Min tid hos Rädda Barnens Musikprojekt (RBMP009)

Musiken har alltid varit min vän. Jag har under största delen av mitt liv nyttjat den som en stöttepelare genom glädje, sorg, upprymdhet, ilska, frustration, kåthet, förväntan, förundran och ett till synes konstant utanförskap. Även i alla de stunder jag upplevt hur jävla ensam och till synes övergiven jag varit så har musiken alltid funnits där för mig som en röd tråd.

Min kärlek för musik har varit en livslång kärleksaffär, dock inte fri från frustrationer. Mitt egna musicerande kom inte igång förrän mot slutet av mellanstadiet och det dröjde ända fram till högstadiet innan jag fick min första egna elgitarr. Jag var ingen stjärna på musiklektionerna men klarade mig ändå hyfsat bra p.g.a. mitt  intresse. Såhär i efterhand så önskar jag att jag brukat mer allvar under de första åren av min musikaliska resa.

Som grundskoleelev var jag i bästa fall medelmåttig. Jag skolkade eftersom jag ville upptäcka världen på egen hand. Jag vantrivdes något enormt under hela grundskolan. Mobbing och socioekonomiskt utanförskap hjälpte mig inte heller utan rättfärdigade snarare mitt ihärdiga skolkande från alla lektioner som inte lyckades fånga mitt intresse (eller som hade en dominatrix som biologilärare).

När det väl kom dags att välja gymnasielinje så stod jag vid ett (av många) vägskäl. Mina betyg var ok, med bra betyg i ämnena jag tyckte om och icke godkänt i ämnena vari jag sög. Matematiken (min livslånga fiende) blev mitt fall från grundförutsättningarna till en (för de allra flesta) lovande framtid. Jag fick det på pränt att jag var oduglig. Att min fobi (och ihärdiga ointresse) för siffror skulle visa sig vara avgörande huruvida jag skulle få gå vidare eller inte.

Men jag hade bra musiklärare i högstadiet som tillsammans med en studie- och yrkesvägledare hjälpte mig att komma in på Sveriges i särklass bästa skola, nämligen IV-Musik; Rädda Barnens Musikprojekt.

Sommaren gick fort och innan jag visste ordet av så hade jag redan hunnit avverka första terminen i projektet. Jag hade lärt känna klassen och det var utan tvekan den bästa klassen jag gått i. Jag hade varit med och bildat ett band i klassen och hoppade sedan av det bandet för att gå med i ett annat. Jag hade fått spela in mina första gitarriff på vår demo genom en gammal,  bekvämt användarvänlig, fyrakanalig Tascam kasettporta. Det lät skit men jag var så jävla stolt…

Jag hade tre fantastiska lärare under min tid i musikprojektet. Allihop var erfarna och professionella musiker men som om det inte vore nog så var de utmärkta förebilder (och vänner) alla tre. Jag har flera goda minnen av dessa tre herrarna.

Pelle Jernryd var (och är fortfarande) en alldeles otroligt vass gitarrist som jobbat med flertalet stora akter genom åren. Han var jävligt easygoing och den vanligaste synen av honom var när han satt inne på kontoret med benen på skrivbordet, telefonen i örat och riffade på sin Stratocaster alltmedan e-posten (då fortfarande en nymodighet) fortsatte att trilla in i inkorgen.

Tomas Nyberg var på många sätt min favorit. Han var basist (om jag minns rätt…) och hade en förkärlek för fågelskådning, svart kaffe och snus. Tomas var alltid lätt att prata med om allt möjligt. Han var faktiskt den som under en lektion i Svenska uppmanade mig att fortsätta mitt skrivande efter att jag knåpat ihop en kortare novell vari vilken han hade rollen som pirat. På många sätt så är Tomas fortfarande en pirat. Mörkt femdagarsstubb och ring i örat…ja, han är sannerligen en pirat. Han var en utmärkt lärare. Dock så brukade vi i klassen distrahera honom under matematiken genom att säga att vi sett en konstig fågel uppe på Kockumskranen som vide den tiden fortfarande stod där ståtligt och vittnade om Malmös forna glansdagar i båtbyggarhistorien.

Det finns väl ingen vettig person inom skolväsendet som inte känner till Mikael Svennerbrandt? (Upphovsmannen till L3-Metoden och en person som hjälpt så jävla många ungdomar genom åren att han förtjänar Nobelpris). Jag hade glädjen att ha Micke som lärare/mentor under min tid på RBMP och kan med glädje fortfarande räkna honom som en god vän och förebild. Micke var (och är) en jävligt tuff snubbe som inte drar sig för att skälla ut någon där en utskällning är på sin plats. Herrejävlar, han skällde ut mig vid något tillfälle men det var alltid en kärleksfull utskällning eller metaforisk spark i röven precis i de tillfällen då det behövdes.

