The Party Pooper (and perhaps why I poop the parties…)

Jag är en väldigt tillbakadragen person i mitt privatliv. Även om jag är väldigt öppen och social med de allra flesta jag möter så värdesätter jag min lilla privata sfär högt. De som träffat mig vet att jag pratar väldigt lätt och mycket. Vad få inte vet är att det även tar så mycket av min energi att jag behöver vara själv och att ha egentid i syfte att ladda batterierna.

Det är viktigt för mig att kunna känna att jag kan dra mig undan till mitt eget och vara i min egna lilla värld när jag så önskar. När det gäller sociala tillställningar så föredrar jag när jag kan komma och gå som jag vill. Detta är såklart på både gott och ont då det i vissa fall säkert kan missuppfattas som att jag saknar respekt för andra och att jag skiter i vilket. Detta är såklart inte fallet.

Eftersom jag spenderat merparten av högtiderna utan att behöva bry mig om familjesammankomster eller traditioner så har jag blivit ännu mer fäst vi känslan att kunna komma och gå som jag vill. I synnerhet sedan jag blev ungkarl efter tretton års samboliv.

Så varför är det så jobbigt för mig? Jag är, helt enkelt, ingen traditionsbunden person och seder, formalia eller normer är inget för mig. En av de värsta sakerna jag vet är fester eller middagsbjudningar där man i förväg tilldelats en bordsplats. Jag är enormt känslostyrd och vill ha friheten att antingen stå i centrum eller hålla mig i bakgrunden på eget bevåg utifrån dagsformen.

De enda gångerna jag bortser från dessa principer är när jag är hembjuden till vänner, vid privata tillställningar samt när mitt arbete kräver det. Då är det väldigt viktigt för mig att vara i tid, att hjälpa till och att respektera hur värdfolket vill ha det.

Hur fan har jag kunnat arbeta på enorma musikfestivaler och konserter med rockband och tusentals besökare? I de allra flesta tillfällena då jag arbetat på det sättet så har jag haft tillgång till olika former av pass vilket gett mig en annan sorts, för mig mer passande, rörlighet och möjligheten att komma och gå vart jag vill såväl som när jag vill.

Så vad beror detta på? Att jag är en dryg jävel? Kanske, nej, jag tror till viss del att det beror på bristen på erfarenheten att veta hur det känns att ha en familj och att tvingas samlas som familj vid högtidliga tillfällen. MEN för att vara helt ärlig så är jag ganska lättad över min ensamhet just i sådana lägen, särskilt när jag hör så många berätta om stressen och frustrationen inför och under sådana tillfällen.

En annan sak som blivit ännu mer uppenbart för mig med åldern är hur mycket energi det tar från mig att vara social. Oavsett om det är i formella eller jobbrelaterade sammanhang eller i privata möten med mina nära vänner så dräneras jag på energi när jag socialiserar med andra. Jag har dessutom ett socialt arbete vilket gör att jag pratar med många människor och för att orka vara en fortsatt god medmänniska, kollega och vän så är det viktigt för mig att prioritera den energin jag har på olika sätt i olika sammanhang.

Så till er som lagt märke till detta beteendet hos mig så vill jag lyfta fram att det sannerligen inte är av elakhet eller en sorts brist på respekt som jag är som jag är. Det är bara så att detta är en del av mina funktionsvariationer och mitt sätt att vara som person. Jag bryr mig inte om regler och förordningar men jag vill heller aldrig såra någon.

 

Oklädsamma Dödssynder Vol 2: Midjeväskan (även kallad Fannypack)

Det var ganska länge sedan jag började den här följetongen här på webben och eftersom Vol 1 fått så positiv respons så tyckte jag att det vore dags att ta sig an nästa styggelse -nämligen midjeväskan.

Vi lever i en tid där flera av de största modehusen har så enormt dålig fantasi och kreativitet att man istället blickar tillbaka för att sälja något gammalt som något nytt och trendigt. Det verkar kvitta huruvida dessa plagg eller accessoarer gått i graven för att de ÄR brutalt fula eller inte. I min research inför detta inlägget så fann jag oroväckande bilder på hyllade celebriteter (och modeikoner) som Khloe Kardashian och Jared Leto vilka stolt bar dessa styggelser. Hulk Hogan kan jag förstå, han är en gammal vithårig morotsfärgad gubbe som föga förvånande även är Trump-anhängare. Hans sort lever kvar i 80-talet och i det tidiga 90-talet då midjeväskan hade sin guldålder.

