och icke godkänt i ämnena vari jag sög. Matematiken (min livslånga fiende) blev mitt fall från grundförutsättningarna till en (för de allra flesta) lovande framtid. Jag fick det på pränt att jag var oduglig. Att min fobi (och ihärdiga ointresse) för siffror skulle visa sig vara avgörande huruvida jag skulle få gå vidare eller inte.

Men jag hade bra musiklärare i högstadiet som tillsammans med en studie- och yrkesvägledare hjälpte mig att komma in på Sveriges i särklass bästa skola, nämligen IV-Musik; Rädda Barnens Musikprojekt.

Sommaren gick fort och innan jag visste ordet av så hade jag redan hunnit avverka första terminen i projektet. Jag hade lärt känna klassen och det var utan tvekan den bästa klassen jag gått i. Jag hade varit med och bildat ett band i klassen och hoppade sedan av det bandet för att gå med i ett annat. Jag hade fått spela in mina första gitarriff på vår demo genom en gammal,  bekvämt användarvänlig, fyrakanalig Tascam kasettporta. Det lät skit men jag var så jävla stolt…

Jag hade tre fantastiska lärare under min tid i musikprojektet. Allihop var erfarna och professionella musiker men som om det inte vore nog så var de utmärkta förebilder (och vänner) alla tre. Jag har flera goda minnen av dessa tre herrarna.

Pelle Jernryd var (och är fortfarande) en alldeles otroligt vass gitarrist som jobbat med flertalet stora akter genom åren. Han var jävligt easygoing och den vanligaste synen av honom var när han satt inne på kontoret med benen på skrivbordet, telefonen i örat och riffade på sin Stratocaster alltmedan e-posten (då fortfarande en nymodighet) fortsatte att trilla in i inkorgen.

Tomas Nyberg var på många sätt min favorit. Han var basist (om jag minns rätt…) och hade en förkärlek för fågelskådning, svart kaffe och snus. Tomas var alltid lätt att prata med om allt möjligt. Han var faktiskt den som under en lektion i Svenska uppmanade mig att fortsätta mitt skrivande efter att jag knåpat ihop en kortare novell vari vilken han hade rollen som pirat. På många sätt så är Tomas fortfarande en pirat. Mörkt femdagarsstubb och ring i örat…ja, han är sannerligen en pirat. Han var en utmärkt lärare. Dock så brukade vi i klassen distrahera honom under matematiken genom att säga att vi sett en konstig fågel uppe på Kockumskranen som vide den tiden fortfarande stod där ståtligt och vittnade om Malmös forna glansdagar i båtbyggarhistorien.

Det finns väl ingen vettig person inom skolväsendet som inte känner till Mikael Svennerbrandt? (Upphovsmannen till L3-Metoden och en person som hjälpt så jävla många ungdomar genom åren att han förtjänar Nobelpris). Jag hade glädjen att ha Micke som lärare/mentor under min tid på RBMP och kan med glädje fortfarande räkna honom som en god vän och förebild. Micke var (och är) en jävligt tuff snubbe som inte drar sig för att skälla ut någon där en utskällning är på sin plats. Herrejävlar, han skällde ut mig vid något tillfälle men det var alltid en kärleksfull utskällning eller metaforisk spark i röven precis i de tillfällen då det behövdes.

Jag hade, likt många andra RBMP-elever genom åren, en väldigt trasslig hemmasituation. När jag började på musikprojektet så bodde jag fortfarande ute på landet vilket, föga förvånande, var pisstråkigt för en tonåring som inte ville annat än att repa med bandet, gå på konserter och att träffa fagra damer. Min mor var en sådan överbeskyddande (trots att hon var både destruktiv, elak och en pissig förälder) förälder som hellre ville ha en isolerad morsgris till son som skulle stanna hemma och ta hand om henne. Efter en rejäl utskällning från Micke så gick hon med på att flytta till Malmö.