Jag hade, likt många andra RBMP-elever genom åren, en väldigt trasslig hemmasituation. När jag började på musikprojektet så bodde jag fortfarande ute på landet vilket, föga förvånande, var pisstråkigt för en tonåring som inte ville annat än att repa med bandet, gå på konserter och att träffa fagra damer. Min mor var en sådan överbeskyddande (trots att hon var både destruktiv, elak och en pissig förälder) förälder som hellre ville ha en isolerad morsgris till son som skulle stanna hemma och ta hand om henne. Efter en rejäl utskällning från Micke så gick hon med på att flytta till Malmö.

Klassen var fantastisk på många sätt och jag undrar ofta vad det blivit av alla genom åren. Vi var en brokig skara tonåringar från vitt skilda bakgrunder men oavsett hur olika vi var när det gäller musikalitet, stil, trosuppfattning och mål så var vi en väl sammansvetsad klass. Pelle, Tomas och Micke var de perfekta förebilderna för mig på helt olika sätt. Jag förstod inte på den tiden hur enormt mycket pedagogik kombinerat med erfarenhet och utbildningar som låg bakom deras framgångar i att hjälpa alla oss och hundratals andra elever genom musikprojektets historia.

Precis som många andra så ville jag aldrig sluta på RBMP. Ett år senare hoppade jag istället av gymnasiet (en annan IV-kurs) för att jag vantrivdes enormt på skolan tack vare mobbing, utanförskap och brist på bra vuxna förebilder. Jag kan på många sätt fortfarande vara aningen bitter över att inte fått fortsätta på musikprojektet men jag är så innerligt stolt och privilegierad som har fått vara en av de hundratals eleverna som fått en positiv vändpunkt i livet under de svåra tonåren i och med musikprojektet.

Jag brukar alltid prata om hur skolväsendet behöver reformeras för att bättre rusta framtidens medborgare inför vad som krävs, inte bara i samhället och arbetslivet utan också i mellanmänskliga relationer. Det som slår mig mest utifrån mitt nuvarande arbete är att merparten av de uppblåsta och överbetalda beslutsfattarna när det gäller skolan fortfarande verkar ha missat att det redan finns en evidensbaserad metod att använda sig av i planeringen och upplägget av framtidens skola, den heter L3-Metoden och vill man se resultaten av dess framgång så finns det mer än tjugo års artiklar, reportage och dokumentärer som tydligt visar hur väl det fungerat (och fungerar). Och som inte det vore nog så finns det hundratals f.d. elever likt mig själv som kan intyga ytterligare hur viktigt musikprojektet och dess projektledare/lärare varit för oss.

Micke, Tomas och Pelle… vad mer kan jag säga? Ni gjorde alla tre ett fantastiskt arbete och ni kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Ni gjorde skillnad i mitt liv.

Mycket av mitt arbete de senaste åren med inflytandefrågor och inte minst med Unga Vuxna Trelleborg är ett direkt resultat av de många viktiga sakerna NI lärde mig under det året. Tack!!

/Duke W. Shane

Projektledare, skräpkultursskribent och medelmåttig gitarrist.

 

Artiklar, reportage, skräpkulturellt dravel i urval 2010-2016

Tanken är att en dag samla allt publicerat och opublicerat dravel i en enda volym från tiden på Hårdrocksmagasinet 2001 genom Aktuell Rapport, Anti-krist och Close-Up Magazine till de senaste åren med Scanbike Magazine.

Jag vill varna känsliga läsare (om några) för svordomar och annat textmaterial som kan väcka anstöt eller helt enkelt anses obscent enligt moralpredikanterna. Rock n roll ska inte vara rumsren och de som tycker att den borde vara det har inte förstått grejen, tar sig själva på alldeles för stort allvar och kan helt enkelt dra åt helvete.

Klicka på länken nedan för en digital (pdf) förhandstitt i extremt dålig kvalitet men möjligtvis med ännu sämre kvalitet på innehållet.

Gamla artiklar, reportage etc. i urval från tiden på Scanbike Magazine!

The Voodoo Baron – Screamin’ Jay Hawkins

picture-41

Innan legendariska skräckrockare som Alice Cooper och KISS tog sina första steg mot ikonstatus som rockens bad guys, långt innan Norska tonåringar var i full gång med kyrkbränning och pysslade ihop halsband av varandras skallben samt decennier innan Papa Emeritus och hans Namnlösa Gastar satte indie-popen åt sidan och skrev kontrakt med Hin Håle så hade rocken redan under sina tidiga år en alldeles egen skräckrockare, nämligen en herre som gick under namnet Screamin’ Jay Hawkins.