Så varför är en sådan praktiskt accessoar föremål för mitt förakt? Jag skulle tro att det beror på vad jag associerar med midjeväskor, så låt oss se; Pensionärer med kortbyxor uppdragna under armhålorna, Öst-Tyska lastbils-chaffisar med hockeyfrillor (ett annat framtida inlägg), Loppis-kärringar som säljer dansbandsskivor och gym-psykopater med en förkärlek för neonfärgade plagg.

Jag förstår idén med att ha en liten väska för att förvara plånbok, telefon, kondomer och medikamenter i när man finner att byxfickorna inte räcker till, särskilt när man tränar eller är tävlingscyklist MEN för alla oss andra så finns det betydligt bättre och mer stilfulla alternativ t.ex. ryggsäckar som kommer i allehanda former och färger, armband för smartphones, kort och kontanter samt hundratals andra sorters väskor.

Nej, midjeväskans popularitet dog ut av en anledning och jag förbannar å det grövsta de modehus och celebriteter som försöker göra denna osmakliga, osofistikerade och oklädsamma accessoar trendig igen.

Och som ytterligare en anledning till varför midjeväskan är så vämjelig;

    Nuff’ said…

Psykisk Ohälsa…Diagnoser…Nu tänker jag vara väldigt öppen. Igen.

Min öppenhet har varit en av de mest framgångsrika strategierna jag haft i sökandet efter ett nytt liv med ett bättre mående. Den har varit uppskattad i många sammanhang under de senaste tre åren vilket även gett mig styrkan att ta tag i mitt liv. Och mina egna reflektioner av mina erfarenheter, betraktelser och upplevelser, goda som dåliga, har faktiskt gagnat mig i mitt arbete med personer som har en krokig väg bakom sig och som av olika anledningar mår eller mått jävligt dåligt.
 
Mitt syfte med att vara så öppen har aldrig handlat om att andra ska tycka synd om mig. Däremot så skäms jag inte för att erkänna att det värmer mitt hjärta när jag får bekräftat för mig att jag inte är ensam. Jag har själv ett ansvar för hur jag formar mitt liv och för de val jag gör.
 
Det finns enligt min mening ingen skam i att man sträcker ut en hand för att be om hjälp när man mår dåligt. Man är inte en dålig människa bara för att man är skadad på olika sätt. SÅVIDA man inte medvetet skadar oskyldiga människor.
 
För de av oss som lever med olika former av psykisk ohälsa så är givetvis livet mer av en utmaningen än om man inte vore drabbad. Det kräver enormt mycket av en själv MEN det sätter tyvärr också en jävla press på anhöriga om man har några. Herrejävlar, jag vet att jag inte är lätt av vara nära när jag mår dåligt.
 
Många gånger så isolerar man sig för att man inte vill vara till besvär för omgivningen. Man vill inte bli reducerad till att enbart upplevas som ett bekymmer av sina närstående. Och man vill absolut aldrig riskera att se eller höra från dem att de tröttnat på en.
 
Vi har olika sätt att hantera motgångar i livet. Och oavsett om man har diagnostiserad psykisk ohälsa eller inte så kommer livet alltid att bjuda på motgångar. Skillnaden ligger alltså i vår förmåga att hantera dessa motgångar.
 
Om en person har brutit benet så tycker vi inte att hen är dum i huvudet för att hen inte klarar att springa ett maraton. Men när det gäller exempelvis olika grader av depression så är vi plötsligt inte lika förstående. Hur många av oss har inte hört att vi ska ”rycka upp oss”? Och hur många gånger har vi själva inte tyckt att någon annan ska ”rycka upp sig”?
 
Jag har följande diagnoser själv; Måttlig depression med suicidtankar, GAD (General Anxiety Disorder), PTSD (Post Traumatic Stress Disorder) och ett självskadebeteende som jag lyckats få bukt med. För detta så behandlas jag med antidepressiva samt ångestdämpande (Benzo) och insomningsmedicin vid behov. Jag går en form av terapi som heter IPT (Interpersonell Psykoterapi) som visat sig fungera väldigt bra.
 
Men trots detta så är jag inte ”frisk”. Jag arbetar hårt med mig själv och har gjort enorma framsteg under det senaste året jämfört med hur jag var innan IPT. Jag kommer troligtvis alltid att vara lite skadad av allt elände jag varit med om MEN jag blir ständigt bättre på att blicka framåt. Även när saker ser dystra ut.
 
Mina utmaningar ligger framförallt i att inte gräva ner mig och tappa framtidstron vid motgångar. Eftersom IPT till stor del fokuserar på relationer så har jag lärt mig en hel del om varför jag reagerar som jag gör i interaktion med andra och hur jag är i nära relationer. Jag kan vara en väldigt krävande person i en kärleksrelation då jag har starka behov. Dock så ger jag allt av mig själv till den jag är med.
 
