The Party Pooper (and perhaps why I poop the parties…)

Jag är en väldigt tillbakadragen person i mitt privatliv. Även om jag är väldigt öppen och social med de allra flesta jag möter så värdesätter jag min lilla privata sfär högt. De som träffat mig vet att jag pratar väldigt lätt och mycket. Vad få inte vet är att det även tar så mycket av min energi att jag behöver vara själv och att ha egentid i syfte att ladda batterierna.

Det är viktigt för mig att kunna känna att jag kan dra mig undan till mitt eget och vara i min egna lilla värld när jag så önskar. När det gäller sociala tillställningar så föredrar jag när jag kan komma och gå som jag vill. Detta är såklart på både gott och ont då det i vissa fall säkert kan missuppfattas som att jag saknar respekt för andra och att jag skiter i vilket. Detta är såklart inte fallet.

Eftersom jag spenderat merparten av högtiderna utan att behöva bry mig om familjesammankomster eller traditioner så har jag blivit ännu mer fäst vi känslan att kunna komma och gå som jag vill. I synnerhet sedan jag blev ungkarl efter tretton års samboliv.

Så varför är det så jobbigt för mig? Jag är, helt enkelt, ingen traditionsbunden person och seder, formalia eller normer är inget för mig. En av de värsta sakerna jag vet är fester eller middagsbjudningar där man i förväg tilldelats en bordsplats. Jag är enormt känslostyrd och vill ha friheten att antingen stå i centrum eller hålla mig i bakgrunden på eget bevåg utifrån dagsformen.

De enda gångerna jag bortser från dessa principer är när jag är hembjuden till vänner, vid privata tillställningar samt när mitt arbete kräver det. Då är det väldigt viktigt för mig att vara i tid, att hjälpa till och att respektera hur värdfolket vill ha det.

Hur fan har jag kunnat arbeta på enorma musikfestivaler och konserter med rockband och tusentals besökare? I de allra flesta tillfällena då jag arbetat på det sättet så har jag haft tillgång till olika former av pass vilket gett mig en annan sorts, för mig mer passande, rörlighet och möjligheten att komma och gå vart jag vill såväl som när jag vill.

Så vad beror detta på? Att jag är en dryg jävel? Kanske, nej, jag tror till viss del att det beror på bristen på erfarenheten att veta hur det känns att ha en familj och att tvingas samlas som familj vid högtidliga tillfällen. MEN för att vara helt ärlig så är jag ganska lättad över min ensamhet just i sådana lägen, särskilt när jag hör så många berätta om stressen och frustrationen inför och under sådana tillfällen.

En annan sak som blivit ännu mer uppenbart för mig med åldern är hur mycket energi det tar från mig att vara social. Oavsett om det är i formella eller jobbrelaterade sammanhang eller i privata möten med mina nära vänner så dräneras jag på energi när jag socialiserar med andra. Jag har dessutom ett socialt arbete vilket gör att jag pratar med många människor och för att orka vara en fortsatt god medmänniska, kollega och vän så är det viktigt för mig att prioritera den energin jag har på olika sätt i olika sammanhang.

Så till er som lagt märke till detta beteendet hos mig så vill jag lyfta fram att det sannerligen inte är av elakhet eller en sorts brist på respekt som jag är som jag är. Det är bara så att detta är en del av mina funktionsvariationer och mitt sätt att vara som person. Jag bryr mig inte om regler och förordningar men jag vill heller aldrig såra någon.

 

Psykisk Ohälsa…Diagnoser…Nu tänker jag vara väldigt öppen. Igen.

Min öppenhet har varit en av de mest framgångsrika strategierna jag haft i sökandet efter ett nytt liv med ett bättre mående. Den har varit uppskattad i många sammanhang under de senaste tre åren vilket även gett mig styrkan att ta tag i mitt liv. Och mina egna reflektioner av mina erfarenheter, betraktelser och upplevelser, goda som dåliga, har faktiskt gagnat mig i mitt arbete med personer som har en krokig väg bakom sig och som av olika anledningar mår eller mått jävligt dåligt.
 
Mitt syfte med att vara så öppen har aldrig handlat om att andra ska tycka synd om mig. Däremot så skäms jag inte för att erkänna att det värmer mitt hjärta när jag får bekräftat för mig att jag inte är ensam. Jag har själv ett ansvar för hur jag formar mitt liv och för de val jag gör.
 
Det finns enligt min mening ingen skam i att man sträcker ut en hand för att be om hjälp när man mår dåligt. Man är inte en dålig människa bara för att man är skadad på olika sätt. SÅVIDA man inte medvetet skadar oskyldiga människor.
 
För de av oss som lever med olika former av psykisk ohälsa så är givetvis livet mer av en utmaningen än om man inte vore drabbad. Det kräver enormt mycket av en själv MEN det sätter tyvärr också en jävla press på anhöriga om man har några. Herrejävlar, jag vet att jag inte är lätt av vara nära när jag mår dåligt.
 