Jalacy Jay Hawkins föddes över gränsen till Cleveland, Ohio den 18 juli 1929 där hans mor övergav honom då han var resultatet av en utomäktenskaplig fling. Han lämnades på ett barnhem där han tillbringade ett och ett halvt år innan han slutligen adopterades av Blackfoot-indianer som uppfostrade honom i huset på 2268, East 49th Street som en av sina egna. Han visade redan tidigt prov på musikalisk talang och studerade piano flitigt som sexåring. Gitarren och saxofonen bemästrade han under tonåren. Ursprungligen så ville han bli operasångare med legender som Caruso och Paul Robeson som förebilder men när detta visade sig vara svårt, särskilt som afroamerikan, ledde det honom till att börja sjunga mer konventionell blues istället.

Som sextonåring gjorde vad de flesta andra ynglingarna vid tiden gjorde, han tog värvning i armén för att delta i striderna under andra världskriget. Han tillfångatogs av Japanerna och spenderade ett tag i ett Japanskt fångläger där han utsattes för diverse former av tortyr. Enligt honom själv så tröttnade fånghavarna till slut och lät honom vara eftersom de ändå inte lyckades få honom att avslöja något av betydelse. Hans resonemang gentemot sina fångvaktare lär ha varit att det var bortkastad tid att låta tortera honom då han inte visste någonting, helt enkelt av den enkla anledningen att han var svart. Hemma efter kriget så etablerade sig den unge Hawkins som amatörboxare vilket ledde honom till att bli delstatsmästare i Alaska 1949. I en av sina senare (och enligt mitt tycke bästa) låtar ”Brujo” så skryter han om hur han knockat Michael Tyson som aldrig riktigt blev sig lik.

Hans första jobb i musikbranschen sägs ha varit som både livvakt och backup-vokalist åt gitarristen Tony Grimes 1951 innan han slutligen lyckades gå med i Fats Dominos berömda band. Enligt egen utsago så fick han sparken eftersom han insisterade på att få använda leopardmönstrad kostym, turban och en sjuhelvetes massa bling när de uppträdde vilket jag antar inte lär ha varit särskilt populärt hos Fats som med ett törnat ego gav honom kicken. Namnet Screamin’ Jay Hawkins lär han enligt egen utsago ha tagit sig an efter ett krogbesök nånstans nere i West Virginia där en berusad fet kvinna gav honom blickar och skrek ”Scream, Baby, Scream”. Namnet passade utmärkt för han var faktiskt en jävel på att skrika.

Efter att ha blivit dumpad av sin dåvarande flickvän i Philadelphia så ska hans kanske mest kända låt ”I Put A Spell on You” ha kommit till världen under en lång period av ihärdigt krökande. Detta skulle komma att bli hans signaturmelodi som alla skulle komma att känna igen honom för. Genom decennierna så har otaliga artister världen över gjort covers av låten. Mest kända är Nina Simone, The Who och Marilyn Manson för att näma ett fåtal. Den ursprungliga versionen redigerades ganska kraftigt för att ta bort element som skulle kunna uppfattas som stötande för radiostationer med känsliga lyssnare (och Djs). Vi får ju ha i åtanke att detta var 1956 och att Rock n Roll fortfarande inte riktigt hade fått fotfäste. Dessutom så var fortfarande rasmotsättningarna fortfarande starka i USA.

Hans scenshow var helt fantastisk och byggde helt på hans personlighet. Han bars ut på scenen i en likkista som ibland dessutom kunde vara brinnande, för effektens skull. Med sig på scenen hade han sin trogna vapendragare ”Henry” som var en dödskalle fastmonterad på en käpp som Screamin’ Jay dekorerade med allt möjligt från smycken och cigaretter till joints och beundrarinnors trosor. Han uppträdde ofta i en lång svart satin-cape och scenen fylldes med rök från en rökmaskin byggd av en elektriker på Apollo Theatre. Men med alla gimmicks och rekvisita åt sidan så var det sångaren blick och intensiva närvaro som gjorde honom så unik som artist. Titta på gamla videoklipp på YouTube så vet du vad jag snackar om. Få artister har den sortens närvaro och teknik att trollbinda sin publik på.

Under 60-talet så samarbetade Hawkins med en annan kontroversiell sångare, Shoutin’ Pat Newborn. Tillsammans så spelade de in ett gäng väldigt introverta och ibland provokativa låtar. Samarbetet skulle dock gå i graven efter ett knivslagsmål där en svartsjuk Newborn skadat Hawkins över en tjej som nobbat honom till fördel för Screamin’ Jay. Det här med fysiskt våld var tydligen ingenting ovanligt i Hawkins liv. I dokumentären ”I Put A Spell on Me” som spelades in precis innan hans död så berättar sångaren om när han var tillsammans med en bisexuell kvinna som, turligt nog för honom, frekvent anordnade trekanter med en extra tjej. Hursomhelst, en gång så ville hans tjej behålla den andra tjejen för sig själv och när Screamin’ Jay försökte sätta på henne så blev flickvännen vansinnig och överföll honom med en kniv och skar honom tvärs över magen varpå han jagade henne naken ut på stan och skrek glåpord efter henne.