Arbetslivet har aldrig varit ett problem för mig. Jag har en hög arbetsmoral under förutsättningen att jag får vara mig själv och göra jobbet till mitt eget. Jag har arbetat inom de allra flesta branscherna sedan jag var 13 år gammal men jag tenderar att främst söka mig till arbeten där jag får nytta av kunskap och kompetenser som jag redan har.
 
Människor har fortfarande fördomar mot oss som skadats av vårt förflutna. Några av dessa fördomarna är att vi saknar ambitioner, mål, drömmar och en vilja att leva ett bra liv. Utifrån mina egna upplevelser och upplevelserna från andra så kunde inget vara mer fel. Jag ser ofta personer som trots att vara skadade ÄR överlevare. Att man ÄR stark som överlevt trots svåra motgångar.
 
Så vad innebär diagnoserna? För min egen del så väljer jag att dra en tydlig skillnad mellan mina diagnoser och vem jag är som person. Jag är INTE mina diagnoser. Även om de, såklart, påverkar mina förutsättningar till livet.
 
Man ska akta sig noga för att nyttja eventuella diagnoser för att ursäkta när man beter sig illa. Självklart så kan någon form av psykisk ohälsa mycket väl ligga till grund för varför man gör vissa saker MEN det är sådant man MÅSTE jobba med.
 
Hade jag varit ett rövhål stundtals utan mina diagnoser? Självklart hade jag det, jag är ju trots alt människa och vi är ju bevisligen allt annat än perfekta.
 
Så för att sammanfatta på något sätt; Jag anser inte att man ska skämmas för den man är när man ”inte blev som man skulle”. ALLA, oavsett kön, har LIKA stor rätt att må dåligt. Vill man vara öppen med det som jag så kanske det bidrar till att minska fördomarna och stigmatiseringen av personer med psykisk ohälsa. Och vill man inte vara öppen så är det lika rätt. Var och en måste avgöra för sig själv vad som känns rätt.
 
Jag kommer troligtvis aldrig att skriva om exakt allt som format mig till den jag är men mina diagnoser är inte personliga och bundna enbart till mig så därför tycker jag att det finns en allmännytta i att berätta om dem och hur jag upplever, överlever och arbetar med dem för att kunna ta mitt liv i den riktning JAG vill gå.
 
 
 

Min tid hos Rädda Barnens Musikprojekt (RBMP009)

Musiken har alltid varit min vän. Jag har under största delen av mitt liv nyttjat den som en stöttepelare genom glädje, sorg, upprymdhet, ilska, frustration, kåthet, förväntan, förundran och ett till synes konstant utanförskap. Även i alla de stunder jag upplevt hur jävla ensam och till synes övergiven jag varit så har musiken alltid funnits där för mig som en röd tråd.

Min kärlek för musik har varit en livslång kärleksaffär, dock inte fri från frustrationer. Mitt egna musicerande kom inte igång förrän mot slutet av mellanstadiet och det dröjde ända fram till högstadiet innan jag fick min första egna elgitarr. Jag var ingen stjärna på musiklektionerna men klarade mig ändå hyfsat bra p.g.a. mitt  intresse. Såhär i efterhand så önskar jag att jag brukat mer allvar under de första åren av min musikaliska resa.

Som grundskoleelev var jag i bästa fall medelmåttig. Jag skolkade eftersom jag ville upptäcka världen på egen hand. Jag vantrivdes något enormt under hela grundskolan. Mobbing och socioekonomiskt utanförskap hjälpte mig inte heller utan rättfärdigade snarare mitt ihärdiga skolkande från alla lektioner som inte lyckades fånga mitt intresse (eller som hade en dominatrix som biologilärare).

När det väl kom dags att välja gymnasielinje så stod jag vid ett (av många) vägskäl. Mina betyg var ok, med bra betyg i ämnena jag tyckte om och icke godkänt i ämnena vari jag sög. Matematiken (min livslånga fiende) blev mitt fall från grundförutsättningarna till en (för de allra flesta) lovande framtid. Jag fick det på pränt att jag var oduglig. Att min fobi (och ihärdiga ointresse) för siffror skulle visa sig vara avgörande huruvida jag skulle få gå vidare eller inte.

Men jag hade bra musiklärare i högstadiet som tillsammans med en studie- och yrkesvägledare hjälpte mig att komma in på Sveriges i särklass bästa skola, nämligen IV-Musik; Rädda Barnens Musikprojekt.