Många gånger så isolerar man sig för att man inte vill vara till besvär för omgivningen. Man vill inte bli reducerad till att enbart upplevas som ett bekymmer av sina närstående. Och man vill absolut aldrig riskera att se eller höra från dem att de tröttnat på en.
 
Vi har olika sätt att hantera motgångar i livet. Och oavsett om man har diagnostiserad psykisk ohälsa eller inte så kommer livet alltid att bjuda på motgångar. Skillnaden ligger alltså i vår förmåga att hantera dessa motgångar.
 
Om en person har brutit benet så tycker vi inte att hen är dum i huvudet för att hen inte klarar att springa ett maraton. Men när det gäller exempelvis olika grader av depression så är vi plötsligt inte lika förstående. Hur många av oss har inte hört att vi ska ”rycka upp oss”? Och hur många gånger har vi själva inte tyckt att någon annan ska ”rycka upp sig”?
 
Jag har följande diagnoser själv; Måttlig depression med suicidtankar, GAD (General Anxiety Disorder), PTSD (Post Traumatic Stress Disorder) och ett självskadebeteende som jag lyckats få bukt med. För detta så behandlas jag med antidepressiva samt ångestdämpande (Benzo) och insomningsmedicin vid behov. Jag går en form av terapi som heter IPT (Interpersonell Psykoterapi) som visat sig fungera väldigt bra.
 
Men trots detta så är jag inte ”frisk”. Jag arbetar hårt med mig själv och har gjort enorma framsteg under det senaste året jämfört med hur jag var innan IPT. Jag kommer troligtvis alltid att vara lite skadad av allt elände jag varit med om MEN jag blir ständigt bättre på att blicka framåt. Även när saker ser dystra ut.
 
Mina utmaningar ligger framförallt i att inte gräva ner mig och tappa framtidstron vid motgångar. Eftersom IPT till stor del fokuserar på relationer så har jag lärt mig en hel del om varför jag reagerar som jag gör i interaktion med andra och hur jag är i nära relationer. Jag kan vara en väldigt krävande person i en kärleksrelation då jag har starka behov. Dock så ger jag allt av mig själv till den jag är med.
 
Arbetslivet har aldrig varit ett problem för mig. Jag har en hög arbetsmoral under förutsättningen att jag får vara mig själv och göra jobbet till mitt eget. Jag har arbetat inom de allra flesta branscherna sedan jag var 13 år gammal men jag tenderar att främst söka mig till arbeten där jag får nytta av kunskap och kompetenser som jag redan har.
 
Människor har fortfarande fördomar mot oss som skadats av vårt förflutna. Några av dessa fördomarna är att vi saknar ambitioner, mål, drömmar och en vilja att leva ett bra liv. Utifrån mina egna upplevelser och upplevelserna från andra så kunde inget vara mer fel. Jag ser ofta personer som trots att vara skadade ÄR överlevare. Att man ÄR stark som överlevt trots svåra motgångar.
 
Så vad innebär diagnoserna? För min egen del så väljer jag att dra en tydlig skillnad mellan mina diagnoser och vem jag är som person. Jag är INTE mina diagnoser. Även om de, såklart, påverkar mina förutsättningar till livet.
 
Man ska akta sig noga för att nyttja eventuella diagnoser för att ursäkta när man beter sig illa. Självklart så kan någon form av psykisk ohälsa mycket väl ligga till grund för varför man gör vissa saker MEN det är sådant man MÅSTE jobba med.
 
Hade jag varit ett rövhål stundtals utan mina diagnoser? Självklart hade jag det, jag är ju trots alt människa och vi är ju bevisligen allt annat än perfekta.
 
Så för att sammanfatta på något sätt; Jag anser inte att man ska skämmas för den man är när man ”inte blev som man skulle”. ALLA, oavsett kön, har LIKA stor rätt att må dåligt. Vill man vara öppen med det som jag så kanske det bidrar till att minska fördomarna och stigmatiseringen av personer med psykisk ohälsa. Och vill man inte vara öppen så är det lika rätt. Var och en måste avgöra för sig själv vad som känns rätt.
 
Jag kommer troligtvis aldrig att skriva om exakt allt som format mig till den jag är men mina diagnoser är inte personliga och bundna enbart till mig så därför tycker jag att det finns en allmännytta i att berätta om dem och hur jag upplever, överlever och arbetar med dem för att kunna ta mitt liv i den riktning JAG vill gå.
 
 
 

Min tid hos Rädda Barnens Musikprojekt (RBMP009)

Musiken har alltid varit min vän. Jag har under största delen av mitt liv nyttjat den som en stöttepelare genom glädje, sorg, upprymdhet, ilska, frustration, kåthet, förväntan, förundran och ett till synes konstant utanförskap. Även i alla de stunder jag upplevt hur jävla ensam och till synes övergiven jag varit så har musiken alltid funnits där för mig som en röd tråd.