Klassen var fantastisk på många sätt och jag undrar ofta vad det blivit av alla genom åren. Vi var en brokig skara tonåringar från vitt skilda bakgrunder men oavsett hur olika vi var när det gäller musikalitet, stil, trosuppfattning och mål så var vi en väl sammansvetsad klass. Pelle, Tomas och Micke var de perfekta förebilderna för mig på helt olika sätt. Jag förstod inte på den tiden hur enormt mycket pedagogik kombinerat med erfarenhet och utbildningar som låg bakom deras framgångar i att hjälpa alla oss och hundratals andra elever genom musikprojektets historia.

Precis som många andra så ville jag aldrig sluta på RBMP. Ett år senare hoppade jag istället av gymnasiet (en annan IV-kurs) för att jag vantrivdes enormt på skolan tack vare mobbing, utanförskap och brist på bra vuxna förebilder. Jag kan på många sätt fortfarande vara aningen bitter över att inte fått fortsätta på musikprojektet men jag är så innerligt stolt och privilegierad som har fått vara en av de hundratals eleverna som fått en positiv vändpunkt i livet under de svåra tonåren i och med musikprojektet.

Jag brukar alltid prata om hur skolväsendet behöver reformeras för att bättre rusta framtidens medborgare inför vad som krävs, inte bara i samhället och arbetslivet utan också i mellanmänskliga relationer. Det som slår mig mest utifrån mitt nuvarande arbete är att merparten av de uppblåsta och överbetalda beslutsfattarna när det gäller skolan fortfarande verkar ha missat att det redan finns en evidensbaserad metod att använda sig av i planeringen och upplägget av framtidens skola, den heter L3-Metoden och vill man se resultaten av dess framgång så finns det mer än tjugo års artiklar, reportage och dokumentärer som tydligt visar hur väl det fungerat (och fungerar). Och som inte det vore nog så finns det hundratals f.d. elever likt mig själv som kan intyga ytterligare hur viktigt musikprojektet och dess projektledare/lärare varit för oss.

Micke, Tomas och Pelle… vad mer kan jag säga? Ni gjorde alla tre ett fantastiskt arbete och ni kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Ni gjorde skillnad i mitt liv.

Mycket av mitt arbete de senaste åren med inflytandefrågor och inte minst med Unga Vuxna Trelleborg är ett direkt resultat av de många viktiga sakerna NI lärde mig under det året. Tack!!

/Duke W. Shane

Projektledare, skräpkultursskribent och medelmåttig gitarrist.

 

En ny början…

Sen jag träffade min flickvän (och tvillingsjäl) för lite över en månad sedan så vet jag numera hur en kärleksrelation känns och ska vara när den är ömsesidig.

Bara ett par månader innan jag träffade min älskade månstråle så (över)levde jag mitt liv efter andras önskemål och preferenser snarare än mina egna, jag var nästan på väg att bli någon som jag aldrig velat vara. Jag blev behandlad som skit vid alldeles för många tillfällen i mina tidigare relationer innan jag hittade styrkan att sluta ta skiten som gavs.

För första gången i mitt liv så börjar mitt liv äntligen och inte en sekund för tidigt att kännas som jag vill att det ska kännas. Jag befinner mig inte längre i en ojämn maktbalans. Alla därute som har varit (eller är) sig i en sådan relation vet exakt hur jävla mycket det skadar en. Men den smärtan och ångesten som mina tidigare relationer åsamkat mig är numera ett minne blott.

Jag känner även att jag för allra första gången blivit en del av en familj. En familj där man välkomnat mig för den jag är. Något som är helt nytt för mig, och underbart fint. Jag har även lärt känna nya personer som jag snabbt fattat tycke för och i vars sällskap jag känner mig välkommen.

Sen har jag mina närmsta vänner som jag känt länge nu och som finns där för mig, liksom jag för dem. Min familj har gått från ingen alls till en rejäl symfoniorkester inom loppet av några år. Jag har även återknutit kontakten med ett par personer som jag umgicks med förr när jag bodde i Malmö, vilket känns fint.

Alla dessa fina sakerna får mig att känna mig rörd, hedrad, stolt och jävligt lycklig. För första gången i mitt liv så har jag mött min riktiga tvillingsjäl som jag kan se mig själv åldras med. Det finns bara hon och jag i sällskap av våra kärleksfulla vänner och familj. Vad mer kan man önska sig?