Sommaren gick fort och innan jag visste ordet av så hade jag redan hunnit avverka första terminen i projektet. Jag hade lärt känna klassen och det var utan tvekan den bästa klassen jag gått i. Jag hade varit med och bildat ett band i klassen och hoppade sedan av det bandet för att gå med i ett annat. Jag hade fått spela in mina första gitarriff på vår demo genom en gammal,  bekvämt användarvänlig, fyrakanalig Tascam kasettporta. Det lät skit men jag var så jävla stolt…

Jag hade tre fantastiska lärare under min tid i musikprojektet. Allihop var erfarna och professionella musiker men som om det inte vore nog så var de utmärkta förebilder (och vänner) alla tre. Jag har flera goda minnen av dessa tre herrarna.

Pelle Jernryd var (och är fortfarande) en alldeles otroligt vass gitarrist som jobbat med flertalet stora akter genom åren. Han var jävligt easygoing och den vanligaste synen av honom var när han satt inne på kontoret med benen på skrivbordet, telefonen i örat och riffade på sin Stratocaster alltmedan e-posten (då fortfarande en nymodighet) fortsatte att trilla in i inkorgen.

Tomas Nyberg var på många sätt min favorit. Han var basist (om jag minns rätt…) och hade en förkärlek för fågelskådning, svart kaffe och snus. Tomas var alltid lätt att prata med om allt möjligt. Han var faktiskt den som under en lektion i Svenska uppmanade mig att fortsätta mitt skrivande efter att jag knåpat ihop en kortare novell vari vilken han hade rollen som pirat. På många sätt så är Tomas fortfarande en pirat. Mörkt femdagarsstubb och ring i örat…ja, han är sannerligen en pirat. Han var en utmärkt lärare. Dock så brukade vi i klassen distrahera honom under matematiken genom att säga att vi sett en konstig fågel uppe på Kockumskranen som vide den tiden fortfarande stod där ståtligt och vittnade om Malmös forna glansdagar i båtbyggarhistorien.

Det finns väl ingen vettig person inom skolväsendet som inte känner till Mikael Svennerbrandt? (Upphovsmannen till L3-Metoden och en person som hjälpt så jävla många ungdomar genom åren att han förtjänar Nobelpris). Jag hade glädjen att ha Micke som lärare/mentor under min tid på RBMP och kan med glädje fortfarande räkna honom som en god vän och förebild. Micke var (och är) en jävligt tuff snubbe som inte drar sig för att skälla ut någon där en utskällning är på sin plats. Herrejävlar, han skällde ut mig vid något tillfälle men det var alltid en kärleksfull utskällning eller metaforisk spark i röven precis i de tillfällen då det behövdes.

Jag hade, likt många andra RBMP-elever genom åren, en väldigt trasslig hemmasituation. När jag började på musikprojektet så bodde jag fortfarande ute på landet vilket, föga förvånande, var pisstråkigt för en tonåring som inte ville annat än att repa med bandet, gå på konserter och att träffa fagra damer. Min mor var en sådan överbeskyddande (trots att hon var både destruktiv, elak och en pissig förälder) förälder som hellre ville ha en isolerad morsgris till son som skulle stanna hemma och ta hand om henne. Efter en rejäl utskällning från Micke så gick hon med på att flytta till Malmö.

Klassen var fantastisk på många sätt och jag undrar ofta vad det blivit av alla genom åren. Vi var en brokig skara tonåringar från vitt skilda bakgrunder men oavsett hur olika vi var när det gäller musikalitet, stil, trosuppfattning och mål så var vi en väl sammansvetsad klass. Pelle, Tomas och Micke var de perfekta förebilderna för mig på helt olika sätt. Jag förstod inte på den tiden hur enormt mycket pedagogik kombinerat med erfarenhet och utbildningar som låg bakom deras framgångar i att hjälpa alla oss och hundratals andra elever genom musikprojektets historia.

Precis som många andra så ville jag aldrig sluta på RBMP. Ett år senare hoppade jag istället av gymnasiet (en annan IV-kurs) för att jag vantrivdes enormt på skolan tack vare mobbing, utanförskap och brist på bra vuxna förebilder. Jag kan på många sätt fortfarande vara aningen bitter över att inte fått fortsätta på musikprojektet men jag är så innerligt stolt och privilegierad som har fått vara en av de hundratals eleverna som fått en positiv vändpunkt i livet under de svåra tonåren i och med musikprojektet.