Min kärlek för musik har varit en livslång kärleksaffär, dock inte fri från frustrationer. Mitt egna musicerande kom inte igång förrän mot slutet av mellanstadiet och det dröjde ända fram till högstadiet innan jag fick min första egna elgitarr. Jag var ingen stjärna på musiklektionerna men klarade mig ändå hyfsat bra p.g.a. mitt  intresse. Såhär i efterhand så önskar jag att jag brukat mer allvar under de första åren av min musikaliska resa.

Som grundskoleelev var jag i bästa fall medelmåttig. Jag skolkade eftersom jag ville upptäcka världen på egen hand. Jag vantrivdes något enormt under hela grundskolan. Mobbing och socioekonomiskt utanförskap hjälpte mig inte heller utan rättfärdigade snarare mitt ihärdiga skolkande från alla lektioner som inte lyckades fånga mitt intresse (eller som hade en dominatrix som biologilärare).

När det väl kom dags att välja gymnasielinje så stod jag vid ett (av många) vägskäl. Mina betyg var ok, med bra betyg i ämnena jag tyckte om och icke godkänt i ämnena vari jag sög. Matematiken (min livslånga fiende) blev mitt fall från grundförutsättningarna till en (för de allra flesta) lovande framtid. Jag fick det på pränt att jag var oduglig. Att min fobi (och ihärdiga ointresse) för siffror skulle visa sig vara avgörande huruvida jag skulle få gå vidare eller inte.

Men jag hade bra musiklärare i högstadiet som tillsammans med en studie- och yrkesvägledare hjälpte mig att komma in på Sveriges i särklass bästa skola, nämligen IV-Musik; Rädda Barnens Musikprojekt.

Sommaren gick fort och innan jag visste ordet av så hade jag redan hunnit avverka första terminen i projektet. Jag hade lärt känna klassen och det var utan tvekan den bästa klassen jag gått i. Jag hade varit med och bildat ett band i klassen och hoppade sedan av det bandet för att gå med i ett annat. Jag hade fått spela in mina första gitarriff på vår demo genom en gammal,  bekvämt användarvänlig, fyrakanalig Tascam kasettporta. Det lät skit men jag var så jävla stolt…

Jag hade tre fantastiska lärare under min tid i musikprojektet. Allihop var erfarna och professionella musiker men som om det inte vore nog så var de utmärkta förebilder (och vänner) alla tre. Jag har flera goda minnen av dessa tre herrarna.

Pelle Jernryd var (och är fortfarande) en alldeles otroligt vass gitarrist som jobbat med flertalet stora akter genom åren. Han var jävligt easygoing och den vanligaste synen av honom var när han satt inne på kontoret med benen på skrivbordet, telefonen i örat och riffade på sin Stratocaster alltmedan e-posten (då fortfarande en nymodighet) fortsatte att trilla in i inkorgen.

Tomas Nyberg var på många sätt min favorit. Han var basist (om jag minns rätt…) och hade en förkärlek för fågelskådning, svart kaffe och snus. Tomas var alltid lätt att prata med om allt möjligt. Han var faktiskt den som under en lektion i Svenska uppmanade mig att fortsätta mitt skrivande efter att jag knåpat ihop en kortare novell vari vilken han hade rollen som pirat. På många sätt så är Tomas fortfarande en pirat. Mörkt femdagarsstubb och ring i örat…ja, han är sannerligen en pirat. Han var en utmärkt lärare. Dock så brukade vi i klassen distrahera honom under matematiken genom att säga att vi sett en konstig fågel uppe på Kockumskranen som vide den tiden fortfarande stod där ståtligt och vittnade om Malmös forna glansdagar i båtbyggarhistorien.

Det finns väl ingen vettig person inom skolväsendet som inte känner till Mikael Svennerbrandt? (Upphovsmannen till L3-Metoden och en person som hjälpt så jävla många ungdomar genom åren att han förtjänar Nobelpris). Jag hade glädjen att ha Micke som lärare/mentor under min tid på RBMP och kan med glädje fortfarande räkna honom som en god vän och förebild. Micke var (och är) en jävligt tuff snubbe som inte drar sig för att skälla ut någon där en utskällning är på sin plats. Herrejävlar, han skällde ut mig vid något tillfälle men det var alltid en kärleksfull utskällning eller metaforisk spark i röven precis i de tillfällen då det behövdes.