Screamin’ Jay medverkade i en rad filmer också, oftast som sig själv. Han medverkade i tv-program  men det egentliga genombrottet på vita duken kom, om jag inte minns helt jävla fel, i kultfilmmakaren Jim Jarmuschs rulle Mystery Train efter att först ha haft en kortare biroll som sångare på en bluesklubb i Zalman Kings ”Two Moon Junction”. Hans musik har däremot varit långt mycket mer framgångsrik på vita duken än sångaren själv. Hiten ”I Put A Spell on You” har bland annat varit med i högkvalitativa filmer som ”Natural Born Killers”, ”Elvira – Mistress of The Dark”, ”Lost Highway” och nu senast introduktionsfilmen för BDSM ”Fifty Shades of Grey”.

Det råder inga tvivel om att Screamin’ Jay Hawkins influerat en lång rad av mer eller mindre framgångsrika skräckrockare. England hade sin alldeles egna budgetvariant av Hawkins, nämligen den den klart underskattade Screaming Lord Sutch (Senare bara Lord Sutch) som förutom att imitera Hawkins scenshow och gimmicks i mångt och mycket faktiskt lyckats göra ett par bra låtar innan han hängde sig 1999. En annan britt som inspirerades kraftigt av Hawkins är Arthur Brown som förutom sina spacade scenkläder är mest känd för hiten ”Fire” från 1968. Alice Cooper och Nick Cave tillhör också skaran rockare som listar Hawkins bland sina främsta förebilder.

Hawkins turnerade flitigt under sina glansdagar och delade plakett med dåtidens giganter som Little Richard, Bo Diddley, Elvis, Bill Haley och Sammy Davies Jr. Han fortsatte att spela in album under 70-talet men trots andra hits som ”Frenzy”, ”Little Demon” och ”Alligator Wine” så lyckades han aldrig med att nå samma framgång som han gjort med ”I Put A Spell on You”. Under 80-talet så var Screamin’ Jay Hawkins mer eller mindre bortglömd av massan och han tjänade pengar genom att göra klubbspelningar där han tolkade andra artisters låtar. Det var just under en sån spelning som han startade ett samarbete med rockbandet The Fuzztones som han släppte ett livealbum med 1985.

Han släppte albumet ”Black Music For White People” 1991. jeansmärket Levi’s använde ett av spåren, en cover på Tom Waits ”Heart Attack And Vine”, i en av sina reklamfilmer i Europa vilket resulterade i att Waits stämde dem. Hawkins lär ha gillat eccentriske Tom Waits ganska skarpt. Han medverkade även på Dread Zeppelins album ”It’s Not Unusual” 1992.

Screamin’ Jay Hawkins dog i Paris den 12 februari 2000 efter en infektion han dragit på sig efter en operation. Han blev 70 år gammal. Under sin livstid så var han, likt de flesta amerikaner, gift flera gånger, nämligen sex och han lär enligt egen utsago ha haft 54 oäktingar förutom tre tre barnen han hade med sin första fru. Detta resulterade i att hans assistent och biografiförfattare Maral Nigolian satte upp hemsidan Jayskids.com för att spåra upp dem och samla dem. Man lyckades bekräfta 33 döttrar och söner men bara cirka ett dussin av dem gick med på att träffas för att lära känna varandra. Hans första tre barn har uttryckt att de aldrig hade kunnat ana att han skulle ha så många barn och att han alltid var en bra far gentemot dem när han var hemma. Iallafall ända fram tills den dagen då han skulle ut för att köpa mjölk och aldrig kom hem igen…

Screamin’ Jay Hawkins var en helt fantastisk artist som tyvärr, enligt min mening, aldrig fått det erkännande och den respekt han förtjänar. Jay Hawkins var en man som sett helvetet inifrån och ut och vars egendomliga liv och stora personlighet varvat med talangen som både sångare och entertainer skulle komma att plantera fröet för vad man idag skulle kalla skräckrock. Screamin´Jay Hawkins var en perfekt kombination av Little Richard och Bela Lugosi. Själv så upptäckte jag inte hans musik förrän efter hans död i början av 2000-talet men baserat på min livslånga förkärlek till teatralisk skräckrock så vore det väl bara en tidsfråga innan jag, förr eller senare, skulle ha trillat över Screamin’ Jay Hawkins bidrag till Rock n Roll.

Text: Duke W. Shane