Psykisk Ohälsa…Diagnoser…Nu tänker jag vara väldigt öppen. Igen.

Min öppenhet har varit en av de mest framgångsrika strategierna jag haft i sökandet efter ett nytt liv med ett bättre mående. Den har varit uppskattad i många sammanhang under de senaste tre åren vilket även gett mig styrkan att ta tag i mitt liv. Och mina egna reflektioner av mina erfarenheter, betraktelser och upplevelser, goda som dåliga, har faktiskt gagnat mig i mitt arbete med personer som har en krokig väg bakom sig och som av olika anledningar mår eller mått jävligt dåligt.
 
Mitt syfte med att vara så öppen har aldrig handlat om att andra ska tycka synd om mig. Däremot så skäms jag inte för att erkänna att det värmer mitt hjärta när jag får bekräftat för mig att jag inte är ensam. Jag har själv ett ansvar för hur jag formar mitt liv och för de val jag gör.
 
Det finns enligt min mening ingen skam i att man sträcker ut en hand för att be om hjälp när man mår dåligt. Man är inte en dålig människa bara för att man är skadad på olika sätt. SÅVIDA man inte medvetet skadar oskyldiga människor.
 
För de av oss som lever med olika former av psykisk ohälsa så är givetvis livet mer av en utmaningen än om man inte vore drabbad. Det kräver enormt mycket av en själv MEN det sätter tyvärr också en jävla press på anhöriga om man har några. Herrejävlar, jag vet att jag inte är lätt av vara nära när jag mår dåligt.
 
Många gånger så isolerar man sig för att man inte vill vara till besvär för omgivningen. Man vill inte bli reducerad till att enbart upplevas som ett bekymmer av sina närstående. Och man vill absolut aldrig riskera att se eller höra från dem att de tröttnat på en.
 
Vi har olika sätt att hantera motgångar i livet. Och oavsett om man har diagnostiserad psykisk ohälsa eller inte så kommer livet alltid att bjuda på motgångar. Skillnaden ligger alltså i vår förmåga att hantera dessa motgångar.
 
Om en person har brutit benet så tycker vi inte att hen är dum i huvudet för att hen inte klarar att springa ett maraton. Men när det gäller exempelvis olika grader av depression så är vi plötsligt inte lika förstående. Hur många av oss har inte hört att vi ska ”rycka upp oss”? Och hur många gånger har vi själva inte tyckt att någon annan ska ”rycka upp sig”?
 
Jag har följande diagnoser själv; Måttlig depression med suicidtankar, GAD (General Anxiety Disorder), PTSD (Post Traumatic Stress Disorder) och ett självskadebeteende som jag lyckats få bukt med. För detta så behandlas jag med antidepressiva samt ångestdämpande (Benzo) och insomningsmedicin vid behov. Jag går en form av terapi som heter IPT (Interpersonell Psykoterapi) som visat sig fungera väldigt bra.
 
Men trots detta så är jag inte ”frisk”. Jag arbetar hårt med mig själv och har gjort enorma framsteg under det senaste året jämfört med hur jag var innan IPT. Jag kommer troligtvis alltid att vara lite skadad av allt elände jag varit med om MEN jag blir ständigt bättre på att blicka framåt. Även när saker ser dystra ut.
 
Mina utmaningar ligger framförallt i att inte gräva ner mig och tappa framtidstron vid motgångar. Eftersom IPT till stor del fokuserar på relationer så har jag lärt mig en hel del om varför jag reagerar som jag gör i interaktion med andra och hur jag är i nära relationer. Jag kan vara en väldigt krävande person i en kärleksrelation då jag har starka behov. Dock så ger jag allt av mig själv till den jag är med.
 
Arbetslivet har aldrig varit ett problem för mig. Jag har en hög arbetsmoral under förutsättningen att jag får vara mig själv och göra jobbet till mitt eget. Jag har arbetat inom de allra flesta branscherna sedan jag var 13 år gammal men jag tenderar att främst söka mig till arbeten där jag får nytta av kunskap och kompetenser som jag redan har.
 
Människor har fortfarande fördomar mot oss som skadats av vårt förflutna. Några av dessa fördomarna är att vi saknar ambitioner, mål, drömmar och en vilja att leva ett bra liv. Utifrån mina egna upplevelser och upplevelserna från andra så kunde inget vara mer fel. Jag ser ofta personer som trots att vara skadade ÄR överlevare. Att man ÄR stark som överlevt trots svåra motgångar.
 
Så vad innebär diagnoserna? För min egen del så väljer jag att dra en tydlig skillnad mellan mina diagnoser och vem jag är som person. Jag är INTE mina diagnoser. Även om de, såklart, påverkar mina förutsättningar till livet.
 
Man ska akta sig noga för att nyttja eventuella diagnoser för att ursäkta när man beter sig illa. Självklart så kan någon form av psykisk ohälsa mycket väl ligga till grund för varför man gör vissa saker MEN det är sådant man MÅSTE jobba med.
 
Hade jag varit ett rövhål stundtals utan mina diagnoser? Självklart hade jag det, jag är ju trots alt människa och vi är ju bevisligen allt annat än perfekta.
 
Så för att sammanfatta på något sätt; Jag anser inte att man ska skämmas för den man är när man ”inte blev som man skulle”. ALLA, oavsett kön, har LIKA stor rätt att må dåligt. Vill man vara öppen med det som jag så kanske det bidrar till att minska fördomarna och stigmatiseringen av personer med psykisk ohälsa. Och vill man inte vara öppen så är det lika rätt. Var och en måste avgöra för sig själv vad som känns rätt.
 
Jag kommer troligtvis aldrig att skriva om exakt allt som format mig till den jag är men mina diagnoser är inte personliga och bundna enbart till mig så därför tycker jag att det finns en allmännytta i att berätta om dem och hur jag upplever, överlever och arbetar med dem för att kunna ta mitt liv i den riktning JAG vill gå.
 
 
 

Lämna en kommentar