Jag hade, likt många andra RBMP-elever genom åren, en väldigt trasslig hemmasituation. När jag började på musikprojektet så bodde jag fortfarande ute på landet vilket, föga förvånande, var pisstråkigt för en tonåring som inte ville annat än att repa med bandet, gå på konserter och att träffa fagra damer. Min mor var en sådan överbeskyddande (trots att hon var både destruktiv, elak och en pissig förälder) förälder som hellre ville ha en isolerad morsgris till son som skulle stanna hemma och ta hand om henne. Efter en rejäl utskällning från Micke så gick hon med på att flytta till Malmö.

Klassen var fantastisk på många sätt och jag undrar ofta vad det blivit av alla genom åren. Vi var en brokig skara tonåringar från vitt skilda bakgrunder men oavsett hur olika vi var när det gäller musikalitet, stil, trosuppfattning och mål så var vi en väl sammansvetsad klass. Pelle, Tomas och Micke var de perfekta förebilderna för mig på helt olika sätt. Jag förstod inte på den tiden hur enormt mycket pedagogik kombinerat med erfarenhet och utbildningar som låg bakom deras framgångar i att hjälpa alla oss och hundratals andra elever genom musikprojektets historia.

Precis som många andra så ville jag aldrig sluta på RBMP. Ett år senare hoppade jag istället av gymnasiet (en annan IV-kurs) för att jag vantrivdes enormt på skolan tack vare mobbing, utanförskap och brist på bra vuxna förebilder. Jag kan på många sätt fortfarande vara aningen bitter över att inte fått fortsätta på musikprojektet men jag är så innerligt stolt och privilegierad som har fått vara en av de hundratals eleverna som fått en positiv vändpunkt i livet under de svåra tonåren i och med musikprojektet.

Jag brukar alltid prata om hur skolväsendet behöver reformeras för att bättre rusta framtidens medborgare inför vad som krävs, inte bara i samhället och arbetslivet utan också i mellanmänskliga relationer. Det som slår mig mest utifrån mitt nuvarande arbete är att merparten av de uppblåsta och överbetalda beslutsfattarna när det gäller skolan fortfarande verkar ha missat att det redan finns en evidensbaserad metod att använda sig av i planeringen och upplägget av framtidens skola, den heter L3-Metoden och vill man se resultaten av dess framgång så finns det mer än tjugo års artiklar, reportage och dokumentärer som tydligt visar hur väl det fungerat (och fungerar). Och som inte det vore nog så finns det hundratals f.d. elever likt mig själv som kan intyga ytterligare hur viktigt musikprojektet och dess projektledare/lärare varit för oss.

Micke, Tomas och Pelle… vad mer kan jag säga? Ni gjorde alla tre ett fantastiskt arbete och ni kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Ni gjorde skillnad i mitt liv.

Mycket av mitt arbete de senaste åren med inflytandefrågor och inte minst med Unga Vuxna Trelleborg är ett direkt resultat av de många viktiga sakerna NI lärde mig under det året. Tack!!

/Duke W. Shane

Projektledare, skräpkultursskribent och medelmåttig gitarrist.

 

Om varför just Batman blev min hjälte

Artwork by: sdewey7

Som barn så fick jag utstå övergrepp som tog sig olika, men dock lika förödande, uttryck. Jag mobbades i skolan och mitt sociala och ekonomiska utanförskap var lika tydligt som den egna spegelbilden. Hemma så gick jag omkring som på äggskal för att inte uppröra min förälder som, när hon var arg, inte drog sig för att ta till mattpiskan eller handflatan (ofta i sällskap av en bibel) för att tillrättavisa mig. Utskällningar och en ständigt elak ton i rösten hos min mor var konstant närvarande. Liksom känslan av att bara vilja försvinna.

Jag drog mig undan så fort jag kom hem från skolan. Ensamheten blev en sorts vän då jag inte hade någon annan. Den blev en trygghet. Det bästa med min isolering som barn (både tvingad och frivillig) var att jag hade gott om tid att läsa och att bygga upp en parallell värld. Denna världen (eller dessa världar) blev min fristad från den ständigt närvarande ångesten som både skolan, dess medelklass-snorungar till elever och hemmet gav mig.

När jag var fem år gammal så lanserade Warner Bros den gotiska mästerregissören Tim Burtons episka tolkning av en av serievärldens allra viktigaste karaktärer – Batman. Jag minns att det var Batmania överallt. Jag fick aldrig gå på bio och vi hade aldrig en vhs-spelare hemma så det dröjde säkert tre till fem år ytterligare tills dess att jag fick se filmen med Michael Keaton i huvudrollen som nattens väktare. 1992 så upprepade han detta genom uppföljaren Batman Returns som är min personliga favorit av alla filmerna.

Tim Burtons Batman var en mörkare och mer komplex karaktär som hämtade mer från Bob Kanes ursprungliga brottsbekämpare än Adam Wests (R.I.P.) lönnfeta töntiga gestaltning i 60-talets serie. Missförstå mig inte, Adam West var utmärkt på så många sätt som Batman och jag älskade tv-serien som grabb men medan den spelade mer på löjes-komik och torra catchphrases så var Michael Keatons Batman så underbart mörk.