Jag brukar alltid prata om hur skolväsendet behöver reformeras för att bättre rusta framtidens medborgare inför vad som krävs, inte bara i samhället och arbetslivet utan också i mellanmänskliga relationer. Det som slår mig mest utifrån mitt nuvarande arbete är att merparten av de uppblåsta och överbetalda beslutsfattarna när det gäller skolan fortfarande verkar ha missat att det redan finns en evidensbaserad metod att använda sig av i planeringen och upplägget av framtidens skola, den heter L3-Metoden och vill man se resultaten av dess framgång så finns det mer än tjugo års artiklar, reportage och dokumentärer som tydligt visar hur väl det fungerat (och fungerar). Och som inte det vore nog så finns det hundratals f.d. elever likt mig själv som kan intyga ytterligare hur viktigt musikprojektet och dess projektledare/lärare varit för oss.

Micke, Tomas och Pelle… vad mer kan jag säga? Ni gjorde alla tre ett fantastiskt arbete och ni kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Ni gjorde skillnad i mitt liv.

Mycket av mitt arbete de senaste åren med inflytandefrågor och inte minst med Unga Vuxna Trelleborg är ett direkt resultat av de många viktiga sakerna NI lärde mig under det året. Tack!!

/Duke W. Shane

Projektledare, skräpkultursskribent och medelmåttig gitarrist.

 

En ny början…

Sen jag träffade min flickvän (och tvillingsjäl) för lite över en månad sedan så vet jag numera hur en kärleksrelation känns och ska vara när den är ömsesidig.

Bara ett par månader innan jag träffade min älskade månstråle så (över)levde jag mitt liv efter andras önskemål och preferenser snarare än mina egna, jag var nästan på väg att bli någon som jag aldrig velat vara. Jag blev behandlad som skit vid alldeles för många tillfällen i mina tidigare relationer innan jag hittade styrkan att sluta ta skiten som gavs.

För första gången i mitt liv så börjar mitt liv äntligen och inte en sekund för tidigt att kännas som jag vill att det ska kännas. Jag befinner mig inte längre i en ojämn maktbalans. Alla därute som har varit (eller är) sig i en sådan relation vet exakt hur jävla mycket det skadar en. Men den smärtan och ångesten som mina tidigare relationer åsamkat mig är numera ett minne blott.

Jag känner även att jag för allra första gången blivit en del av en familj. En familj där man välkomnat mig för den jag är. Något som är helt nytt för mig, och underbart fint. Jag har även lärt känna nya personer som jag snabbt fattat tycke för och i vars sällskap jag känner mig välkommen.

Sen har jag mina närmsta vänner som jag känt länge nu och som finns där för mig, liksom jag för dem. Min familj har gått från ingen alls till en rejäl symfoniorkester inom loppet av några år. Jag har även återknutit kontakten med ett par personer som jag umgicks med förr när jag bodde i Malmö, vilket känns fint.

Alla dessa fina sakerna får mig att känna mig rörd, hedrad, stolt och jävligt lycklig. För första gången i mitt liv så har jag mött min riktiga tvillingsjäl som jag kan se mig själv åldras med. Det finns bara hon och jag i sällskap av våra kärleksfulla vänner och familj. Vad mer kan man önska sig?

Sen jag mötte min kärlek så känner jag att jag är redo att börja om på nytt. Att en gång för alla blicka framåt och se vart våra gemensamma önskemål och drömmar tar oss. Jag kommer inte längre i andrahand eller tredjehand efter någon annan. Jag blir sedd och älskad för den jag är och det är den finaste känslan jag någonsin upplevt.

Visst, jag har vissa saker kvar som jag måste fixa i mitt liv men jag är på jävligt god väg och bäst av allt;

Jag är inte längre ensam.

Om varför just Batman blev min hjälte

Artwork by: sdewey7

Som barn så fick jag utstå övergrepp som tog sig olika, men dock lika förödande, uttryck. Jag mobbades i skolan och mitt sociala och ekonomiska utanförskap var lika tydligt som den egna spegelbilden. Hemma så gick jag omkring som på äggskal för att inte uppröra min förälder som, när hon var arg, inte drog sig för att ta till mattpiskan eller handflatan (ofta i sällskap av en bibel) för att tillrättavisa mig. Utskällningar och en ständigt elak ton i rösten hos min mor var konstant närvarande. Liksom känslan av att bara vilja försvinna.

Jag drog mig undan så fort jag kom hem från skolan. Ensamheten blev en sorts vän då jag inte hade någon annan. Den blev en trygghet. Det bästa med min isolering som barn (både tvingad och frivillig) var att jag hade gott om tid att läsa och att bygga upp en parallell värld. Denna världen (eller dessa världar) blev min fristad från den ständigt närvarande ångesten som både skolan, dess medelklass-snorungar till elever och hemmet gav mig.

