Om vikten av arbetet, hur det påverkat mitt liv och ger det ytterligare mening.

Jag har aldrig definierat mig själv genom mina arbeten. Iallafall inte medvetet. Det har liksom aldrig känts viktigt. Ett arbete är bara en del av ens liv, något man gör och i synnerhet för att tjäna sitt uppehälle.

Men jag antar att man vet inombords när man hittat rätt arbete, precis som när man hittar rätt kärlekspartner (för tillfället) och jag kan säga att jag under det senaste året i synnerhet hittat min plats på arbetsmarknaden. En plats i samhället. En funktion. Ett syfte.

Under de senaste tre åren så känns det som att jag, sakta men säkert, börjat att leva snarare än att bara överleva. Det är så många saker som jag upplevt för första gången och en del saker som jag bestämt mig för att ha upplevt för sista gången.

2017 var ett av de allra bästa åren i mitt liv. Men det precis som alla andra så gick jag igenom några rejäla känslomässiga avföringsfestivaler. Mitt liv hade börjat gå i helt rätt riktning. Jag hade hittat kärleken. Jag betalade av mina skulder i rask takt och hade ändå pengar över för både nytta och nöje (eftersom jag lever enkelt). Men allt ändrades radikalt när min anställning tog slut.

Jag tog det hårt, trots att jag varit i likadana situationer under nästan hela mitt arbetsliv. Rationellt sett så visste jag exakt hur allting låg till och varför situationen var som den var. Men jag var inte beredd på vilket djupt fall det skulle bli denna gången.

Plötsligt stod min gamle vän svärtan (depressionen) och knackade påminnande på min axel. Vägrade att lämna mig ifred. I mitt inre så var jag värdelös. Att jag blev anställningslös igen betraktade jag som ett misslyckande och ångesten som alltid finns där växte sig starkare.

En mer patetisk och självömkande person hade man fått leta efter i höstas. Jag klarade mig hyfsat under den första månaden tack vare innestående semesterlön. Jag gjorde allt för att hålla skenet uppe så gott det bara gick. Jag var ju inte ensam längre. Min dåvarande flickvän var det mest underbara som hänt mig. Men alltefter pengarna började sina på kontot så blev det svårare för mig att hänga med och att vara delaktig i vardagslivet. Min flickvän tröttnade förstås snabbt på min enfald och dåliga självbild. Och jag kände det på mig vilket gav mig ännu mer ångest. Jag ville inte dra ner henne mer utan gjorde slut för att jag trodde att jag visste att hon skulle gjort slut med mig ändå.

Vi lär oss ofta att vi ska bita ihop. Att inte låta livets sedvanliga motgångar och prövningar dra ner oss. Men vi lär oss oftast inte hur man egentligen bör försöka hantera känslorna som allt detta medför. För min del så är kombinationen av ptsd, depression och GAD inte direkt gynnsam eller trevlig men den har förutom att sätta käppar i hjulet för mig vid mer än ett tillfälle även härdat mig på ett sätt. Jag är min egen värsta fiende och om inte jag kan ta kål på mig själv så kan inte någon annan göra det heller.

I skrivande stund så är livet på väg tillbaks i helt rätt spår. Jag är helt ikapp med mitt CSN-lån. Vid månadsskiftet så kommer jag att vara anställd i två år framåt i projektet jag brinner för. Om två månader så är jag HELT skuldfri. Och även om jag inleder detta nya året pengalös och utan någon fast partner så är jag ändå näst intill lycklig. Jag har (snart igen) världens finaste jobb med de bästa kollegorna, universums finaste vänner och nästan allt jag behöver för att leva ett gott liv. Och med en stadig inkomst utan iblandning av fogden så får jag något jag aldrig haft förr, FRIHET.

Pengar är en sak. Pengar köper inte lycka. Men det är dessvärre nödvändigt för att inte hamna i utanförskap (allt kostar…). Arbete är inte allt. Men när man hittat rätt så har man en plats, en funktion och ett syfte. Att bli av med ett arbete man tycker om är jävligt svårt…minst sagt.

Men varken pengar eller arbete ska få lov att vara det enda som definierar vem vi är och huruvida vi är ”lyckade” eller inte. Den sortens mentalitet hör till ålderdomen.

Vi är vad vi gör att vi är och vi är alla resultatet av miljoner byggstenar som gör att vi är vad vi är.