Så varför drogs jag till Batman av alla superhjältar (jag vet att Batman inte har övermänskliga superkrafter)? Jag läste ju så enormt många andra serietidningar och tittade på så enormt många serier och filmer under uppväxten.

Batman, eller Bruce Wayne, är fullkomligt splittrad efter mordet på sina föräldrar i en mörk gränd. Som grabb så ljög jag en hel del om min far. Jag ville så gärna ha en far precis som i princip alla andra omkring mig. Någon gång så sa jag att min far var död. Att han dött i en brand i sin hemstad Boston eftersom han var brandman. På sätt och vis sörjde även jag en far som aldrig fanns där och som till denna dag fortfarande är ett frågetecken för mig. Det är inte samma sak på långa vägar men jag kände mig ensam. Ensam, förbisedd och övergiven.

I min värld av isolering så var de fiktiva karaktärerna än mer verkliga och betydelsefulla än de ”riktiga” människorna omkring mig. Jag önskade så innerligt att Batman skulle finnas på riktigt.

Bruce Wayne använder miljarderna han ärvt åt att bygga upp en arketyp för rättvisa…och hämnd. Varje spillra av hans person ersattes med topprestationer i akademiska studier, vetenskap, kemi, en lång rad kampsporter och allehanda stridstekniker. Han konfronterar sin fobi för mörkret (som hans föräldrar ju mördades i) och fladdermöss (som är nattdjur) genom att anamma båda saker i en psykologisk krigföring mot brottslingar och alla som lurpassar på de oskyldiga.

Batman är en trasig person, en mörk och stundtals totalt hämningslös själ som blir de oskyldigas, och rättvisans, beskyddare. Dess mörka ängel om man vill. Och med tanke på sin bakgrund så kanske man, metaforiskt förstås, även skulle kunna säga att Bruce Wayne är en fallen ängel. Batman är en mörkrets riddare, iklädd natten och driven av förlust och hämnd med fruktan som vapen.

Batman blev arketypen för mig hur en hjälte eller beskyddare ska vara. En som trots att kunna ingjuta fruktan även står upp för de oskyldiga och rättvisa. En outsider som, tack vare sitt utanförskap, kan passera obemärkt förbi förutom då det verkligen behövs.

Jag är uppenbarligen ingen miljardär, men iden om att någon med pengar och makt faktiskt skulle stå upp för den lilla människan är tilltalande om än inget annat än en naiv fantasi. Som grabb så var jag fast besluten att bli en sådan person.

Batman fanns såklart aldrig där fysiskt för att rädda mig från övergreppen och misshandeln men han fanns där i mitt hjärta och blev en så viktig inspiration för mig i mina mest formativa år till hur jag ville bli som vuxen. Och av alla hjältar så är Batman den som ligger mig varmast om hjärtat. Antihjälten som blev en hjälte.

Trött…

När människor frågar mig hur jag mår så brukar jag svara att jag är trött vilket är sant…jag är konstant trött;

Trött på att vänta på något som aldrig kommer…

Trött på att försöka bli en bättre person…

Trött på att överleva snarare än att leva…

Trött på mina förhoppningar…

Trött på alla besvikelser…

Trött på att vara trött…

Trött på mig själv…

Trött på dig…

Bara trött…

Så trött…

Ingen rubrik…

Varför ska jag som aktivt arbetar med mig själv för att må bättre och att bli en bättre person behöva ursäkta vad jag känner och vad som är viktigt för mig?

Så jävla många gånger jag känt mig tvungen att be om ursäkt över något jag tycker eller känner bara för att ”hålla lugnet”. Men aldrig igen! Jag hatar när människor vill få mig att må dåligt över att jag reagerar över något som sårar mig eller får mig att må dåligt. ”Ansvar gentemot de ansvarsfulla” är en utav många deviser jag lever efter. Allt vi gör får konsekvenser, bra eller dåliga, och jag kan bara ta ansvar för mina egna val och handlingar. Och det gör jag, varje dag. Så varför ska jag då inte kunna kräva detsamma av andra i min närhet?

Att inse sina egna tillkortakommanden är inte lätt men det är nödvändigt för att vi ska kunna resa oss över dem och avancera både intellektuellt och känslomässigt. Ibland målar vi in oss i ett hörn i vårt samröre med andra och då är det bara att inse att felet är vårt eget, be om ursäkt och se till att aldrig göra om samma misstag.

Jag kan vara ett jävla arsle själv också, precis som alla andra MEN jag vet att det är väldigt sällan. Men i de tillfällena då jag är det så försöker jag lyssna på den som känner sig påverkad av mitt pissiga beteende. Jag vill ju verkligen inte såra människor i onödan. Särskilt inte de som står mig närmst.