När jag var fem år gammal så lanserade Warner Bros den gotiska mästerregissören Tim Burtons episka tolkning av en av serievärldens allra viktigaste karaktärer – Batman. Jag minns att det var Batmania överallt. Jag fick aldrig gå på bio och vi hade aldrig en vhs-spelare hemma så det dröjde säkert tre till fem år ytterligare tills dess att jag fick se filmen med Michael Keaton i huvudrollen som nattens väktare. 1992 så upprepade han detta genom uppföljaren Batman Returns som är min personliga favorit av alla filmerna.

Tim Burtons Batman var en mörkare och mer komplex karaktär som hämtade mer från Bob Kanes ursprungliga brottsbekämpare än Adam Wests (R.I.P.) lönnfeta töntiga gestaltning i 60-talets serie. Missförstå mig inte, Adam West var utmärkt på så många sätt som Batman och jag älskade tv-serien som grabb men medan den spelade mer på löjes-komik och torra catchphrases så var Michael Keatons Batman så underbart mörk.

Så varför drogs jag till Batman av alla superhjältar (jag vet att Batman inte har övermänskliga superkrafter)? Jag läste ju så enormt många andra serietidningar och tittade på så enormt många serier och filmer under uppväxten.

Batman, eller Bruce Wayne, är fullkomligt splittrad efter mordet på sina föräldrar i en mörk gränd. Som grabb så ljög jag en hel del om min far. Jag ville så gärna ha en far precis som i princip alla andra omkring mig. Någon gång så sa jag att min far var död. Att han dött i en brand i sin hemstad Boston eftersom han var brandman. På sätt och vis sörjde även jag en far som aldrig fanns där och som till denna dag fortfarande är ett frågetecken för mig. Det är inte samma sak på långa vägar men jag kände mig ensam. Ensam, förbisedd och övergiven.

I min värld av isolering så var de fiktiva karaktärerna än mer verkliga och betydelsefulla än de ”riktiga” människorna omkring mig. Jag önskade så innerligt att Batman skulle finnas på riktigt.

Bruce Wayne använder miljarderna han ärvt åt att bygga upp en arketyp för rättvisa…och hämnd. Varje spillra av hans person ersattes med topprestationer i akademiska studier, vetenskap, kemi, en lång rad kampsporter och allehanda stridstekniker. Han konfronterar sin fobi för mörkret (som hans föräldrar ju mördades i) och fladdermöss (som är nattdjur) genom att anamma båda saker i en psykologisk krigföring mot brottslingar och alla som lurpassar på de oskyldiga.

Batman är en trasig person, en mörk och stundtals totalt hämningslös själ som blir de oskyldigas, och rättvisans, beskyddare. Dess mörka ängel om man vill. Och med tanke på sin bakgrund så kanske man, metaforiskt förstås, även skulle kunna säga att Bruce Wayne är en fallen ängel. Batman är en mörkrets riddare, iklädd natten och driven av förlust och hämnd med fruktan som vapen.

Batman blev arketypen för mig hur en hjälte eller beskyddare ska vara. En som trots att kunna ingjuta fruktan även står upp för de oskyldiga och rättvisa. En outsider som, tack vare sitt utanförskap, kan passera obemärkt förbi förutom då det verkligen behövs.

Jag är uppenbarligen ingen miljardär, men iden om att någon med pengar och makt faktiskt skulle stå upp för den lilla människan är tilltalande om än inget annat än en naiv fantasi. Som grabb så var jag fast besluten att bli en sådan person.

Batman fanns såklart aldrig där fysiskt för att rädda mig från övergreppen och misshandeln men han fanns där i mitt hjärta och blev en så viktig inspiration för mig i mina mest formativa år till hur jag ville bli som vuxen. Och av alla hjältar så är Batman den som ligger mig varmast om hjärtat. Antihjälten som blev en hjälte.

DIN vilja är DIN lag MEN låt MIN vilja vara MIN lag.

”Den som säger ”Du skall” till mig är min dödsfiende.” – Ragnar Rödskägg

”Den som vill att jag dansar efter hens pipa har aldrig hört min elgitarr.” – Duke W. Shane

Efter att ha spenderat nästan hela min existens i känslomässiga bojor av varierande grad så är min relativt nyvunna känsla av självbestämmanderätt och, till största del, frihet livsviktig för mig.