Vissa av oss är som vi är för att vi inte blev som vi skulle men för oss så är det extra viktigt att vara det bästa vi kan vara utifrån förutsättningarna vi har. För min del så är nyckelordet EMPATI. Vi får aldrig sluta att arbeta på just den egenskapen. Jag är nog hyfsat empatisk men man kan alltid bli bättre och det vill jag bli.

Jag vill ha ett bra liv och göra en jävla massa coola saker men jag vill aldrig någonsin göra mig viktigare på någon annans bekostnad. Jag vill inte påverka andra att bli som jag, tycka som jag tycker eller att leva som jag vill leva. Jag vet hur det är att vara i botten av en tillsynes bottenlös brunn men jag vill inte att andra ska trilla ner i sina respektive brunnar i onödan. För de som ändå trillar ner i sin brunn så är det bra om vi som tagit oss upp räcker ut en hand åt dem. Eller ett åtminstone ett öra. Det är vad jag arbetar för. Både professionellt och som medmänniska.

The Party Pooper (and perhaps why I poop the parties…)

Jag är en väldigt tillbakadragen person i mitt privatliv. Även om jag är väldigt öppen och social med de allra flesta jag möter så värdesätter jag min lilla privata sfär högt. De som träffat mig vet att jag pratar väldigt lätt och mycket. Vad få inte vet är att det även tar så mycket av min energi att jag behöver vara själv och att ha egentid i syfte att ladda batterierna.

Det är viktigt för mig att kunna känna att jag kan dra mig undan till mitt eget och vara i min egna lilla värld när jag så önskar. När det gäller sociala tillställningar så föredrar jag när jag kan komma och gå som jag vill. Detta är såklart på både gott och ont då det i vissa fall säkert kan missuppfattas som att jag saknar respekt för andra och att jag skiter i vilket. Detta är såklart inte fallet.

Eftersom jag spenderat merparten av högtiderna utan att behöva bry mig om familjesammankomster eller traditioner så har jag blivit ännu mer fäst vi känslan att kunna komma och gå som jag vill. I synnerhet sedan jag blev ungkarl efter tretton års samboliv.

Så varför är det så jobbigt för mig? Jag är, helt enkelt, ingen traditionsbunden person och seder, formalia eller normer är inget för mig. En av de värsta sakerna jag vet är fester eller middagsbjudningar där man i förväg tilldelats en bordsplats. Jag är enormt känslostyrd och vill ha friheten att antingen stå i centrum eller hålla mig i bakgrunden på eget bevåg utifrån dagsformen.

De enda gångerna jag bortser från dessa principer är när jag är hembjuden till vänner, vid privata tillställningar samt när mitt arbete kräver det. Då är det väldigt viktigt för mig att vara i tid, att hjälpa till och att respektera hur värdfolket vill ha det.

Hur fan har jag kunnat arbeta på enorma musikfestivaler och konserter med rockband och tusentals besökare? I de allra flesta tillfällena då jag arbetat på det sättet så har jag haft tillgång till olika former av pass vilket gett mig en annan sorts, för mig mer passande, rörlighet och möjligheten att komma och gå vart jag vill såväl som när jag vill.

Så vad beror detta på? Att jag är en dryg jävel? Kanske, nej, jag tror till viss del att det beror på bristen på erfarenheten att veta hur det känns att ha en familj och att tvingas samlas som familj vid högtidliga tillfällen. MEN för att vara helt ärlig så är jag ganska lättad över min ensamhet just i sådana lägen, särskilt när jag hör så många berätta om stressen och frustrationen inför och under sådana tillfällen.

En annan sak som blivit ännu mer uppenbart för mig med åldern är hur mycket energi det tar från mig att vara social. Oavsett om det är i formella eller jobbrelaterade sammanhang eller i privata möten med mina nära vänner så dräneras jag på energi när jag socialiserar med andra. Jag har dessutom ett socialt arbete vilket gör att jag pratar med många människor och för att orka vara en fortsatt god medmänniska, kollega och vän så är det viktigt för mig att prioritera den energin jag har på olika sätt i olika sammanhang.

Så till er som lagt märke till detta beteendet hos mig så vill jag lyfta fram att det sannerligen inte är av elakhet eller en sorts brist på respekt som jag är som jag är. Det är bara så att detta är en del av mina funktionsvariationer och mitt sätt att vara som person. Jag bryr mig inte om regler och förordningar men jag vill heller aldrig såra någon.