Som många andra människor som utsatts för misshandel och allehanda övergrepp så är jag stundtals väldigt skör vilket gör att jag har en fallenhet för att låta mig tryckas ner till viss del i hopp om att inte bli ensam och övergiven. Men för varje månad som passerar så blir jag bättre på att stå upp för mig själv och min integritet. Jag kan bara hoppas att jag i mitt arbete lyckas inspirera fler till att våga stå upp för sig själva, även när det känns som att ingen annan gör det.

Ibland vill jag dö.

Ibland vill jag dö. Det bara blir så.

Övergrepp. Fysisk och mental misshandel. Utanförskap och ensamhet. Ojämna maktbalanser. Ovisshet.

I skrivande stund så är jag i mitt allra lägsta. Igen. Jag försöker se ljust på tillvaron då jag rationellt sett har mycket att vara glad över. Jag försöker stärka andra som liksom jag själv är ärrade för livet av sin överlevnad.

Det handlar om att sluta ta skit från allehanda praktarslen omkring oss. Det är dock svårt när man är ärrad, skör och trött. Jag är ofta bara ett fåtal steg från att gå in i väggen.

Jag är trött. Så jävla trött. Trött på mig själv. Trött på att vara trött.

Varför ska jag behöva fortsätta (över)leva på detta sättet? Varför ska jag vara den som accepterar allt skit? När ska jag släppa saknaden och sorgen över det kärleksfulla och trygga livet jag aldrig ens haft?

Varför ska jag vara tacksam gentemot eller förlåta mina föräldrar för att de gav mig ett ”liv”? De knullade, jag blev till åtta månader senare. So fucking what? Att vara förälder är långt mycket mer än att sätta ett barn till världen.

Den söta artiga lilla grabben från Woodbridge dog redan under sina mest formativa år. Han som antastades i fosterhemmet. Han som gavs stryk med mattpiskan. Han som längtade efter att få ha två vuxna som älskade honom villkorslöst. Han som mobbades. Han som var vittne till så mycket våld. Han vars lilla växande hjärta fylldes av sorg, hat och förtvivlan.

Jag sörjer den oskyldiga lilla grabben som drunknade i besvikelse efter besvikele alltmedan vuxenvärlden passivt såg på.

Allt det jag gör som är positivt för andra genom mitt arbete och i mitt privatliv gör jag till minnet av den grabben i ett skjul någonstans i Texas på åttiotalet.

”Hey you, little kid! Don’t you ever take shit from nobody, ya’hear! You’re unique and you’ll always be remembered, especially by your future self!”

Men ibland behöver jag också tas om hand om. Det behöver vi alla.

Just nu är jag bara trött och matt. Dödens kalla hand på min axel- en lockande befriare. Dock så är det inte dags för mig att lämna världen ännu, oavsett hur än gärna jag vill. Jag måste försöka hitta styrkan igen. På något sätt.

Mitt subjektiva universum.

Hammarlöv

Vad är ett subjektivt universum? Ett subjektivt universum är DIN alldeles egna inre värld som styrs av DINA uppfattningar, värderingar, önskemål, drömmar och fantasier. Det är en plats där du tillåts att vara den du innerst inne är. Ens hem eller annan plats där man vistas kan och böra vara en förlängning av det subjektiva universumet.

Som barn så har vi en naturligt medfödd förmåga att kliva in och vara i detta subjektiva universum. Det är genom lek vi bearbetar alla sinnesintryck som under våra formativa år bildar grundstenarna för vår personlighet.

I takt med att vi växer upp så är vi ständigt sårbara för yttre påverkan som kan skada, hindra eller accelerera vår utveckling. Det är därför av yttersta vikt att vi som vuxna ständigt uppmuntrar och visar ett intresse för barn och ungdomar snarare än att kväva eller hämma deras naturliga kreativitet och potential för att tillfredsställa våra egna intressen och egon.

Min egen uppväxt var minst sagt annorlunda än merpartens. Jag hade inga positiva förankringar i verkligheten när jag växte upp vilket givetvis har påverkat oddsen för mitt deltagande i samhället på samma eller liknande villkor som de flesta andra. Bristen på föräldrar, trygghet och normala socioekonomiska förutsättningar har självklart bidragit till att jag fått gå en annorlunda väg i jakten på mina drömmar och mål. Den enda fristaden jag hade och fortfarande har är mitt subjektiva universum där allt är som jag vill att det ska vara och där ingen utomstående har någon som helst makt.

Jag har aldrig brytt mig om vad utomstående tycker om mig eller vilken fasad jag skulle behöva sätta upp eller charader jag varit tvungen att spela för att merparten ska tycka om mig eller ens acceptera mig. Pengar och status betyder väldigt lite för mig som person även om jag vet att det är av hög betydelse för andra.