Sen jag mötte min kärlek så känner jag att jag är redo att börja om på nytt. Att en gång för alla blicka framåt och se vart våra gemensamma önskemål och drömmar tar oss. Jag kommer inte längre i andrahand eller tredjehand efter någon annan. Jag blir sedd och älskad för den jag är och det är den finaste känslan jag någonsin upplevt.

Visst, jag har vissa saker kvar som jag måste fixa i mitt liv men jag är på jävligt god väg och bäst av allt;

Jag är inte längre ensam.

DIN vilja är DIN lag MEN låt MIN vilja vara MIN lag.

”Den som säger ”Du skall” till mig är min dödsfiende.” – Ragnar Rödskägg

”Den som vill att jag dansar efter hens pipa har aldrig hört min elgitarr.” – Duke W. Shane

Efter att ha spenderat nästan hela min existens i känslomässiga bojor av varierande grad så är min relativt nyvunna känsla av självbestämmanderätt och, till största del, frihet livsviktig för mig.

Jag har, tyvärr, haft personer i mitt liv (förr) som (medvetet eller omedvetet) på ett eller annat (eller flera) sätt försökt att hålla fast mig i någon sorts fängelse för att tjäna deras förtvinade självbild. Alla personerna som försökt styra och begränsa mig och sätta käppar i hjulet för min individuella frihet är personer som haft (eller har) ett mycket lågt självförtroende. För jävligt för dem men det ska inte gå ut över mig. Eller någon annan.

Det finns ingen poäng i att åter älta hur dessa personer burit sig åt och behandlat mig genom årens lopp men det jag kan säga är att det satt spår i min personlighet och i vissa fall ärrat mig för livet. Jag arbetar hårt med mig själv för att bygga något jag kan vara stolt över av alla spillror.

Jag har genom en kombination av driftighet, tur och stöd från vänner lyckats bryta mig loss ur de känslomässiga kedjorna som fjättrat mig och hindrat mig från att få vara den jag är och från att följa MINA EGNA drömmar och mål.

Som resultat av denna frigörelse så börjar min egna kraftigt sargade självbild att byggas upp bit för bit. Jag vet numera att jag är värd mer och att ha det bättre än vad jag tidigare haft och är fast besluten att ALDRIG ge mig in i något någonsin igen som visar tecken på att kunna vara skadligt för mig.

Ingen kan längre säga åt mig vad jag ska göra, vem jag ska spendera tid med och vem jag får berömma eller uppmärksamma. Eftersom jag bor själv så kan jag komma och gå precis som jag behagar. Denna känslan av både frihet och självständighet är det allra viktigaste för mig. Jag gör som JAG vill och jag KOMMER alltid att göra som det.

Detta innebär dock inte att jag vill vara ensam för resten av livet utan spänning och romantik i mitt liv. Det innebär snarare att jag är redo att fortsätta att vara singel (Självklart utan att leva i celibat!!) tills den dagen då jag kanske hittar den där speciella, förtjusande och vackra personen som är trygg i sig själv och därför kan öppna upp sig för att vi ska vara trygga tillsammans. Hon som hänger sig åt mig som jag åt henne och inser att vi kan vara totalt fria och göra vad vi vill TILLSAMMANS.

Jag är inte någons ägodel och jag vill inte heller att någon annan ska vara min ägodel. Detta går långt bortom begrepp som monogami eller polygami. Detta handlar om en djupt rotad grundsyn som jag har och som jag tror är viktig i en kärleksrelation tillsammans med självklara saker som ärlighet, tydlighet, empati, humor, sexuell kemi och ömsesidig respekt. Alla dessa saker är saker jag numera kräver av en kärlekspartner. Eller vän för den delen. Däremot så kräver jag såklart inte sexuell kemi till eller från mina vänner.

Jag vill inte ha människor i mitt liv som tror att de kan ta sig friheten att styra mig.

Och jag är inte intresserad av att styra någon annan heller.