Jag har, tyvärr, haft personer i mitt liv (förr) som (medvetet eller omedvetet) på ett eller annat (eller flera) sätt försökt att hålla fast mig i någon sorts fängelse för att tjäna deras förtvinade självbild. Alla personerna som försökt styra och begränsa mig och sätta käppar i hjulet för min individuella frihet är personer som haft (eller har) ett mycket lågt självförtroende. För jävligt för dem men det ska inte gå ut över mig. Eller någon annan.

Det finns ingen poäng i att åter älta hur dessa personer burit sig åt och behandlat mig genom årens lopp men det jag kan säga är att det satt spår i min personlighet och i vissa fall ärrat mig för livet. Jag arbetar hårt med mig själv för att bygga något jag kan vara stolt över av alla spillror.

Jag har genom en kombination av driftighet, tur och stöd från vänner lyckats bryta mig loss ur de känslomässiga kedjorna som fjättrat mig och hindrat mig från att få vara den jag är och från att följa MINA EGNA drömmar och mål.

Som resultat av denna frigörelse så börjar min egna kraftigt sargade självbild att byggas upp bit för bit. Jag vet numera att jag är värd mer och att ha det bättre än vad jag tidigare haft och är fast besluten att ALDRIG ge mig in i något någonsin igen som visar tecken på att kunna vara skadligt för mig.

Ingen kan längre säga åt mig vad jag ska göra, vem jag ska spendera tid med och vem jag får berömma eller uppmärksamma. Eftersom jag bor själv så kan jag komma och gå precis som jag behagar. Denna känslan av både frihet och självständighet är det allra viktigaste för mig. Jag gör som JAG vill och jag KOMMER alltid att göra som det.

Detta innebär dock inte att jag vill vara ensam för resten av livet utan spänning och romantik i mitt liv. Det innebär snarare att jag är redo att fortsätta att vara singel (Självklart utan att leva i celibat!!) tills den dagen då jag kanske hittar den där speciella, förtjusande och vackra personen som är trygg i sig själv och därför kan öppna upp sig för att vi ska vara trygga tillsammans. Hon som hänger sig åt mig som jag åt henne och inser att vi kan vara totalt fria och göra vad vi vill TILLSAMMANS.

Jag är inte någons ägodel och jag vill inte heller att någon annan ska vara min ägodel. Detta går långt bortom begrepp som monogami eller polygami. Detta handlar om en djupt rotad grundsyn som jag har och som jag tror är viktig i en kärleksrelation tillsammans med självklara saker som ärlighet, tydlighet, empati, humor, sexuell kemi och ömsesidig respekt. Alla dessa saker är saker jag numera kräver av en kärlekspartner. Eller vän för den delen. Däremot så kräver jag såklart inte sexuell kemi till eller från mina vänner.

Jag vill inte ha människor i mitt liv som tror att de kan ta sig friheten att styra mig.

Och jag är inte intresserad av att styra någon annan heller.

 

 

Om Reinkarnation

Foto: Sanja Gjenero

Förvånansvärt många personer jag känt eller associerat mig själv med genom årtionden har trott på reinkarnation, alltså att man efter sin död återföds eller återuppstår i en annan livsform. Många gothtjejer jag haft i min omgivning på den gamla goa´tiden har påstått sig att ha varit häxor i sina forna liv. Jag brukade med en ton av sarkasm fråga varför ingen varit hantverkare eller bonde utan just häxor. Denna frågan brukade mötas med tystnad och ilskna blickar som kunde dödat.

Jag tror inte själv på sådant nonsens. Iallafall inte förrän det kan bevisas vetenskapligt att så är fallet. Däremot så har jag funderat över vad jag skulle velat återfödas till om det skulle visa sig att jag har helt fel i min inställning gentemot tanken om reinkarnation.

Om jag skulle återfödas så tror jag att fiskmås eller trut vore mitt första val. Tänk vilken fröjd att bara flyga omkring hela dagarna. Att få se saker ingen människa kan se. Känna hur det känns att flyga utan höjdrädsla. Gratis käk överallt. Skita frätande på alla Volvo V40 av 2016 års modell. Och, bäst utav allt, skita på noga utvalda människor utan att de kan göra ett dyft åt det såvida de inte har en bössa till hands och giltig vapenlicens. Har man sedan riktig tur så smittar man sitt utvalda offer med fågelinfluensan.

Fiskmåsar lever inte så länge så om man ändå återföds efter att man dör så vore det värt att testa som ett socialt experiment.

Oklädsamma Dödssynder Vol 1: Sportsandaler (med eller utan strumpor)

Nu när vi haft vår första varma och soliga vårdag härnere i söder så är det många som tagit tillfället i akt att klä sig mer ”somrigt”. Som den ihärdige betraktaren jag är, på gott och ont, så funderade jag en stund över modevärldens allra oheligaste styggelse; den så kallade sportsandalen.