Mitt hem, eller rättare sagt platsen där jag bor, är en förlängning av mitt subjektiva universum. Jag omger mig med saker som speglar mina intressen, vem jag är och vad jag tycker om. Jag är materialist. Jag föredrar fysiska föremål. Tryckta böcker och tidningar, fysiska skivor, udda föremål, gamla och karaktärsfulla möbler och populärkultur i plast, alltihop är sådant som speglar vem jag är.

Jag kan sakna tiden då jag kunde gå in i mitt subjektiva universum i vaket och fullt medvetet tillstånd. I den verkliga världen så var jag ensam, hopplös och utanför. I mina tankar, mitt subjektiva universum, så hade jag den viktigaste rollen. Där visste jag, oavsett hur jävlig verkligheten utanför var, att jag ÄR någon.

Allt eftersom vi blir äldre så blir det allt mindre liv, lust och lärande (L3) och mer plikter, krav och förväntningar över hur vi ska vara, bete oss, prata, tyck, tänka, tro och konsumera. Men det behöver verkligen inte vara så. Ekorrhjulet vi alla tvingas in i är en ond cirkel, men en cirkel kan brytas. Men det krävs mod och integritet för att bryta sig loss från det som skoningslöst konsumerar oss och förvandlar oss till något vi inte är. För att bygga något nytt så måste man först rasera det gamla. Detta är något som verkligen ALLA kan oavsett vem man är sålänge man har viljan. Det börjar med en tanke och kan bara göras utav en själv.

Att ta steget utanför och våga bygga ett liv mer i enlighet med sitt egna subjektiva universum behöver inte innebära att man ger upp ett ”gott” liv, tvärtom så ger man sig möjligheten att ha ett bättre liv utifrån SINA EGNA preferenser, drömmar, ambitioner, fantasier och mål. Vi lever bara en endaste gång och vore det inte ogint att ”leva” sitt liv baserat på ANDRAS värderingar, preferenser, drömmar, ambitioner, fantasier och mål??

Fråga dig själv; ”Är mina drömmar och mål verkligen helt och hållet mina egna?”, eller är det något du lärt dig av föräldrar och omgivning sen dina formativa år?

 

What friends are for…

dsc_0437

I svåra tider så vet jag numera att jag har en handfull nära vänner. Detta är personerna som gör mitt liv så mycket rikare och mer värt att överleva. De stöttar mig i vått och torrt, de får mig att le och att skratta när jag är nere, de bryr sig om mig när allt ser för jävligt ut och de tror på mig, även när inte jag tror på mig.

Jag har levt ett ganska isolerat privatliv. Allt eftersom åren skenade iväg så kände jag hur ensamheten tog över bitvis, mer och mer och mer… Att vara ensam i ett rum fullt av folk, det är ofta jag i ett nötskal. Så till den grad att jag fortfarande av vanans makt avlägsnar mig från sällskap där jag känner att jag inte passar in eller där jag inte har något att säga.

Som ett resultat av detta så finner jag att jag, ibland, har svårt för att känna mig riktigt hemma någonstans. Och där jag känner mig hemma finns det nästan uteslutet alltid hinder i vägen. Mitt liv är ganska tillbakadraget och jag föredrar oftast att vara hemma och jag umgås nästan uteslutande med mina nära vänner och quinnan jag älskar. Det är dessa personerna som ger mitt liv mening.

Man skulle kunna anta att jag är ganska osocial men jag har inga problem att föra mig bland folk, än mindre att stå i fokus och att spexa loss. Dock så har jag alltid uppskattat och varit i behov att kunna dra mig tillbaka när jag inte orkar vara bland större grupperingar. Detta har jag ofta haft förmånen att kunna göra på exempelvis rockfestivaler där jag antingen varit i egenskap av frilansjournalist eller där jag arbetat med något band.

För att vara ganska tillbakadragen privat och att ofta uttrycka ett förakt för både det ena och andra så intresserar människor mig när jag kan studera dem och deras beteenden på distans. Jag finner med åldern att fler och fler som jag möter har intressanta livshistorier att dela med sig av och som jag kan lära mig från och bli inspirerad av.

Jag skulle vara en hycklare om jag sa att jag inte tycker om människor för det gör jag i allra högsta grad. Mina närmaste är givetvis de bästa personerna jag någonsin kunnat drömma om att få lära känna och det är också främst med dessa personer som jag skulle göra i princip nästan vad som helst för.

Eftersom jag aldrig haft någon riktig familj i livet så har min kärlek och mina vänner blivit min familj. Mina systrar och bröder som jag ämnar att skydda med mitt liv. Det är gentemot dessa exemplariska personer min lojalitet ligger. De gör mitt liv rikt på ett sätt som inte pengar, fina hus, bilar eller lyxartiklar ens kommer i närheten av att kunna.

Jag brukade säga förr att jag existerar för att undvika icke-existens, jag överlever för att undvika att dö och att jag vill dö för att undvika att tvingas överleva snarare än att leva. Numera känner jag dock att jag har ett ansvar gentemot mina nära och kära att ta tag i spillrorna av mitt liv men framförallt så har jag ett ansvar gentemot mig själv att bli bättre för att det är först då jag kan vara ett ännu bättre stöd åt andra och att föregå med gott exempel för målgruppen jag arbetar med och själv tillhör.

Så till mitt livs kärlek och till mina nära vänner (ni vet allihop vem ni är) jag älskar er och ni har min lojalitet för evigt. Ni ger mitt liv mening och jag lär och förundras av er dagligen. Och att ni finns där för mig och ser något i mig som jag oftast inte ser själv betyder så jävla mycket för mig!

 

Vissa dagar är värre än andra (eller ytterligare förakt mot det inbillade normala)

Att (över)leva med depression och ångestproblematik som ibland resulterar i självskada är ingen höjdare. Trots terapi och medicinering så drabbas vi med psykisk ohälsa av samma saker som alla andra människor, nämligen livet. Vi har alla bra och dåliga dagar. För oss med ovanstående problematik så blir de dåliga dagarna ofta en kavalkad av ren förjävlighet. Så är fallet idag för undertecknad.

Det tar så jävla mycket energi att försöka hålla ihop spillrorna av ett trasigt liv. Besvikelser, krossade drömmar, utanförskap och att behöva stå ut med några riktiga jävla rövhål periodvis i livet. Jag får min energi från mina vänner och kärleken. Men energin tar snabbt slut när jag överanalyserar, grubblar eller tvingas att ha folk i min omgivning som bara är värre psykfall än jag själv och de jag associerar mig själv med någonsin varit.

Jag är dock inget jävla helgon själv. Tvärtom så vet jag att jag ibland kan vara ett fullkomligt arsle som har gjort eller sagt saker som inte varit fördelaktiga. Ni vet, tillfällen där man målat in sig i ett hörn. I de lägena så är det bara att erkänna att man gjort något fel, be om ursäkt och att se till att aldrig göra om det. Men man ska bara be om ursäkt när man menar det och inte ämnar göra om samma misstag igen.

Mina principer förbjuder mig att be om ursäkt där det inte finns konkreta eller uppenbara bevis för att mitt handlande, oförtjänt eller i onödan, sårat, skadat eller irriterat någon annan. Med det sagt så är jag först med att erkänna att jag vid flera tillfällen i livet gjort och sagt korkade saker där en ursäkt har varit på sin plats och där jag lärt mig något.

Jag tror en av de saker jag avskyr mest är normalitet. Normer är oftast ingenting för mig. Mina betraktelser och upplevelser har gång på gång visat att total jävla galenskap och några riktiga jävla rövhål ofta gömmer sig bakom en fasad av normalitet. Personligen så litar jag inte på de som anser sig själva vara så jävla ordentliga och ”normala”. För under en sådan fasad så döljer sig ofta ett praktarsle av sällan skådat slag.

Tänk så förbannat jävla mycket energi det tar att upprätthålla en falsk, ofta köpt, fasad av framgång. Det förväntas av oss alla att vi strävar efter samma status quo, att vi ställer oss i ledet och lyder under jantelagen. Och de av oss som vägrar, ja, vi finner oss oftast i utanförskap, kategoriserade, numrerade och stigmatiserade. Sen förväntas vi ändå rätta oss i ledet vid ett tillfälle eller annat. Men rationellt sett så är det ingenting jag i någon större utsträckning bör bry mig om. Jag finner ju ingen glädje eller långvarig nytta i en sådan fasad, även om jag vet att den betyder mycket för många andra.

Jag finner att jag, i stunder av extra depressiv karaktär, tar åt mig av precis allt jävla elände som finns omkring mig. Varenda negativ handling, nederlag, ful kommentar eller verbal spya får mig att hamna i ett dissocierat, cyniskt och bittert limbo när jag känner mig nere. Och när det vill sig riktigt illa så sätter ångesten in och det är ofta då jag för stunden måste erkänna mig slagen. Dock inte besegrad. Ännu.

Det finns ett par saker i mitt liv som är viktigare än andra, för mig så är det kärleken och mina närmaste vänner samt kultur. Dessa sakerna är det jag håller högst i livet och det är också i dessa som jag finner styrkan och motivationen att ta mig upp och att helt enkelt bli en ännu bättre person.  Vad utomstående tycker är egentligen helt irrelevant för mig, även om det kan irritera mig något enormt när folk enligt mitt tycke är allmänt dumma i huvudet. Det viktiga är att försöka påminna sig om de relationer, glädjeämnen och saker som gör livet värt att levas. Det är svårt när man mår jävligt dåligt men jag lovar att det är värt det.