Själv finner jag sommaren aningen problematisk då jag inte är någon större fantast utav sommarplagg som kortbyxor och sandaler. Dock så måste jag erkänna att jag tummat något på mina klädnads-principer under de senaste gångna åren. Förra året hade jag, till allmänhetens och bilisternas stora fasa kortbyxor på mig då jag höll på att förgås av den sydskånska sommaren vars outhärdlighet snarare beror på den höga luftfuktigheten än temperaturen i sig. Mina bleka ben utgjorde en trafikfara och jag fick utstå drygt men högst förtjänt hån från mina vänner som ett resultat av den olidliga hettan i mina nedre regioner.

Så vad är problemet med sportsandaler? De ÄR helt enkelt brutalt fula. Som om inte sandaler vore illa nog i allmänhet så är dessa styggelser de värsta utav de värsta. Det finns såklart en anledning till varför människor går i sandaler när det är varmt. Så långt är jag med. Själv så har jag begett mig ut på kortare rundor i flip flops som ju inte heller är några favoriter.

MEN sportsandaler….jag finner knappt ord för att beskriva varför jag finner dem så oerhört motbjudande. Kanske är det kombinationen av sandal och gymnastikskor jag finner olustig. Kanske är det för att jag associerar dem med pensionärer, icke-feminina kvinnor, kristna människor, kärring-gubbar och gubb-kärringar.

Jag lirade med en hårdrockare i ett band för ett antal år sedan som under två tredjedelar av året ALLTID gick omkring i sportsandaler. Han såg ut som en typisk hårdrockare i övrigt, långt hår, nitbälte och bandtröjor…men alltid i sällskap av de avskyvärda sportsandalerna. OCH alltid med vita tubsockar. Jag ville säga åt honom men ville inte såra hans känslor för att han var en hygglig kille. Dock så hoppade jag av bandet efter en handfull repningar och en kass demo.

Oavsett om man ämnar att använda dessa otroligt, fattbart och ofantligt fula skor med eller utan strumpor så anser jag att man sänder ut en endaste signal till omvärlden; att man har såpass dålig smak och fothygien att man gett upp allt annat. Plus att man hatar sig själv såpass mycket att man tar på sig dessa styggelser för att skada sig själv.

Personligen anser jag att det borde införas stränga böter för att vistas offentligt iklädd dessa vedervärdiga fotklädnader. Ve och fasa för den arme stackare som av en anledning eller annan ämnar bära dessa styggelser.

Favoriter ur den ”heliga” skrift Vol 2: Gud ÄR ett praktarsle.

Men om ni icke hören mig och icke gören efter alla dessa bud, om ni förkasten mina stadgar, och om edra själar försmå mina rätter, så att ni icke gören efter alla mina bud, utan bryten mitt förbund, då skall ock jag handla på samma sätt mot eder: jag skall hemsöka eder med förskräckliga olyckor, med tärande sjukdom och feber, så att edra ögon försmäkta och eder själ förtvinar; och ni skolen förgäves så eder säd, ty edra fiender skola äta den. Jag skall vända mitt ansikte mot eder, och ni skolen bliva slagna av edra fiender; och de som hata eder skola råda över eder, och ni skolen fly […] (3 Mos 26:14-17)
Jag skall sända över eder vilddjur, som skola döda edra barn och fördärva eder boskap […] (3 Mos 26:22)

Tja, vad kan jag säga? Det är inte jag som skrivit detta nonsens. Plocka fram den där gamla dammiga bibeln längst bak i bokhyllan eller hos närmsta bibliotek och se med egna ögon om du inte tror mig. Dagens Favoriter ur den ”heliga” skrift bjuder på två riktigt trevliga urval.

Allt i bibeln är inte ond bråd död men om Bibeln verkligen är ”guds” ord och således bör betraktas som lag så kan man ju verkligen inte ha det ena utan det andra. Moseboken innehåller flest uppmaningar till våldtäkt och att stena allehanda folk till döds. Om dessa ord och uttryck ska tolkas som ”guds” egna ord (vilket de inte är då bibeln är ett mänskligt påhitt) så tycker iallafall inte jag att det är en ”gud” som är värd att underkasta sig till.

”…döda edra barn…”, usch, hur försvarar man ett sådant uttalande? Det är ju illa nog att ”gud” vill göra livet till ett levande helvete för de som inte tror på HONOM, han ska även se till så att deras barn blir dödade…

”Gud” är sannerligen ett praktarsle…